Dagen innan 2016

Idag stallar vi in killarna. Jag har förberett med hö och vatten. Nyårsafton, dagen till det nya året, vet en aldrig vad det kan bjuda på. Stona går i en mycket mer skyddad lösdrift, till skillnad från Orcado, Likör och Magic, som inte bor lika säkert för såna här nätter.

Innan jag gjorde i ordning ligghallen där Cadonen och Likör ska befinna sig, samt boxen där Magic ska stå, går jag ut till grabbarna för att hälsa på. Lilla Grå och Likör leker medan Magic äter av höet. När Orcado ser mig avbrytes leken med Likör, för att vidare galoppera fram till mig och hälsa med en stor varm kram och pussar på min rosenröda kind. Åh, vad mysigt det är. Vi knatar in till stallgången efter att vi har hoppat över en snövall ett par gånger och jag borstar igenom hans tagel. Manen ligger på ena sidan återigen, då jag valt att ta bort tofsarna. Det finns ingen vidare mening att lägga sig i hur manen ska ligga, om jag inte ska försöka lika många år som han är gammal och det känns lite fördärvat. Kanske tar jag nya tag en annan gång.

Sedan kryper den där känslan av att; han vill ha en utmaning. Han är pigg och alert. Varför inte? Jag hade redan hängt upp selen på en boxdörr och visar den mystiska fårfällen för honom. Han nosar friskt på håret och höjer huvudet när jag drar den längst pannan, över halsen och ned mot bogen för att lägga den över manken. Jag funderade på om det här behöver vara ett uttryck för rädsla eller endast ovana. Så jag låter den ligga kvar eftersom han inte ber mig ta bort den på något sätt. Sedan hämtar jag selen och lägger den på hans rygg. Jag visar den, men då han befinner sig någon annanstans med tankarna tar jag det extra långsamt för att han ska hinna reflektera kring det faktum att selen snart ligger på honom utan att störa hans avslappnade inställning. För där står han, utan en vidare tanke på att fundera över vad som händer. Det känns som allting är helt naturligt. Han riktar inte samma emotionella energier som Orchidéa. Det här gör mig både förvånad, men lättad. Det känns så lättsamt, så exemplariskt.

Medan jag spänner hål för hål av gjorden kliar jag honom skönt under magen. Han är alldeles mottaglig; vevar med överläppen, kröker nacken och suger åt sig allting samtidigt som det inte är någonting lustigt. Och när jag inte längre kan spänna hårdare, inser jag att han är lika storlek kring magen som Blomman, haha. När vi är på väg ut från stallgången är det som att han funderar på vad det här egentligen innebär. Åh, hans uttryck är helt underbart. Det är som att han sitter fast i backen, utan att kunna röra sig, för att selen sitter fast på honom. När han väl kommer igång tar han konstiga kliv. Det ser ut som att han mest försöker förstå hur han ska kunna gå ordentligt med selen. Utöver det verkar den inte ligga ett dugg konstigt efter några tiotals meter och jag ger förslaget att vi kan springa lite på åkern.

På åkern springer han rakt fram med en enorm energi. Direkt har vi ett enormt samspel. Jag testar nya sätt att hantera all fart för att undvika att vara ett för stort hinder. Och det är sant att jag vill veta hur det känns att springa tillräckligt fort att det känns som jag flyger. Orcado berättar att om jag springer liksom endast tar ett ordentligt avstamp, samt spänner biceps och håller armen lite böjd, hjälper hans fart mig att nå längre. Tillsammans kan vi alltså komma längre vid varje steg, utan att det betyder att jag nödvändigtvis måste ha mer styrka när han besitter den. Han skrattade glatt åt vårat hittepå, det var så verkligt att jag nästan hörde det i samspel med mitt. Sedan höll jag faktiskt på att tappa min anda av ansträngning och då hamnade vi harmoniskt på en volt i stället.

Utan att lägga något krav eller extra fokus på några ljudsignaler, så testade jag att koppla några ljudsignaler i alla fall. För att fortsätta mata på med utmaningar. Så vi skrittade och jag bad om trav, ”ia!”. Och han travade, och gav mer ändå – full galopp. Det var otroligt. Han har mycket att ge. Sedan skulle jag testa minskning av farten, ”woa”. Precis som om han besitter en enorm kapacitet att lära sig vad som helst, när som helst. Han är mottaglig, men har ändå fullt upp med allt vad personlig utveckling innebär.

Efter att vi springer flera varv tar vi sats mot stallet igen. Jag selar av och är extremt lycklig. Vi går tillbaka till lösdriften och jag hinner inte ta av discogrimman innan han drar sig mot vattnet. Sedan säger han lyckligt hej då och knatar vidare mot foderstationen.

Jag hälsade lite på Ochi också. Hon är seg och trött. Det känns som att hon är i en väldig växtperiod, både mentalt och fysiskt. Hon är frisk och rör sig sunt, men ögonen ser sömniga ut och kroppshållningen är inte överdrivet vacker.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

Syftet med utmaningar och uppgifter

Efter en massa spring på åkern hälsade jag på Orcado i killarnas lösdrift. Orcado slängde upp huvudet från höbalen, luggen flög ur synen och två små tindrande ögon kikade fram. Sedan skrittade han tills han slog med huvudet och travade resterande väg fram till mig. En varm, vacker kram. ”Hej där” och vi kom in på utmaningar, uppgifter och synen på det här.

Orchidéa är en helt annan individ om man ska ställa hennes individ och Orcado bredvid varandra. Blomman ser tydliga skillnader mellan träning och lek. Träning är fysiska aktiviteter, där man rör sig från punkt A till B. Lek är villkorslöst och går inte att berömma med någonting annat än äkta känslan av lust, lek, bus, lycka och energin är det som driver leken vidare framför allt. Vid träningen och leken krävs alltid känsla och en viss typ av inlevelse. Samtidigt som Lilla Grå berättade, idag, att han gärna hade tagit sig an utmaningar eller uppgifter. Dessa får gärna uppmärksammas, berömmas, hyllas och visst ska känslan stämma in. Men då är trygghet och tillit mellan individerna viktig, inlevelsen är inte det samma som att känna ”Åh, nu lägger vi oss ned för att det är så vi känner”, utan han menar känslan som ”Nu ska vi lägga oss ned, se ett syfte, det tydliga målet, uppfylla det och slutföra”. Det kräver en helt annan typ av inlevelse och känsla.

Orcado saknade den här uppgiften eller utmaningen just idag och jag tänkte noga när vi stod bredvid varandra. Sedan kom jag på en utmaning – vad säger du om att buga? Ganska trist fantasi, men ändå spännande. När jag och Orchidéa testade det här med ”fri lek” eller ”frihetsdressyr slasch trickträning” kändes det endast stelt, irriterad och oäkta. Med Cadonen kändes det fullständigt annorlunda. För honom, för oss där och då i stunden, kändes det betydligt mycket mer naturligt. Så jag lyfte hans vänstra ben med högra handen, lade två fingrar mot hans bog och bad om backa. Då gick han ned i en exemplarisk buga utan tvekan. Är det den så kallade slumpen som inträffade? Vi testade igen och till min förvåning stod han där i en buga återigen. Massor av beröm och någonting modigt, ståtligt, charmigt växte sig större inom honom. Som att han ville ha en till kluring.

Jag lade därför en bild i huvudet, som visar hur han lägger sig. Så jag gjorde samma grej, höger hand höll i hans vänstra hov, lade två fingrar mot bogen och frågade om han kunde backa. Så hamnade han i först buga och sedan lade han sig ned eftersom han mottog bilden jag delade med mig av. Det var himla otroligt. Vilken häst, jag är fortfarande chockad. Positivt givetvis. Vi låg där en kort stund och jag kliade honom på sköna kli-fläckar på magen, hihi.

Därefter presenterade jag sticken för honom, som han tyckte var spännande. Sedan sprang vi runt lite och vi båda var nog lite positivt förvånade över hur lättsamt allt är. Det är också det jag strävar efter. Att ha ansvar, att söka självkänsla, självkontroll och sådant individuellt ska vara lättsamt, öppna för möjligheter. Egentligen ska allt vi hittar på leda till självförverkligande ting, stimulera vår personliga utveckling. Sedan är vi inte perfekta, vi har våra tendenser, egenskaper, kunskaper, erfarenheter, olika värderingar och känslor. Prioriterar olika, kommunicerar olika.

Jag kan fortfarande ibland undra vad Orcado egentligen tänker och känner när han nyfiket alltid har positiv inställning, när han lägger band på sin energi eller inte säger mycket för att plötsligt berätta milslånga ting. Min fina Lilla Grå. Den vackraste hingsten jag känner och hittills vill jag veta mer, mer, mer, mer. Vem är den gråspräckliga hingsten, vem var han förr, vem vill han vara i framtiden? Vilka drömmar och mål har han och hur kan vi göra för att verkligen driva i land tillsammans?

Or1 Or2

Spenderade all energi

Idag var jag helt till mig när jag hade slutat arbetet. Det var raka vägen till stallet som gällde. Och jag var bestämd. Beslutsam att idag, min lilla toka, ska vi spendera all energi. Idag ska vi springa, flåsa, bli matta och möra. Vi ska kanske koppla på två tömmar till ett huvudlag, men sedan är det vad vi än behagar som gäller.

Så jag gick ut till lösdriften och bar den här beslutsamma och totalt blanka oskrivna sida vara som det var. Jag hade även huvudlaget och tömmarna med mig direkt för att inte behöva gå in på stallgången och låta himmelen mörkna innan vi hunnit klart. Den största skillnaden från igår till idag var att Blomman mötte upp mig när våra blickar möttes och jag hälsade på henne med min fina höga pipiga stämma. Hon klev raskt fram och kändes väldigt varm och hade minst lika mycket energi som igår. Hon tyckte att min idé om att tränsa, koppla, träna, flåsa och arbeta musklerna var bra. Då jag föreslog aktiviteten, visste jag inte hur invecklat det var.

Vi började lite smått redan i lösdriften där jag placerade tömmarna om henne och under tiden vi var på väg mot öppningen bad jag om halt. Vi samlade oss och stannade. Massvis med gott kli och beröm med rösten. Informationen sjönk in riktigt och lättsamt. Sedan gav jag ljudsignal för framåt och genast var vi iväg. Vi testade även ljudsignalen för trav, vilket det inte heller var något tvivel kring. På vägen mot fältet som vi skulle befinna oss på, som jag hade valt ut, övade vi mycket på tänket framåt. Min beslutsamhet var absolut ingen tvång, jag tvingade henne inte, jag hade heller inga förväntningar. Jag var snarare beredd, medveten och accepterade våra sinnestillstånd. Det är också därför jag tror att hon tyckte att allting var okej och bra. Hon var nyfiken och intresserad av vad jag hade för tankar kring det hela. En annan större skillnad från igår; idag kommunicerade vi.

Så väl på vägen och när vi skulle svänga till fältet sken hon upp med samma styrka som hon hade igår innan hon totalexploderade. Och jag vart varm i kroppen. Äntligen skulle vi få leva ut allt som vi kände utan att ha någonting som hindrade oss. Mer än om vi själva skulle bli en blockering för varandra, men det skedde aldrig den här gången, då vi var medvetna om varandra. När vi var på fältet var hon på väg att bocka iväg och jag hängde inte med, vilket resulterade att jag av misstag bromsade henne. Då var hon snabb med att döma, hoppade i luften på stället och sedan när jag fått ordning på tömmar kunde vi fara igen.

Det fanns ingen möjlighet att skritta. Energin var ett påtryckande faktum. Det var trav, galopp eller någon konstig blandning som var aktuell. Och hon tränade ofattbart otroligt bra. Hon har inte sprungit på det sättet förut. Hon hade verkligen rätt inställning till aktiviteten. Det syntes därför hon rörde sig, framför allt i traven, i olika former och bar huvudet i olika positioner som hon behövde för att lösgöras. Högt, spänt, lågt, avslappnat, böjde bogen mot mitten och utåt. Det dröjde inte lång tid innan alla bockningar tog sin plats likaväl. Det märktes att hon behövde arbeta ut med hela kroppen. Släppa alla spänningar som bildats längst med tiden som vi tömkört mer och mer. Det är inte träningsvärk, men det är som att all information som har matats in, har satt stopp i muskulaturen som en trögt fungerande tarm. Den information som kommit in, har inte haft samma möjlighet att komma ut.

Jag valde att provocera, faktiskt, för att tillräckligt mycket av allt hon bar inom sig skulle få komma ut. Jag lade tömmen på yttersidan och om bakbenen på henne, vilket jag vet skulle vara både irriterande och ovant i det här sammanhanget. Speciellt när jag aldrig longerat eller tömkört på det viset. Både för att provocera och dessutom vänja henne vid att det finns snören kring benen som oavsett snällt ligger kvar nu som eventuellt i framtiden. Hon arbetade ut med hela kroppen och lät energin passera varenda liten cell. Efter tio minuter hördes många frustningar. Jag passade även på att byta varv genom att styra ut från volten och in på en ny i det andra varvet. Det var också lite provocerande, eftersom det fick henne att stretcha på alla håll och kanter, samt blev det som en oväntad banbrytare.

Allt som allt är jag extremt nöjd över vårat ganska krävande och ändå inte krävande träningspass. Hon ansvarade för att arbeta igenom kroppen och jag det samma. Och vi hade båda fått ut någonting bra av det hela. Jag ska försöka forska mer kring hur information hänger ihop med kroppen, hur det har påverkat henne. Jag vill förstå henne, jag vill veta allt som går att veta om henne. Min mycket älskade och fina vän, bästis hästis.

Bilderna som följer är printade från en film. Som ni ser, går det knappt att se någonting ens i stillbild, haha.

O1 O2 O3 O4 O5 O6 O7 O8 O9

Köpt pulka till hästvännerna

Igår var nog det tömkörningspass som många hade klassificerat som katastrofalt. Om någon hade sett oss, kanske det hade tolkats som ett riktigt bråk, därför varken jag eller Blomman var schyssta mot varandra. Vi hade ett riktigt pajkrig med pajkastning. Det hela började med att den första riktiga snön lade sig som ett täcke över Närke. Jag fick den underbara idén att köpa en pulka till hästvännerna, ett rött tefat som jag textade ”ORCHIDÉA & ORCADO – URHÄSTEN.SE” på. Sedan skyndade jag mig till stallet och redan i hagen möter jag en Brunsak som inte tyckte att jag tog hänsyn till hennes värdering – hon kom nämligen inte fram och hon njöt av snöfallet och hade inte det minsta tid. Extra envis och tålmodig som jag blir när jag veeeerkligen viiiiill någontiiiiing, tjatade på henne och sade att ”Det kommer utan tvekan bli superdunderkul, tro mig!”.

Jovisst, vi kom in till stallet, selade på och jag började mäta ut med draglinor och hur det bäst skulle fästas i tefatet. Under den här tiden hann Orchidéa bli riktigt otålig och trött. Till sist kunde hon i princip inte stå stilla lugnt och tålmodigt, utan hon skulle ut – på en gång. Ivriga matte inför det första ögonblicket sin hästvän skulle dra sin pulka hade diffusa gestaltningar och versioner i huvudet av hur bra allt det här skulle gå. Orchidéa, som dragit vagn och fixar tömkörningarna så bra, så bra.

De första tio meterna med pulkan gick utmärkt och hon drog den faktiskt med glädje och lättnad. Jag var stolt och Ochi var stolt och jag kunde knappt tro att det var sant. Ingen reaktion på linor och trassel och snören och prassel. Dock varade det här lyckliga ögonblicket inte långt, därför nästa sådana var raka motsatsen. Jag tror att jag hade kunnat beräkna det redan när jag hälsade på henne i lösdriften, men om jag ska vara saklig mot er blåste en stor ladugårdsdörr upp fem meter framför oss, när allt var harmoniskt, till att det vart Snurresprett med allt. Det var som att när den gigantiska dörren slog upp, slog det även slint i skallen för att allt var exalterat, skrämmande, underbart, läskigt. Tidigare tendenser för dagens form triggade igång varje medfödda färdigheter.

Givetvis kopplade jag bort pulkan så fort jag såg tendens till att inte kunna stå på alla fyra ben. Det var som att när jag bad henne stå stilla medan jag tog bort den lösa bröstan och draglinorna, stod hon vackert på laddning för att så fort jag bad henne gå framåt fullkomligt totalt exploderade alla känslorna på en och samma gång. Hon gjorde piruett-stegringar, stegringar och gick på två ben, hon växlade upp och fick upp världens hastighet på två meter för att lägga av miljoner bockningar i en volt runtomkring mig. Och tro inte att hon skulle braka loss själv – matte skulle vara med, ja, vilken bra idé. Så mitt i hela ”fullt ös medvetslös”-satsningen hon hade för sig skulle jag blandas in också. Tro mig, jag vart till slut förbannad.

Alla mina bilder i skallen tog någon en stenhammare och krossade, bitarna regnade ned liksom snöfallet. All glädje bokstavligt talat sögs ur mig och allt jag hade kvar var vreden. Jag var arg, på min bästa hästvän, för att hon inte lät hennes galenskaper stå för henne. Jag som brukar kunna prata mig ur saker, brukar kunna sprida ett lugn och jag som aldrig tappar mitt tålamod eller positiva anda – kände mig värdelös. Så jag fick förmodligen den känslan att falla över Blomman med. Min fina vän, åh vad allt krockade.

Under tiden jag försökte både samla ihop en helt okontrollerad Kladboll till att försöka prata istället för att vara en börda, samla ihop mig själv och ruinerna efter raset, samt försöka gräva fram någonting ur min vildaste fantasi som skulle få umgänget till någonting positivt mer än ”learning the hard way”-stilen. Och vi kämpade, vi kämpade. Jag försökte rakställa hennes huvud, hals och bog, vilket var till en början helt omöjligt. Rätt som det var löpte energin ut genom ryggmusklerna, ned i benen och det tog mindre än en sekund så stod hon på två ben igen eller hade bockat iväg. Jag kämpade med att rakställa tills hon kunde stå still. När vi väl var rakställda och stod stillsamt på plats pustade jag tröttsamt ut ett ”Jaaaa, braaaaiga duuu!” samtidigt som hon i nästa sekund exploderar för att hon är obeskrivligt glad för att äntligen höra lite positiva läten mitt i allt.

Alltså, jag vet inte hur jag ska fortsätta det här inlägget. Allt var enbart galet.

Hur som helst, var nästa aktivitet att fokusera på att tänka framåt med självkontroll. Under hela tiden som vi hade bråkat och missförstått varandra och blivit både lyckliga och förbannade, så kändes det helt ärligt som att ”Jag kan ingenting, hon kan ingenting, allting har bara varit falskt och tillitslöst”. Det kändes som att allt mitt självförtroende vad kretsar kring hästhållning, hästar och inkörningen med Orchidéa var fel och åt skogen. Det är också därför jag vart arg, eftersom jag kände mig sårad och sviken. Men det var inte Blommans fel, eller mitt fel, eller någons fel. Dagsformen hos oss båda var olika, energierna stämde inte och vi kommunicerade inte. Det är inget fel, det gjorde endast situationen ohållbar, okontrollerad och osäker.

När alla dessa känslor välde över mig sjunk vi sakta, nästan osynligt och omedvetet, till ett tillstånd där vi kunde se varandra för vilka vi var. Vi tittade på varandra, pustade ut, sade åt oss att andas, samla vår sista energi åt att koncentrera oss på att först och främst gå framåt. Bara för bekräftelsens skull. Så till sist stod vi faktiskt där, i en jättetrevlig halt. Sedan önskade jag en sista gång att vi kunde gå framåt för ljudsignalen – och det gick galant. Sedan svängde vi, ålade åt alla håll, gjorde halt från skritt och trav. Då var jag så tacksam jag kunde bli, tog Brunsaken till stallet, selade av och släppte ut henne.

Hon gick mycket riktigt direkt till sina hästvänner och de frågade hur hon hade haft det. De såg på henne att hon var trött av att ha blottat så mycket, att hon har haft dödskul med att flänga runt, men att det inte hade lett till någonting kul i alla fall. Hon sade till Elfa, Islandsstoet, att hon inte förstod och det kändes rent ut sagt bedrövligt att lämna stallet med en ångest i både mig och Orchidéa. Det är helt fantastiskt hur mycket känslor kan både ge och ta energi. Igår tog den verkligen allt ur mig. När jag kom hem kändes jag mer som en döding än en levande individ.

Stolthet. Är ett begrepp som ofta dyker upp i mitt huvud när jag skriver den här texten. När en haft ett bråk utan att ordentligt kunna vända på steken och erkänna en positiv känsla som återkommer för att sprida värme. Stoltheten i oss hämmar gärna förmågan att sluta älta och stolthet matar känslan av att känna sig sviken när någonting som betyder mycket inte får den hänsyn som det tidigare haft. Orchidéa är en individ jag är fruktansvärt stolt över. Allt, och då menar jag allt, vi har skapat, allt vi har, allt vi gör, är jag så in i norden stolt över. När hon släppte lös varenda känsla igår, kändes det som att hon inte visade hänsyn till det jag vill vara så stolt över, det som jag anser är så skört. Det går inte att flumma bort. Förmodligen grundar alla dessa känslor jag upplevde igår i körolyckan jag var del utav en gång för länge sedan. När vi tömkör är det ordning och reda, men för henne som inte erfarit någonting hemskt, har inte samma perspektiv på det. Dock inser jag en annan grej mer och mer; det är nu som hon får passa på att bearbeta alla upplevelser, intryck och erfarenheter som vi plockar längst inkörningen. Jag ser mycket hellre att hon tappar all kontroll och går bananas medan vi fortfarande inte har en vagn eller släp påkopplat. Då skulle hennes exploderande glädje blir allt annat än just det. Precis som det blev för mig den där gången.

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om gårdagens tömkörningspass. Det finns mycket att reflektera kring, mycket att bearbeta och mycket att lära sig av. Efter att jag har publicerat det här ska jag skriva om dagens hittepå, som var helt fantastiskt till skillnad från igår.

Dec15 Dec15 1 Dec15 2