Dagen innan 2016

Idag stallar vi in killarna. Jag har förberett med hö och vatten. Nyårsafton, dagen till det nya året, vet en aldrig vad det kan bjuda på. Stona går i en mycket mer skyddad lösdrift, till skillnad från Orcado, Likör och Magic, som inte bor lika säkert för såna här nätter.

Innan jag gjorde i ordning ligghallen där Cadonen och Likör ska befinna sig, samt boxen där Magic ska stå, går jag ut till grabbarna för att hälsa på. Lilla Grå och Likör leker medan Magic äter av höet. När Orcado ser mig avbrytes leken med Likör, för att vidare galoppera fram till mig och hälsa med en stor varm kram och pussar på min rosenröda kind. Åh, vad mysigt det är. Vi knatar in till stallgången efter att vi har hoppat över en snövall ett par gånger och jag borstar igenom hans tagel. Manen ligger på ena sidan återigen, då jag valt att ta bort tofsarna. Det finns ingen vidare mening att lägga sig i hur manen ska ligga, om jag inte ska försöka lika många år som han är gammal och det känns lite fördärvat. Kanske tar jag nya tag en annan gång.

Sedan kryper den där känslan av att; han vill ha en utmaning. Han är pigg och alert. Varför inte? Jag hade redan hängt upp selen på en boxdörr och visar den mystiska fårfällen för honom. Han nosar friskt på håret och höjer huvudet när jag drar den längst pannan, över halsen och ned mot bogen för att lägga den över manken. Jag funderade på om det här behöver vara ett uttryck för rädsla eller endast ovana. Så jag låter den ligga kvar eftersom han inte ber mig ta bort den på något sätt. Sedan hämtar jag selen och lägger den på hans rygg. Jag visar den, men då han befinner sig någon annanstans med tankarna tar jag det extra långsamt för att han ska hinna reflektera kring det faktum att selen snart ligger på honom utan att störa hans avslappnade inställning. För där står han, utan en vidare tanke på att fundera över vad som händer. Det känns som allting är helt naturligt. Han riktar inte samma emotionella energier som Orchidéa. Det här gör mig både förvånad, men lättad. Det känns så lättsamt, så exemplariskt.

Medan jag spänner hål för hål av gjorden kliar jag honom skönt under magen. Han är alldeles mottaglig; vevar med överläppen, kröker nacken och suger åt sig allting samtidigt som det inte är någonting lustigt. Och när jag inte längre kan spänna hårdare, inser jag att han är lika storlek kring magen som Blomman, haha. När vi är på väg ut från stallgången är det som att han funderar på vad det här egentligen innebär. Åh, hans uttryck är helt underbart. Det är som att han sitter fast i backen, utan att kunna röra sig, för att selen sitter fast på honom. När han väl kommer igång tar han konstiga kliv. Det ser ut som att han mest försöker förstå hur han ska kunna gå ordentligt med selen. Utöver det verkar den inte ligga ett dugg konstigt efter några tiotals meter och jag ger förslaget att vi kan springa lite på åkern.

På åkern springer han rakt fram med en enorm energi. Direkt har vi ett enormt samspel. Jag testar nya sätt att hantera all fart för att undvika att vara ett för stort hinder. Och det är sant att jag vill veta hur det känns att springa tillräckligt fort att det känns som jag flyger. Orcado berättar att om jag springer liksom endast tar ett ordentligt avstamp, samt spänner biceps och håller armen lite böjd, hjälper hans fart mig att nå längre. Tillsammans kan vi alltså komma längre vid varje steg, utan att det betyder att jag nödvändigtvis måste ha mer styrka när han besitter den. Han skrattade glatt åt vårat hittepå, det var så verkligt att jag nästan hörde det i samspel med mitt. Sedan höll jag faktiskt på att tappa min anda av ansträngning och då hamnade vi harmoniskt på en volt i stället.

Utan att lägga något krav eller extra fokus på några ljudsignaler, så testade jag att koppla några ljudsignaler i alla fall. För att fortsätta mata på med utmaningar. Så vi skrittade och jag bad om trav, “ia!”. Och han travade, och gav mer ändå – full galopp. Det var otroligt. Han har mycket att ge. Sedan skulle jag testa minskning av farten, “woa”. Precis som om han besitter en enorm kapacitet att lära sig vad som helst, när som helst. Han är mottaglig, men har ändå fullt upp med allt vad personlig utveckling innebär.

Efter att vi springer flera varv tar vi sats mot stallet igen. Jag selar av och är extremt lycklig. Vi går tillbaka till lösdriften och jag hinner inte ta av discogrimman innan han drar sig mot vattnet. Sedan säger han lyckligt hej då och knatar vidare mot foderstationen.

Jag hälsade lite på Ochi också. Hon är seg och trött. Det känns som att hon är i en väldig växtperiod, både mentalt och fysiskt. Hon är frisk och rör sig sunt, men ögonen ser sömniga ut och kroppshållningen är inte överdrivet vacker.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

Syftet med utmaningar och uppgifter

Efter en massa spring på åkern hälsade jag på Orcado i killarnas lösdrift. Orcado slängde upp huvudet från höbalen, luggen flög ur synen och två små tindrande ögon kikade fram. Sedan skrittade han tills han slog med huvudet och travade resterande väg fram till mig. En varm, vacker kram. “Hej där” och vi kom in på utmaningar, uppgifter och synen på det här.

Orchidéa är en helt annan individ om man ska ställa hennes individ och Orcado bredvid varandra. Blomman ser tydliga skillnader mellan träning och lek. Träning är fysiska aktiviteter, där man rör sig från punkt A till B. Lek är villkorslöst och går inte att berömma med någonting annat än äkta känslan av lust, lek, bus, lycka och energin är det som driver leken vidare framför allt. Vid träningen och leken krävs alltid känsla och en viss typ av inlevelse. Samtidigt som Lilla Grå berättade, idag, att han gärna hade tagit sig an utmaningar eller uppgifter. Dessa får gärna uppmärksammas, berömmas, hyllas och visst ska känslan stämma in. Men då är trygghet och tillit mellan individerna viktig, inlevelsen är inte det samma som att känna “Åh, nu lägger vi oss ned för att det är så vi känner”, utan han menar känslan som “Nu ska vi lägga oss ned, se ett syfte, det tydliga målet, uppfylla det och slutföra”. Det kräver en helt annan typ av inlevelse och känsla.

Orcado saknade den här uppgiften eller utmaningen just idag och jag tänkte noga när vi stod bredvid varandra. Sedan kom jag på en utmaning – vad säger du om att buga? Ganska trist fantasi, men ändå spännande. När jag och Orchidéa testade det här med “fri lek” eller “frihetsdressyr slasch trickträning” kändes det endast stelt, irriterad och oäkta. Med Cadonen kändes det fullständigt annorlunda. För honom, för oss där och då i stunden, kändes det betydligt mycket mer naturligt. Så jag lyfte hans vänstra ben med högra handen, lade två fingrar mot hans bog och bad om backa. Då gick han ned i en exemplarisk buga utan tvekan. Är det den så kallade slumpen som inträffade? Vi testade igen och till min förvåning stod han där i en buga återigen. Massor av beröm och någonting modigt, ståtligt, charmigt växte sig större inom honom. Som att han ville ha en till kluring.

Jag lade därför en bild i huvudet, som visar hur han lägger sig. Så jag gjorde samma grej, höger hand höll i hans vänstra hov, lade två fingrar mot bogen och frågade om han kunde backa. Så hamnade han i först buga och sedan lade han sig ned eftersom han mottog bilden jag delade med mig av. Det var himla otroligt. Vilken häst, jag är fortfarande chockad. Positivt givetvis. Vi låg där en kort stund och jag kliade honom på sköna kli-fläckar på magen, hihi.

Därefter presenterade jag sticken för honom, som han tyckte var spännande. Sedan sprang vi runt lite och vi båda var nog lite positivt förvånade över hur lättsamt allt är. Det är också det jag strävar efter. Att ha ansvar, att söka självkänsla, självkontroll och sådant individuellt ska vara lättsamt, öppna för möjligheter. Egentligen ska allt vi hittar på leda till självförverkligande ting, stimulera vår personliga utveckling. Sedan är vi inte perfekta, vi har våra tendenser, egenskaper, kunskaper, erfarenheter, olika värderingar och känslor. Prioriterar olika, kommunicerar olika.

Jag kan fortfarande ibland undra vad Orcado egentligen tänker och känner när han nyfiket alltid har positiv inställning, när han lägger band på sin energi eller inte säger mycket för att plötsligt berätta milslånga ting. Min fina Lilla Grå. Den vackraste hingsten jag känner och hittills vill jag veta mer, mer, mer, mer. Vem är den gråspräckliga hingsten, vem var han förr, vem vill han vara i framtiden? Vilka drömmar och mål har han och hur kan vi göra för att verkligen driva i land tillsammans?

Or1 Or2

Sextio centimeter

Efter allt bus och tok i åkerpaddocken kom Husse och hans familj (förutom fader). Då var vi uppvärmda, men ganska rejält trötta mentalt. Blomman var som en övertrött toka och tog till tänderna fler än ett tiotal gånger. Inte mot dem andra, utan snarare speciellt mot mig som hon känner och vågar prata öppet med. Jag visste att hon var trött, men jag försökte ignorera betten och hennes tillstånd för att avdramatisera det hela. Jag berättade att jag ser henne, men vi tar i från tårna och ger dem en hopplektion. Jag försökte peppa vilket gick jättebra, faktiskt.

Både Husses syster och broder hoppade högt tillsammans med oss, hela sextio centimeter. Vi tog oss över det kanske fem gånger. Sedan var Kladbollen jättetrött. Fysiskt fortfarande ganska pigg, men mentalt – inte värst pigg. Hon lägger väldigt mycket kraft i allt vi gör. Hon gör ingenting halvdant, allting är alltid helhjärtat. När dem andra kom in till oss på åkerpaddocken hälsade hon noggrant. Hon kom fram till mig mellan hälsningarna för att återhämta sig i tryggheten. Sedan att hoppa och få till ett samspel med okända individer – det kräver mer än vad en kan tro. Speciellt när alla pratar och skrattar åt allt och inget som händer.

Det var väldigt roligt att få ha den här dagen i stallet. Den gav extremt mycket. Jag tror vi ska till åkerpaddocken ännu fler gånger. Det var extremt kul där. Att finna den där energin och känslan, det är då ju som vi har på känn att klara vad som helst.

84 87 86 85888990919293 101 100 99 98 97 96 95 94