Den 14 juni 2014

Det har gått över tio månader. Den 14 juni 2014 åkte jag, stallmatte och stallhusse till Kronblads Stuteri för att hämta hem Kronblads Orchidéa. Jag hade i alla fall betalat hela hästen utan att ha sett den. Jag skrev i mejlet till stuteriet att jag tar med henne hem om alla involverade tycker det ser ut att kännas bra.

Jag vaknade upp en dag sommaren 2014. Då jag arbetade, hade god lön att täcka alla utgifter och mer ändå, levde symtomfritt med min sjukdom och hade mitt livs största kärlek vid min sida på heltid sedan vi flyttade ihop (och jag flyttade hemifrån). Livet var helt underbart och jag kunde inte vara lyckligare. Tills jag då den där sommardagen 2014 vaknade upp och insåg ”Fan, jag har ju råd att äga häst igen!”. Det kändes nästan som att jag och husse planerade barn för att det gick från jag-lever-drömlivet till att jag toppade det med självförverkligande ting – det var verkligen att fånga drömmen!

Minnet är inte på min sida för tillfället. Jag minns inte exakt hur snabbt det egentligen gick, men efter att ha berättat för husse om mina drömmar, pratat med stallmatte om stallplats och räknat på alla kostnader tusen gånger om varje dag, lös det grönt överallt. Känslan var magisk. Innan jag hade hämtat Orchidéa började jag en blogg för att göra en hej dundrande start på det hela. Jag ville föreviga varje stund med tillhörande bilder för att memorera vår utveckling, vår resa, våra liv tillsammans.

Så, var det kärlek vid första ögonkastet? Ja, det kan vi nog kalla det. Vi alla, inklusive stuteriägaren, klev in i hagen. Orchidéa klev fram till mig och hälsade. De andra hästarna närvarade, men ändå på distans. Hon var den som tog steget och hälsade på främlingen som mest såg frälst ut, mig alltså. Egentligen kände jag mig ganska neutral också, eftersom jag tror på relationsbaserad förhållningssätt. Att Orchidéa var modig, framåt och ödmjuk fick jag veta redan från start. Det var mitt första intryck av henne.

Resan hem gick galant och i transporten stod min nyfunne vän som jag hoppades skulle vara i gott skick även när vi var hemma igen och fällde ned rampen. I gott skick är nog att underskatta henne – inte en svettdroppe eller stressat humör. Hon sken istället upp som en liten Kladboll gör och följde med mig till hagen. Såklart gick det även bra att träffa de nya hästvännerna och samtliga blev relativt fort goda vänner.

1 2 12 13

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *