När den minsta talar

Vad har livet gett dig hittills?

Jag har förstått att det finns glädje och kärlek. Men att det också finns sorg. Även om sorgen uppstod för en tid sedan delas denna sorg med mig och det skapar en naturlig livscirkel för mig. Samtidigt som ett liv avslutades, började mitt liv. Det känns ju inte främmande när det är en gemenskap mellan oss alla. Jag tror inte det finns möjligheter i brådska, när allt som är redo kommer inom sin tid. Ungefär som när jag förstod hur snabb och stark jag är. Allt är som olika upptäckter. 

Det skönaste med att vara tillsammans i lyckan är att det är delad lycka. Jag vet att mina bitmärken i vänners päls inte alltid är uppskattade, men det är likaväl en del av att vara lycklig. Glädjen och kärleken finns i det vi får lov att känna tillsammans. 

→ Opal, “Villain”

160 162 163

Jag tycker att det är spännande att få lära känna Villain, som det lilla föl han är. Jag undrar vilka tankar som snurrar runt i hans huvud och vilken energi som sipprar i hans kropp. Vad ett gnägg betyder och hur han tänker kring människan som varelse. Vad han vill här näst. Det är speciellt, att få vara med från första tiden i livet och det jag citerade ovan från honom känns nästan för logiskt för att vara sant.

Varför brådska när det inte finns möjligheter fören tiden är inne?

164 165

 

Tack för ett år, Orchidéa

När jag skriver det här inlägget försöker jag tänka tillbaka till det vi har hunnit vara med om. Jag inser att utan Orchidéa hade jag inte varit den jag är idag. Nog för att jag ser mig själv som en individ på ständig utveckling, bak och fram i livet, har Orchidéa fått mig att blicka in till vem jag är inom min hästhållning och hur jag vill bemöta henne som faktiskt är en häst. Jag får gentemot min älskade lilla stora Blomma visa vem jag är och jag har fått tagit reda på vem jag vill vara. Det är inte lätt att vara hästägare, men inget måste peka på att det ska vara svårt heller.

Oavsett vad jag vill, finns där en individ på hundra kilo som vill minst lika mycket. Inte nog med att jag har utvecklats från det ena till det andra, har jag fått vara med hur den här vackra hästen har utvecklats från det ena till det andra. Tillsammans har vi fått uppleva en livsresa som vi båda önskar och vill varar tills döden skiljer oss åt.

Det har tagit lång tid att lära känna henne, det har inte enbart varit att locka med goda förutsättningar för att hon ska ha de grundläggande behoven tillgodosedda. Jag har inte enbart kunnat stå upp för mig själv för att hon på något vis ska ha förstått vilka gränser jag har, för att jag är jag och jag är människa. Saker och ting har inte bara varit så bara. Det har krävts många hårda bett från henne för att jag ska förstå. Förstå att jag behöver förstå för att hon ska förstå varandra. Vi har lagt många stunder åt att skapa en form av distans mellan sitt yttre till sitt inre, mitt yttre och mitt inre.

Det tog lång tid innan jag kunde säga att jag älskade henne för mer än att hon var min häst, men när jag väl kunde säga “Jag älskar dig” för att Orchidéa är just sitt unika jag var det inget konstigt. Naturligtvis har vi flätats samman och jag är tacksam för att hon älskar sig själv, älskar mig och älskar sitt liv.

78Jag och Orchidéa i december 2014. Foto: Toti Lindblom

 

Vila i frid Kakan

Jag fick reda på att Kakan har lämnat oss och jag kan förstå vilken sorg Matilda, “Skogsrusset“, måste känna. Jag har inte följt Kakans resa i punkt och pricka, men jag vet hur fruktansvärt mycket de har kämpat för att försöka få rätt på hennes ben. Och det har inte varit lätt. Så jag bestämde mig för att sörja genom att bläddra igenom hela kategorin “Cocktail Skott” i bloggen. Mot slutet av skrollandet såg jag den här bilden. Det kändes som jag borde uttrycka mig.

Varsågodis Matilda, jag skickar målningen till din mejl och jag hoppas du förstår vilka krigare jag tycker att ni är och framför allt du nu vid dessa tider. 

Kakan