Alltså de där två

Orchidéa och Juli.

Ungefär, snarare, nästan, som Romeo och Julia, typ. Här kommer en rad bilder som jag försökte få till trots gråkall solnedgång, utan sol. Det syns ganska väl vilka av puttarna som hade mest clownshow. Men det är roligt, att de har varandra. Varje dag. Tjugofyra timmar om dygnet. Att alla tio små hästar har varandra och går igenom varandras individuella utveckling tillsammans.

143 144 145 146 147 148 149 150 151 152 153 154155

Ett sofistikerat samspel

Om man kommunicerar med vilda hästar, talar de sällan om ledarskap. Men de talar ofta om överlevnad. För ett flyktdjur är det nödvändigt att i god tid upptäcka en eventuell fara, och när så sker, redan vara i rörelse. Då allt detta händer inom loppet av en sekund, finns det inte tid för tvivel eller inbördes osämja. Varje flockmedlem måste veta sin plats. 

Ur ett mänskligt perspektiv har vi studerat det här beteendet och valt att kalla det för rangordning. Genom att göra det förutsätter vi att täthästen är gruppens ledare. Vi antar att denna häst är den snabbaste, starkaste och mest intelligenta.

Som följd av det är det många djurägare, som ber mig ta reda på vem av hästarna som är stallets ledare. Alternativt vilken människa de anser bestämmer. Men om man ställer den frågan till en häst, får man alltid och utan undantag samma svar. De beskriver de olika flockmedlemmarnas personlighet, hästar så väl som människor.

Djurägare är sällan nöjda med det svaret, men om man upprepar frågan svarar de återigen likadant. Om än med en mer detaljerad beskrivning. Samma sak sker om man talar med hundar, eller andra flockdjur. Det tycks vara omöjligt för dem att definiera en, specifik ledare. Istället beskriver de ett sofistikerat samspel, där grunden för strukturen är att varje individ först och främst måste lära känna sig själv.

→ “Alla kungens hästar”, Emelie Cajsdotter, sida 23.

Jag tänker över saken. Ibland tror jag att vi alla hästmänniskor menar väl, när vi placerar begrepp som exempelvis “rangordning”, “ledare” och “bestämma”. Vi vill ha säkerhet och kontroll över vår kunskap om hästarna, som vi gärna vill umgås med. Det är så sant att omvärlden ibland kräver av oss som enskild individ att en bör känna sig själv om man ska fungera bättre tillsammans som ekipage. I en grupp, där kommunikation, samspel och kännedom om sig själv, liksom om varandra, är grunden för ett gott samarbete. Om vi ser på saken som så, att det finns olika vis att lära känna sig själv, tror jag inte det blir lika svårt att förstå vad jag menar med att vägledning när vi umgås med hästarna är att föredra än ledarskap.

151 152 153

Magiska bilder

Jag kan inte riktigt rå för det, men jag älskar min häst. Rent ut sagt älskar jag hennes personlighet, hennes tendenser, hennes sätt att vara och göra. Och jag älskar givetvis hennes utsidas skönhet minst lika mycket. Se på henne, min vackra Blomma som sipprar stolthet, självsäkerhet och det går riktigt se hur hon tar in det vi försöker lära oss. För oavsett hur bra vi än är på att kommunicera, krockar det för oss ibland. Oavsett är vi fullkomligt nya med det här. Jag har aldrig kört in en häst och Orchidéa har aldrig blivit inkörd – logiskt och sant. Läs om det underbara tömkörningspasset gick i inlägget “Tömkörning med två linor“.

Det jag gjorde både igår och idag är att lida av en blixtrande smärta i nacken och axlarna. För första gången på länge har jag ätit många smärtstillande tabletter och lindat ett lakan runt halsen för att stödja upp huvudet. När jag tittar på dessa fina bilder på min fina hästvän, som Toti Lindblom har fotograferat, kan jag inget annat än önska att snart bli dugligt återställd att jag får träffa mitt lilla charmtroll igen. Stort tack till Toti som ville fotografera oss denna fina dag!

89 91 92 94 95 96