Kluvna tankar och känslor

Jag har en hel del funderingar. Tankar. Känslor. Värderingar som slår ut systemet. Det system som finns och fungerar runt oss hästägare. Kanske framför allt oss hingstägare, eller kanske mest hos mig som hingstägare. Skallen min går på högvarv och kroppen spänner och vrider sig. Ingenting blir som det förväntades, men allting är perfekt ändå. Hur kommer det sig? Jag bär inga vidare förväntningar. Ni som läst Urhästen ett tag förstår att jag är en ganska lugn, avslappnad och känslig person, som inte vidare planerar hur jag ska ha det. Jag är beslutsam i mina värderingar som är fulla av känslor, försöker grundlägga de så starkt jag kan på erfarenheter och kunskap eftersom jag är en tydlig människa. Vem jag är och vad jag vill bli är tydligt för mig. Jag kämpar dagligen med att vara öppen, tänka flexibelt i en rutinerad vardag där kärlek omfamnar mig själv, även andra jag håller kärt.

Många har talat om för mig hur jag bör hantera en hingst. Hur jag bör hantera Orcado. Min vackra vän, som förväntas vara “hingstig”, en stegrande, svår och komplicerad individ. En parningsfixerad unghingst som absolut inte kommer kunna leva ett liv utan regler, korrigering, uppfostran eller utan en tydlig ledare.

Orcado är min första hingst. Han är liksom den första hingsten jag egentligen har vidare hanterat. Det säger en hel del om hur fantastiskt ovetandes jag är. Jag förnekar inte min brist på erfarenhet eller kunskap. Jag har lyssnat noga på dem som berättar ordagrant hur jag borde vara mot honom för att han ska fungera. Det som dock rör om i hela grytan är att ingenting jag blivit lärd av mina medmänniskor stämmer överens med det Orcado själv berättar eller praktiskt taget visar för mig.

Han har aldrig nämnt ledarskap, ett begär efter ston eller att han behöver tydliga regler. En till fundering jag har är att enbart för att jag möjligtvis inte bestraffar, enligt mig och andra, negativa och oönskade beteenden betyder det inte automatiskt att jag uppskattar bett, sparkar, stegringar, rus, elaka medvetna aggressiva beteenden mot mig eller andra överhuvudtaget. Jag blir lika frustrerad och sårad som alla er där ute. Jag hanterar bara dessa känslor på ett sätt som för mig ligger närmare min natur. Jag reagerar allrahelst på ett sätt som gör mig stolt, inspirerad och öppnar för fortsatt utveckling. Hur jag är som individ, vilka tendenser jag får om jag är i ett visst tillstånd och miljö.

Jag fastställer inga värderingar efter det här inlägget, men jag vill lägga fram mina tankar som fortlöper tills jag står stadigare i frågorna som jag söker svar för. Hittills har jag kommit fram till att alla Orcados beteenden grundar sig i en bakgrund, vem han har varit som individ, vem han är och vem han hoppas att vara i framtiden. Det hela handlar egentligen inte om vilket kön han har, utan om förutsättningarna som ges på grund av vilket kön han har.

193 194

Perfektion

Cadon beskrev perfektion igår. Han var sig själv, han visade vem han vill vara och han vågade vara den individ han är och vill vara. Allt var lugnt och harmoniskt. Vi börjar förstå varandra, mer och mer. Det känns snopet att känna det så här strax in i vår vänskap, men varför förminska oss? När jag lyfte ena framhoven lyfte han hoven som svar. Och han fick massor av betydelsefull kärlek, kli och mys. Sedan lyfte jag igen och kratsade. Hann kratsa en, två gånger tills han skulle bita mig i huvudet. Tyvärr, och som jag visste skulle bli min reaktion om ett sådant tillfälle skulle kräva det, försvarade jag mig med en rak-höger-näve förbi hans ansikte för att förhindra hans handlande mot mig. På grund av mitt sinnestillstånd kände jag mig tillräckligt svag för att känna behov av att försvara mig från honom, vilket är en naturlig reaktion när sinne och handling inte är sammanslaget.

Tack och lov, tacksamt, vare den hittills djupare uppbyggda kommunikationen vi har oss emellan, visste även han det här. Därför var han inte mer sårad eller förvånad än någon av oss. Han förstod mig, jag förstod honom, det är inte accepterat från någons håll, men förståelsen gör oss medvetna. Genom medvetenheten kunde vi ta oss tillsammans förbi det här. Det vart inget ältande. Snarare tvärt om, lugnade vi ned oss och han sade “Vi försöker igen”. Han är på ett annorlunda sätt, finkänslig. Fin och känslig. Go, toker, mysig, känslosam och kraftfull.

När lugnet tog vid återigen och harmonin återvände, fortsatte vi stallvistelsen med samma jargong. Jag liksom Cadon njöt av varandras sällskap. Massagen, pysslet. Nämnvärt, då jag nämnt det i andra inlägg, är att han inte lade sig den här gången eller snurrade runt när jag frågade om hovarna. Vilket jag påpekade. Det är sådant, sade han, som går över när båda tillåter det. Magisk individ.

Och efter det här föll det sig naturligt att fortsätta inspektionen av stallplanen och individerna runt i närområdet. Jag upplever att han är mycket lugnare kring deras närvaro. Han är inte full av iver och energisk energi som får honom att ibland på snudd tappa fattningen om vad han ska hitta på och hur han ska nå sina diffusa mål. Hälsa där, nosa här eller det är kanske lika bra att kasta sig in i världen och göra en så kallad “stagediving“, haha. Lilla Grå hälsade ödmjukt på baggen Mumrik, tittade på stona Rosa och Danija i hagen bredvid stallet. Sedan föll det sig ännu mer naturligt att gå i riktning mot samhället. Woa. Hur han är, det är enbart perfektion. Framåt, nyfiken, kraftfull, villig, undrande. Han berättar mycket på samma gång, om allt han ser. Han frågar mycket också, vad allt betyder och är. Han är förskräckt intresserad och energin rinner snart över.

Sist av allt gick vi tillbaka till lösdriften efter ungefär 50 meter promenad. Fina, fina Grå.

160 162 163 174 175 179 180

Hingsten Cadon

Jag och Cadon umgicks första gången i lösdriften i tisdags för att jag kände att jag behövde sätta mig ned och andas. Samt hade det varit spännande att lära känna Lilla Grå, på ett annorlunda sätt. För honom var det väldigt annorlunda. Jag satte mig på en sten i lösdriften, långt ifrån honom. Trots detta klev han raskt fram, men tog sin tid att utforska vägen framför honom noga.

Mötet var fantastiskt. Framåt, självsäker, men lite blyg och försiktig mot mig. Vi hälsade och pratade ett bra tag. Bland annat pratade vi om känslor, som nervositet han ibland har känt. Sist vi stod på stallgången berättade han att det kändes mycket lättare och att det var härligt. Han stod mer still, jag fick kratsa samtliga hovar. Jag hade hängt hö framför honom, som han vid ett tillfälle tog en tugga av. Tidigare har jag upplevt att han är lite för vaken för att tänka på annat än att titta noga runt sig (utan att vara stressad eller nervös). Jag önskar att allt ska vara avslappnat och lättsamt. Ingenting är omöjligt, ingenting ska kännas omöjligt.

Sedan kom det på tal om hur han har upplevt livet i hingstflock. Bland annat berättade han att flocklivet var som bäst när han var föl, gick vid sin mammas sida, delade dagarna ihop med sina vänner av båda kön. Han berättade att det inte finns några typiska “stobeteenden” eller “hingstbeteenden”, på det sätt som vi människor ser det som. Han berättar att jargongen formas utefter intresse i gruppen och det som ofta är intressant för en unghingst är att utveckla en styrka och energi. För att hitta en viss bekräftelse jämför de varandra regelbundet genom att leka; brottas, mäta energi och styrka mot varandra. Ibland på lek, ibland blir det på allvar. Ibland stöter det ut någon som inte vill eller kan mäta sig.

Att regelbundet mäta sig skapar en livsstil som innebär intensivt letande efter någonting att leva upp till. Samtidigt som ston generellt sätt har mycket mer intresse av att prata och socialisera sig emotionellt med varandra. Cadon vill understryka att det inte handlar om könen, utan hur intressen fångas upp och utvecklas i olika umgängen. En flock med varierade kön, åldrar och ursprung innebär också en varierad livsstil. Det innebär att den intensiva leken och exempelvis brottningsleken varvas av där andra intressen tar plats likaväl.

Det som var spännande och intressant, var när vi satt där (eller jag satt och han stod), så ville han även visa hur han menade för att vara tydlig. Han bufflade med sitt huvud, han smakade med munnen och undersökte mina armar, ben, ansikte, etc. Dessutom letade han upp en punkt att använda mot mig för att trigga igång någonting, bus och lek i det här fallet. Han bokstavligt talat drog i mitt hår, i min tofs, eftersom det är framför allt en lek som han har lekt i förra gänget. Det kanske förklarar hans till viss del avskavda man vid manken? Vem vet, inte jag, men jag tror på det han berättade och visade.

Det här slutade med att jag till slut satte ned foten, gled den framför mig, uttryckte “Sch!” och viftade med näven framför hans ansikte. Det fick vara bra, tack, jag förstår. Jag fick upprepa mitt nej, i utbyte av att förstå att även ett nej inte alltid är menat som ett avböjande. Tyvärr, tappade jag tålamodet vilket märktes i mitt handlande, men till sist lade han huvudet i famnen återigen. Och det som är nästan ännu mer spännande och intressant, är att när jag frågade honom “Har vi umgåtts klart?” sade han tack, stämningen gick från på snudd till hetsig till fullständigt avslappnad. Sedan gick han ifrån mig och bort.

Ingenting som han gjorde var för att skada mig eller irritera mig, men för att visa – berätta – hans erfarenhet. Allt det här har han berättat för att vi ska förstå varandra bättre. Jag fick upprepa mig och jag kommer säkert att få uppleva stunder där han faktiskt behandlar mig på det här viset, men då vet jag också varför. Det är så här han har pratat med sina vänner innan. Det är så här jargongen har sett ut tidigare. Kanske fortfarande. Känslan när han gick var inte ett dugg dryg. Vi var så lättade att det han ville förmedla fick sjunka intill mig och jag ska göra mitt bästa för att försöka förstå honom i stunder när han beter sig på det här sättet. Jag önskar inte att bli bufflad på, biten eller trängd fysiskt.

Jag undrar hur en annan hade reagerat. “Hej, här sitter din matte i din hage och nu ska vi umgås”, och så blir hästen dum och ska dominera. Eller hade någon funderat på varför? Vem vet, inte jag. Just jag är innerligt glad för att Lilla Grå vill berätta det här för mig. Han är social och närvarande. Jag tycker så mycket om de egenskaper hos honom. Jag vill trots allt veta just allt om honom. En del av det hela handlar om att våga möta den han var igår, för att våga möta honom idag, för att våga möta hans framtid.

Utöver den här rent ut sagt underbart mysiga stunden tillsammans har vi gått våran första “promenad”. Runt på stallplanen, där han drivs fram av nyfikenhet. Sedan har vi gått mot bron och tillbaka. När han hörde bilarna blev han något nervös, så jag lade handen mot hans bröstkorg, samtidigt gick vi hemåt igen och sade att vi klarar det här tillsammans.

Ingenting är omöjligt, allt är bara möjligt.

73 75 87 90 108 131

Guldstjärna och guldram

Nu är jag ordentligt trött, efter en riktigt ansträngande dag. Jag tvekade om jag skulle orka blogga, men till sist insåg jag att det här stallbesöket behöver förevigas. Orcado fick komma in till stallet idag. Första gången jag tog med honom från lösdriften, till stallet, stod på stallgången och gick tillbaka till lösdriften. Jag vill inte ta honom för givet. Allt vad han ska kunna och redan vet får vara. Från och med att vår resa startade får han visa i sin takt vad han kan och visa vad han vill kunna.

I lösdriften kom han fram i rask trav och det är bland det mysigaste som finns för en hästägare. I lugn och ro fick jag pyssla på honom Orchidéas lädergrimma, som på hans huvud vart ganska trång. När vi gick till stallet ville han gärna göra sig stark som en oxe. För det första vill jag inte rycka till i hans nätta huvud, men heller inte hålla ett konstant tryck. Jag kom fram till att ta ett mjukt tag om grimskaftet, släppa efter, ta mjukt och släppa efter. Han svarade som jag hoppades med att; mjuka upp musklerna och känna lugnet. Tänka efter, slappna av. Han är väldigt mottaglig för vad jag vill förmedla med endast känslan. Han är finkänslig på det viset. 

På stallgången satte jag fast honom på en lina och liksom jag nämnde i första stycket vill jag inte förvänta mig att han ska klara av någonting speciellt. Det han visar upp på eget initiativ är jag kvick med att uppskatta genom röst och myskli, så att han förstår mig när jag ser positivt på det han gör. Jag vill se honom utvecklas, få självkänslan att växa och berätta att han duger som han är.

Jag borstade igenom honom med piggborsten och det var oerhört skönt, hälsar lilla Grå. Hihi. Han njöt massor av att bli kliad och masserad.

Efter det var det dags att ta fram hovkratsen. Här berättade han liksom sist att det gjorde honom irriterad, att det här skulle kunna eskalera till ett tillstånd då han blir nervös. Javisst, nådde vi den gränsen efter två försök till att lyfta benet, när han strax efter lade sig ned. När han reste sig upp igen tittade näbben fram och pickade någon gång, men jag stod fast vid att vara lugn och tålmodig. Samt berättade jag varför; jag vill lika gärna lyfta på benen och se under hovarna, som jag lika gärna vill känna igenom övriga kroppen, för att jag bryr mig om honom. Efter ett par försök till att få lyfta framhoven förstod han och accepterade det. Glädjetårarna var nära – en perfekt prestation. Från irritation till avslappnad. Det handlar om att blicka framåt eller hur? Att ge chanser, så att vi individer får chans att våga och vilja vara våra bästa jag? I alla fall i min närhet.

En egenskap som jag rent av älskar med Cadon, är hur mycket han pratar med mig. Hur mycket han berättar för att jag ska förstå de olika situationerna. Han är väldigt tydlig, vill vara delaktig och någonting som jag nämnde i något tidigare inlägg är att han gärna söker min närvaro när egna beslut ska tas, istället för att koppla bort och stänga portarna till sitt inre. Exempelvis att han ber mig upprepa lyft med hoven, för att han ska få känna på känslan och bli bekväm med den. Då formas en tillit som betyder mycket för honom.

Idag har han gett mig ett nytt perspektiv på känslan “nervositet”. Nervositet behöver inte alls innebära “spring, stress, negativitet”. Det kan lika så vara en instängd nervositet som finns på insidan. Som ibland blottar sig eller enbart ligger dolt som ett tryck i bröstet. Den kan visa sig bakom skratt och skämt. För Orcado låg den mycket på insidan den här gången och det gjorde att han tog knepiga beslut. Som att lägga sig och undra, “Hoppsan, det här blev inte som jag tänkte mig”. Utan att vara det minsta stressad, men ändå bli klumpig. Jag vill fokusera på att stötta honom i att landa i sig själv för att ta en distans till sin självkontroll.

Sista benlyftet avrundade stallvistelsen för den här gången. Han fick lite EQ + Biopromin + ÄCV för första gången och det slukades med ett nafs. Sedan gick vi ut till lösdriften igen och åh, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka hur fantastisk han är. Tänka sig att mycket kan hända och fortfarande kännas lugnt och tryggt när det går som bäst. När saker och ting kunde gått tokigt till. Tiden i stallet blev kort, men jag vill inte lägga någon ribba högre än vad vi orkar ta oss an. Det är bättre att förväntningarna ligger på noll eller lågt för att se hur kärlek övervinner allt.

Det jag vill och önskar med lilla Grå är att forma en trygg rutin som vi kan luta oss mot till vardagen. Det ska vara tryggt och lugnt i stallet. En vana att befinna sig i när vi inte hittar på någonting annat. Det är dessutom en bra grej att göra för att lära känna varandra. Stänga ute omvärlden för att under en stund rå om varandra. Jag kunde inte vara mer glad och fylld av lycka när vi släppte ut honom. Jag uppskattar hela den här individen. Det känns också som att han uppskattade umgänget, då han gärna hade följt med in igen.

60 61