Köpt pulka till hästvännerna

Igår var nog det tömkörningspass som många hade klassificerat som katastrofalt. Om någon hade sett oss, kanske det hade tolkats som ett riktigt bråk, därför varken jag eller Blomman var schyssta mot varandra. Vi hade ett riktigt pajkrig med pajkastning. Det hela började med att den första riktiga snön lade sig som ett täcke över Närke. Jag fick den underbara idén att köpa en pulka till hästvännerna, ett rött tefat som jag textade ”ORCHIDÉA & ORCADO – URHÄSTEN.SE” på. Sedan skyndade jag mig till stallet och redan i hagen möter jag en Brunsak som inte tyckte att jag tog hänsyn till hennes värdering – hon kom nämligen inte fram och hon njöt av snöfallet och hade inte det minsta tid. Extra envis och tålmodig som jag blir när jag veeeerkligen viiiiill någontiiiiing, tjatade på henne och sade att ”Det kommer utan tvekan bli superdunderkul, tro mig!”.

Jovisst, vi kom in till stallet, selade på och jag började mäta ut med draglinor och hur det bäst skulle fästas i tefatet. Under den här tiden hann Orchidéa bli riktigt otålig och trött. Till sist kunde hon i princip inte stå stilla lugnt och tålmodigt, utan hon skulle ut – på en gång. Ivriga matte inför det första ögonblicket sin hästvän skulle dra sin pulka hade diffusa gestaltningar och versioner i huvudet av hur bra allt det här skulle gå. Orchidéa, som dragit vagn och fixar tömkörningarna så bra, så bra.

De första tio meterna med pulkan gick utmärkt och hon drog den faktiskt med glädje och lättnad. Jag var stolt och Ochi var stolt och jag kunde knappt tro att det var sant. Ingen reaktion på linor och trassel och snören och prassel. Dock varade det här lyckliga ögonblicket inte långt, därför nästa sådana var raka motsatsen. Jag tror att jag hade kunnat beräkna det redan när jag hälsade på henne i lösdriften, men om jag ska vara saklig mot er blåste en stor ladugårdsdörr upp fem meter framför oss, när allt var harmoniskt, till att det vart Snurresprett med allt. Det var som att när den gigantiska dörren slog upp, slog det även slint i skallen för att allt var exalterat, skrämmande, underbart, läskigt. Tidigare tendenser för dagens form triggade igång varje medfödda färdigheter.

Givetvis kopplade jag bort pulkan så fort jag såg tendens till att inte kunna stå på alla fyra ben. Det var som att när jag bad henne stå stilla medan jag tog bort den lösa bröstan och draglinorna, stod hon vackert på laddning för att så fort jag bad henne gå framåt fullkomligt totalt exploderade alla känslorna på en och samma gång. Hon gjorde piruett-stegringar, stegringar och gick på två ben, hon växlade upp och fick upp världens hastighet på två meter för att lägga av miljoner bockningar i en volt runtomkring mig. Och tro inte att hon skulle braka loss själv – matte skulle vara med, ja, vilken bra idé. Så mitt i hela ”fullt ös medvetslös”-satsningen hon hade för sig skulle jag blandas in också. Tro mig, jag vart till slut förbannad.

Alla mina bilder i skallen tog någon en stenhammare och krossade, bitarna regnade ned liksom snöfallet. All glädje bokstavligt talat sögs ur mig och allt jag hade kvar var vreden. Jag var arg, på min bästa hästvän, för att hon inte lät hennes galenskaper stå för henne. Jag som brukar kunna prata mig ur saker, brukar kunna sprida ett lugn och jag som aldrig tappar mitt tålamod eller positiva anda – kände mig värdelös. Så jag fick förmodligen den känslan att falla över Blomman med. Min fina vän, åh vad allt krockade.

Under tiden jag försökte både samla ihop en helt okontrollerad Kladboll till att försöka prata istället för att vara en börda, samla ihop mig själv och ruinerna efter raset, samt försöka gräva fram någonting ur min vildaste fantasi som skulle få umgänget till någonting positivt mer än ”learning the hard way”-stilen. Och vi kämpade, vi kämpade. Jag försökte rakställa hennes huvud, hals och bog, vilket var till en början helt omöjligt. Rätt som det var löpte energin ut genom ryggmusklerna, ned i benen och det tog mindre än en sekund så stod hon på två ben igen eller hade bockat iväg. Jag kämpade med att rakställa tills hon kunde stå still. När vi väl var rakställda och stod stillsamt på plats pustade jag tröttsamt ut ett ”Jaaaa, braaaaiga duuu!” samtidigt som hon i nästa sekund exploderar för att hon är obeskrivligt glad för att äntligen höra lite positiva läten mitt i allt.

Alltså, jag vet inte hur jag ska fortsätta det här inlägget. Allt var enbart galet.

Hur som helst, var nästa aktivitet att fokusera på att tänka framåt med självkontroll. Under hela tiden som vi hade bråkat och missförstått varandra och blivit både lyckliga och förbannade, så kändes det helt ärligt som att ”Jag kan ingenting, hon kan ingenting, allting har bara varit falskt och tillitslöst”. Det kändes som att allt mitt självförtroende vad kretsar kring hästhållning, hästar och inkörningen med Orchidéa var fel och åt skogen. Det är också därför jag vart arg, eftersom jag kände mig sårad och sviken. Men det var inte Blommans fel, eller mitt fel, eller någons fel. Dagsformen hos oss båda var olika, energierna stämde inte och vi kommunicerade inte. Det är inget fel, det gjorde endast situationen ohållbar, okontrollerad och osäker.

När alla dessa känslor välde över mig sjunk vi sakta, nästan osynligt och omedvetet, till ett tillstånd där vi kunde se varandra för vilka vi var. Vi tittade på varandra, pustade ut, sade åt oss att andas, samla vår sista energi åt att koncentrera oss på att först och främst gå framåt. Bara för bekräftelsens skull. Så till sist stod vi faktiskt där, i en jättetrevlig halt. Sedan önskade jag en sista gång att vi kunde gå framåt för ljudsignalen – och det gick galant. Sedan svängde vi, ålade åt alla håll, gjorde halt från skritt och trav. Då var jag så tacksam jag kunde bli, tog Brunsaken till stallet, selade av och släppte ut henne.

Hon gick mycket riktigt direkt till sina hästvänner och de frågade hur hon hade haft det. De såg på henne att hon var trött av att ha blottat så mycket, att hon har haft dödskul med att flänga runt, men att det inte hade lett till någonting kul i alla fall. Hon sade till Elfa, Islandsstoet, att hon inte förstod och det kändes rent ut sagt bedrövligt att lämna stallet med en ångest i både mig och Orchidéa. Det är helt fantastiskt hur mycket känslor kan både ge och ta energi. Igår tog den verkligen allt ur mig. När jag kom hem kändes jag mer som en döding än en levande individ.

Stolthet. Är ett begrepp som ofta dyker upp i mitt huvud när jag skriver den här texten. När en haft ett bråk utan att ordentligt kunna vända på steken och erkänna en positiv känsla som återkommer för att sprida värme. Stoltheten i oss hämmar gärna förmågan att sluta älta och stolthet matar känslan av att känna sig sviken när någonting som betyder mycket inte får den hänsyn som det tidigare haft. Orchidéa är en individ jag är fruktansvärt stolt över. Allt, och då menar jag allt, vi har skapat, allt vi har, allt vi gör, är jag så in i norden stolt över. När hon släppte lös varenda känsla igår, kändes det som att hon inte visade hänsyn till det jag vill vara så stolt över, det som jag anser är så skört. Det går inte att flumma bort. Förmodligen grundar alla dessa känslor jag upplevde igår i körolyckan jag var del utav en gång för länge sedan. När vi tömkör är det ordning och reda, men för henne som inte erfarit någonting hemskt, har inte samma perspektiv på det. Dock inser jag en annan grej mer och mer; det är nu som hon får passa på att bearbeta alla upplevelser, intryck och erfarenheter som vi plockar längst inkörningen. Jag ser mycket hellre att hon tappar all kontroll och går bananas medan vi fortfarande inte har en vagn eller släp påkopplat. Då skulle hennes exploderande glädje blir allt annat än just det. Precis som det blev för mig den där gången.

Det finns mycket jag skulle kunna skriva om gårdagens tömkörningspass. Det finns mycket att reflektera kring, mycket att bearbeta och mycket att lära sig av. Efter att jag har publicerat det här ska jag skriva om dagens hittepå, som var helt fantastiskt till skillnad från igår.

Dec15 Dec15 1 Dec15 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *