Spenderade all energi

Idag var jag helt till mig när jag hade slutat arbetet. Det var raka vägen till stallet som gällde. Och jag var bestämd. Beslutsam att idag, min lilla toka, ska vi spendera all energi. Idag ska vi springa, flåsa, bli matta och möra. Vi ska kanske koppla på två tömmar till ett huvudlag, men sedan är det vad vi än behagar som gäller.

Så jag gick ut till lösdriften och bar den här beslutsamma och totalt blanka oskrivna sida vara som det var. Jag hade även huvudlaget och tömmarna med mig direkt för att inte behöva gå in på stallgången och låta himmelen mörkna innan vi hunnit klart. Den största skillnaden från igår till idag var att Blomman mötte upp mig när våra blickar möttes och jag hälsade på henne med min fina höga pipiga stämma. Hon klev raskt fram och kändes väldigt varm och hade minst lika mycket energi som igår. Hon tyckte att min idé om att tränsa, koppla, träna, flåsa och arbeta musklerna var bra. Då jag föreslog aktiviteten, visste jag inte hur invecklat det var.

Vi började lite smått redan i lösdriften där jag placerade tömmarna om henne och under tiden vi var på väg mot öppningen bad jag om halt. Vi samlade oss och stannade. Massvis med gott kli och beröm med rösten. Informationen sjönk in riktigt och lättsamt. Sedan gav jag ljudsignal för framåt och genast var vi iväg. Vi testade även ljudsignalen för trav, vilket det inte heller var något tvivel kring. På vägen mot fältet som vi skulle befinna oss på, som jag hade valt ut, övade vi mycket på tänket framåt. Min beslutsamhet var absolut ingen tvång, jag tvingade henne inte, jag hade heller inga förväntningar. Jag var snarare beredd, medveten och accepterade våra sinnestillstånd. Det är också därför jag tror att hon tyckte att allting var okej och bra. Hon var nyfiken och intresserad av vad jag hade för tankar kring det hela. En annan större skillnad från igår; idag kommunicerade vi.

Så väl på vägen och när vi skulle svänga till fältet sken hon upp med samma styrka som hon hade igår innan hon totalexploderade. Och jag vart varm i kroppen. Äntligen skulle vi få leva ut allt som vi kände utan att ha någonting som hindrade oss. Mer än om vi själva skulle bli en blockering för varandra, men det skedde aldrig den här gången, då vi var medvetna om varandra. När vi var på fältet var hon på väg att bocka iväg och jag hängde inte med, vilket resulterade att jag av misstag bromsade henne. Då var hon snabb med att döma, hoppade i luften på stället och sedan när jag fått ordning på tömmar kunde vi fara igen.

Det fanns ingen möjlighet att skritta. Energin var ett påtryckande faktum. Det var trav, galopp eller någon konstig blandning som var aktuell. Och hon tränade ofattbart otroligt bra. Hon har inte sprungit på det sättet förut. Hon hade verkligen rätt inställning till aktiviteten. Det syntes därför hon rörde sig, framför allt i traven, i olika former och bar huvudet i olika positioner som hon behövde för att lösgöras. Högt, spänt, lågt, avslappnat, böjde bogen mot mitten och utåt. Det dröjde inte lång tid innan alla bockningar tog sin plats likaväl. Det märktes att hon behövde arbeta ut med hela kroppen. Släppa alla spänningar som bildats längst med tiden som vi tömkört mer och mer. Det är inte träningsvärk, men det är som att all information som har matats in, har satt stopp i muskulaturen som en trögt fungerande tarm. Den information som kommit in, har inte haft samma möjlighet att komma ut.

Jag valde att provocera, faktiskt, för att tillräckligt mycket av allt hon bar inom sig skulle få komma ut. Jag lade tömmen på yttersidan och om bakbenen på henne, vilket jag vet skulle vara både irriterande och ovant i det här sammanhanget. Speciellt när jag aldrig longerat eller tömkört på det viset. Både för att provocera och dessutom vänja henne vid att det finns snören kring benen som oavsett snällt ligger kvar nu som eventuellt i framtiden. Hon arbetade ut med hela kroppen och lät energin passera varenda liten cell. Efter tio minuter hördes många frustningar. Jag passade även på att byta varv genom att styra ut från volten och in på en ny i det andra varvet. Det var också lite provocerande, eftersom det fick henne att stretcha på alla håll och kanter, samt blev det som en oväntad banbrytare.

Allt som allt är jag extremt nöjd över vårat ganska krävande och ändå inte krävande träningspass. Hon ansvarade för att arbeta igenom kroppen och jag det samma. Och vi hade båda fått ut någonting bra av det hela. Jag ska försöka forska mer kring hur information hänger ihop med kroppen, hur det har påverkat henne. Jag vill förstå henne, jag vill veta allt som går att veta om henne. Min mycket älskade och fina vän, bästis hästis.

Bilderna som följer är printade från en film. Som ni ser, går det knappt att se någonting ens i stillbild, haha.

O1 O2 O3 O4 O5 O6 O7 O8 O9

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *