Syftet med utmaningar och uppgifter

Efter en massa spring på åkern hälsade jag på Orcado i killarnas lösdrift. Orcado slängde upp huvudet från höbalen, luggen flög ur synen och två små tindrande ögon kikade fram. Sedan skrittade han tills han slog med huvudet och travade resterande väg fram till mig. En varm, vacker kram. ”Hej där” och vi kom in på utmaningar, uppgifter och synen på det här.

Orchidéa är en helt annan individ om man ska ställa hennes individ och Orcado bredvid varandra. Blomman ser tydliga skillnader mellan träning och lek. Träning är fysiska aktiviteter, där man rör sig från punkt A till B. Lek är villkorslöst och går inte att berömma med någonting annat än äkta känslan av lust, lek, bus, lycka och energin är det som driver leken vidare framför allt. Vid träningen och leken krävs alltid känsla och en viss typ av inlevelse. Samtidigt som Lilla Grå berättade, idag, att han gärna hade tagit sig an utmaningar eller uppgifter. Dessa får gärna uppmärksammas, berömmas, hyllas och visst ska känslan stämma in. Men då är trygghet och tillit mellan individerna viktig, inlevelsen är inte det samma som att känna ”Åh, nu lägger vi oss ned för att det är så vi känner”, utan han menar känslan som ”Nu ska vi lägga oss ned, se ett syfte, det tydliga målet, uppfylla det och slutföra”. Det kräver en helt annan typ av inlevelse och känsla.

Orcado saknade den här uppgiften eller utmaningen just idag och jag tänkte noga när vi stod bredvid varandra. Sedan kom jag på en utmaning – vad säger du om att buga? Ganska trist fantasi, men ändå spännande. När jag och Orchidéa testade det här med ”fri lek” eller ”frihetsdressyr slasch trickträning” kändes det endast stelt, irriterad och oäkta. Med Cadonen kändes det fullständigt annorlunda. För honom, för oss där och då i stunden, kändes det betydligt mycket mer naturligt. Så jag lyfte hans vänstra ben med högra handen, lade två fingrar mot hans bog och bad om backa. Då gick han ned i en exemplarisk buga utan tvekan. Är det den så kallade slumpen som inträffade? Vi testade igen och till min förvåning stod han där i en buga återigen. Massor av beröm och någonting modigt, ståtligt, charmigt växte sig större inom honom. Som att han ville ha en till kluring.

Jag lade därför en bild i huvudet, som visar hur han lägger sig. Så jag gjorde samma grej, höger hand höll i hans vänstra hov, lade två fingrar mot bogen och frågade om han kunde backa. Så hamnade han i först buga och sedan lade han sig ned eftersom han mottog bilden jag delade med mig av. Det var himla otroligt. Vilken häst, jag är fortfarande chockad. Positivt givetvis. Vi låg där en kort stund och jag kliade honom på sköna kli-fläckar på magen, hihi.

Därefter presenterade jag sticken för honom, som han tyckte var spännande. Sedan sprang vi runt lite och vi båda var nog lite positivt förvånade över hur lättsamt allt är. Det är också det jag strävar efter. Att ha ansvar, att söka självkänsla, självkontroll och sådant individuellt ska vara lättsamt, öppna för möjligheter. Egentligen ska allt vi hittar på leda till självförverkligande ting, stimulera vår personliga utveckling. Sedan är vi inte perfekta, vi har våra tendenser, egenskaper, kunskaper, erfarenheter, olika värderingar och känslor. Prioriterar olika, kommunicerar olika.

Jag kan fortfarande ibland undra vad Orcado egentligen tänker och känner när han nyfiket alltid har positiv inställning, när han lägger band på sin energi eller inte säger mycket för att plötsligt berätta milslånga ting. Min fina Lilla Grå. Den vackraste hingsten jag känner och hittills vill jag veta mer, mer, mer, mer. Vem är den gråspräckliga hingsten, vem var han förr, vem vill han vara i framtiden? Vilka drömmar och mål har han och hur kan vi göra för att verkligen driva i land tillsammans?

Or1 Or2

4 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *