Dagen innan 2016

Idag stallar vi in killarna. Jag har förberett med hö och vatten. Nyårsafton, dagen till det nya året, vet en aldrig vad det kan bjuda på. Stona går i en mycket mer skyddad lösdrift, till skillnad från Orcado, Likör och Magic, som inte bor lika säkert för såna här nätter.

Innan jag gjorde i ordning ligghallen där Cadonen och Likör ska befinna sig, samt boxen där Magic ska stå, går jag ut till grabbarna för att hälsa på. Lilla Grå och Likör leker medan Magic äter av höet. När Orcado ser mig avbrytes leken med Likör, för att vidare galoppera fram till mig och hälsa med en stor varm kram och pussar på min rosenröda kind. Åh, vad mysigt det är. Vi knatar in till stallgången efter att vi har hoppat över en snövall ett par gånger och jag borstar igenom hans tagel. Manen ligger på ena sidan återigen, då jag valt att ta bort tofsarna. Det finns ingen vidare mening att lägga sig i hur manen ska ligga, om jag inte ska försöka lika många år som han är gammal och det känns lite fördärvat. Kanske tar jag nya tag en annan gång.

Sedan kryper den där känslan av att; han vill ha en utmaning. Han är pigg och alert. Varför inte? Jag hade redan hängt upp selen på en boxdörr och visar den mystiska fårfällen för honom. Han nosar friskt på håret och höjer huvudet när jag drar den längst pannan, över halsen och ned mot bogen för att lägga den över manken. Jag funderade på om det här behöver vara ett uttryck för rädsla eller endast ovana. Så jag låter den ligga kvar eftersom han inte ber mig ta bort den på något sätt. Sedan hämtar jag selen och lägger den på hans rygg. Jag visar den, men då han befinner sig någon annanstans med tankarna tar jag det extra långsamt för att han ska hinna reflektera kring det faktum att selen snart ligger på honom utan att störa hans avslappnade inställning. För där står han, utan en vidare tanke på att fundera över vad som händer. Det känns som allting är helt naturligt. Han riktar inte samma emotionella energier som Orchidéa. Det här gör mig både förvånad, men lättad. Det känns så lättsamt, så exemplariskt.

Medan jag spänner hål för hål av gjorden kliar jag honom skönt under magen. Han är alldeles mottaglig; vevar med överläppen, kröker nacken och suger åt sig allting samtidigt som det inte är någonting lustigt. Och när jag inte längre kan spänna hårdare, inser jag att han är lika storlek kring magen som Blomman, haha. När vi är på väg ut från stallgången är det som att han funderar på vad det här egentligen innebär. Åh, hans uttryck är helt underbart. Det är som att han sitter fast i backen, utan att kunna röra sig, för att selen sitter fast på honom. När han väl kommer igång tar han konstiga kliv. Det ser ut som att han mest försöker förstå hur han ska kunna gå ordentligt med selen. Utöver det verkar den inte ligga ett dugg konstigt efter några tiotals meter och jag ger förslaget att vi kan springa lite på åkern.

På åkern springer han rakt fram med en enorm energi. Direkt har vi ett enormt samspel. Jag testar nya sätt att hantera all fart för att undvika att vara ett för stort hinder. Och det är sant att jag vill veta hur det känns att springa tillräckligt fort att det känns som jag flyger. Orcado berättar att om jag springer liksom endast tar ett ordentligt avstamp, samt spänner biceps och håller armen lite böjd, hjälper hans fart mig att nå längre. Tillsammans kan vi alltså komma längre vid varje steg, utan att det betyder att jag nödvändigtvis måste ha mer styrka när han besitter den. Han skrattade glatt åt vårat hittepå, det var så verkligt att jag nästan hörde det i samspel med mitt. Sedan höll jag faktiskt på att tappa min anda av ansträngning och då hamnade vi harmoniskt på en volt i stället.

Utan att lägga något krav eller extra fokus på några ljudsignaler, så testade jag att koppla några ljudsignaler i alla fall. För att fortsätta mata på med utmaningar. Så vi skrittade och jag bad om trav, ”ia!”. Och han travade, och gav mer ändå – full galopp. Det var otroligt. Han har mycket att ge. Sedan skulle jag testa minskning av farten, ”woa”. Precis som om han besitter en enorm kapacitet att lära sig vad som helst, när som helst. Han är mottaglig, men har ändå fullt upp med allt vad personlig utveckling innebär.

Efter att vi springer flera varv tar vi sats mot stallet igen. Jag selar av och är extremt lycklig. Vi går tillbaka till lösdriften och jag hinner inte ta av discogrimman innan han drar sig mot vattnet. Sedan säger han lyckligt hej då och knatar vidare mot foderstationen.

Jag hälsade lite på Ochi också. Hon är seg och trött. Det känns som att hon är i en väldig växtperiod, både mentalt och fysiskt. Hon är frisk och rör sig sunt, men ögonen ser sömniga ut och kroppshållningen är inte överdrivet vacker.

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *