Orcado är körd på töm

God eftermiddag kära vänner.

Idag är det ingen vanlig dag, återigen, då Orcado har blivit körd på töm för första gången.

Reaktionen? Underbar!

Jag ropade på honom när jag var halvvägs framme hos honom, men som han brukar hinner han fram före till mig. Idag kändes han dessutom extra glad och pigg. Det var jättehärligt. Jag frågade om vi skulle blanda in selen idag precis som vi hade gjort för två dagar sedan. Han var helt med på det. På väg till stallgången övade vi på de olika ljudsignalerna, för att väva samman allt då det känns mer naturligt inför fler situationer. När jag sade “Woa” saktade vi in och när jag sade “Smack” gick vi vidare igen.

På stallgången borstade jag igenom Lilla Grå och allt tagel. Jag flätade luggen, manen och svansen också, hihi. Sedan selade jag och satte på huvudlaget med två tömmar direkt. Jag tänkte att det är säkert lika bra att gå rakt på sak. Skulle det inte fungera kan jag alltid leda istället. Vi gick först från stallplanen precis som om jag ledde honom. Sedan när han kom upp bredvid eller framför mig, passade jag på att ge ljudsignalen för framåt – beröm. Beröm i form av massor av kli och en överlycklig matte och hingst som blir så stolta, hihi. 

När Lilla Grå hade farten uppe, frågade jag om halt och det gick jättebra. Idag var han riktigt alert och jag tror att han fick ännu mer energi av all lycka att få komma ut på lite äventyr. Det hände fler än en gång att han tog till stora starka oxnacken för att styra åt det håll som för honom var mest spännande, men jag tar-släpper-tar-släpper för att inte bli stum i handen, samt att jag är mjuk och följsam i alla rörelser som blir. För att på bästa möjliga sätt ge stöd i tömmarna och hinta om att “Njaaa, vi håller oss på vägen tror jaag”. Det är verkligen väldigt mycket hästkrafter i honom.

Det hände att han inte alltid förstod framåt och när jag gav ljudsignalen var det som att han ibland sökte sig frågande in mot mig. Vilket i sin tur resulterade i att vi snurrade runt ett par gånger. Då vägledde jag honom framåt och placerade mig själv bakom honom igen när vi haft en andningspaus och återhämtat ny energi för nya tag. Här måste jag tänka på att inte snurra med honom då det förvirrar mer, utan först försöka ge yttre stöd i tömmen för att räta upp hals och bog eller helt enkelt stå kvar och bekräfta honom och känslan han har. Det är inget mer än att jag får vägleda honom och sedan smyga bakåt igen när han får in rytmen igen.

Han kan i alla fall ökning väldigt bra, hehe. Från skritt har han lärt sig på ljudsignalen “ia”, öka till trav och med ännu ett läte tar han galopp utan minsta tvivel. Och hans gångarter är fruktansvärt härliga. Han kan korta sin galopp så kort, så kort, att jag lugn kan gå bakom honom i en frisk, men skön, takt. Han är helt otrolig.

Allt som allt är jag stolt över honom. För att bli tömkörd för första gången och dessutom inte ens reflektera någonting över selen, bakselens remmar som slår mot magen och heller inte tog illa vid sig vid första tömkörningspasset utan försökte om och om och om och om igen – så gick det alldeles exemplariskt, fantastiskt bra. Han är riktigt driven framåt, men absolut inte omöjlig att stanna. Han förstår mer och mer. Med lite mer övning på ljudsignalerna, vana och fortsatt glöd så är han redo för nästa steg – vagnen, dra, släpa, hihi.

(Som vanligt frös telefonen ihjäl på grund av minusgraderna).

14 13 12

Vi tre tillsammans

Dagen innan den första januari 2016 spenderades hos min mormor och hennes man, Husse var givetvis med han också. Vi åt riktigt god mat, drack god dricka och hade goda samtal. Vi pratade speciellt om saker som har hänt sedan vi träffades sist. Tiden hinner tyvärr löpa i all världens fart, att vi fyra inte hinner träffas tillräckligt ofta. Därför njuter jag extra mycket när vi väl ses.

Idag tuffade Husse med tåget till en annan stad samtidigt som jag brummade vidare hemåt först för att strax därefter brumma vidare till stallet. Grabbarna stod inne och Stallmatte skrev att dem hade fått gå ut vid 5:30 igen. Jag erbjöd mig att mocka och det var himla mycket de hann klämma i sig och klämma ur sig, haha. Det känns bra att de hade haft det bra i alla fall. Orcado var riktigt piggelin idag när jag gick ut för att hälsa på honom. Han berättade att han hade haft det bra och att han var sugen på att hitta på någonting. Så vi sprang runt en hel del i hagen, lekte lite “Följa John” och hade klipauser då och då.

En till skillnad mellan Orcado och Orchidéa, är att när Orchidéa befinner sig i en utvecklingsfas där förändringar sker är det som att hon inte kan fokusera på någonting utöver det som händer inom henne. Samtidigt som Orcado verkar ha som mest fokus på både sin personliga utveckling samtidigt som han fortfarande är i rörelse. Det är som att Blommans tid stannar upp – inga större handlingar går att utföra under processens gång. Medan när Orcado gärna hittar på saker under tiden för att stimulera processens gång. Jag är som mållös – hur olika dessa två hästar är. Hur deras individer är fullständigt olika. Det får mig att tänka mycket på hur det är som bäddat för att skapa missförstånd och krockar. Det går inte behandla alla hästar på ett och samma vis. Därav jag själv inte använder metoder eller i alla fall inte en och precis samma förhållningssätt mot flera hästar – det går inte, det är omöjligt. Vi behöver vara lyhörda för varje individs personlighet, tendenser, erfarenhet, kunskaper, tankar och värderingar. Alla är vi olika, ingen är samma.

Idag kändes det väldigt tydligt hur jag beter mig olika när jag är med mina olika hästvänner. Orcado, som var redo att storma världen idag igen tillsammans med mig, tog med mig på en riktigt fin lekstund. Orchidéa, som var sömnig och fundersam, famnade mig med ett lugn och harmoni. Hon lade sin sammetslena mule mot min kind och tackade mig för att vi fick den här fina stunden.

Inte nog med att jag hade en stallvistelse värd guld, så fick jag en bild på där vi alla tre, jag, Orcado och Orchidéa, syns med. Åh, det är en dröm som gick i uppfyllelse ju. Och alla är lika glada och lyckliga, haha. Jag hoppas kunna ta bilder på oss tre ihop i framtiden, men då kommer vi först behöva bemanna upp med en som håller i varje häst, samt en som håller i kameran. “Det” “vore” “ju” “tråkigt” “om” “det” “blev” “buskavel” “och” “hästbebisar” *flin*.

1 2 3 4