Vilda Shetlands

Jag är intresserad av att veta mer om Shetlandsponnyns ursprungsland – Shetlandsöarna. Historia skulle ge mig mer förståelse för rasen som sådan, samt att det kan vara intressant att jämföra då- och nutid. Jag undrar också mer om dem vilda Shetlandsponnyerna som strövar vilt på öarna.

Efter lite halvslappt sökande på Youtube hittade jag ett klipp som var lite allmänt tråkigt, allmänt kul. Shetlandsponnyerna i filmen ser väldigt välmående ut. Bara av att granska med min erfarenhet och kunskap tycker jag att hästarna ser ut att vara i lagom hull, grov och rejäl figur, korta och nötta hovar, tjock och härligt anpassad päls, pigga och nyfikna.

Uppföljning av EM-A Probihorse

Någonting som jag inte har lyckats med tidigare är att; blanda i foder i byttan och gett till Orchidéa i hagen. Har hon inte varit uppställd på en lina och fått fodret toppat med rivet äpple har hon knappt ätit av det. Då fick hon EquiGard en näve som jag blandade det andra med, EM-A Probihorse. Numera får O&O Marstall Vito (som går att läsa mer om i inlägget “Marstall Vito“). Idag kan jag ställa foderbyttan i hagen och hon äter upp allt i lugn och ro.

Orchidéa får EM-A Probihorse från Greenfoot. Allt om vad det är finns att läsa på deras hemsida eller om ni söker lite på bloggen. Blomman får det för att hon behöver stöttning i samband med att bygga upp ett starkare immunförsvar inför sommaren och dess innebörd. Förhoppningarna ligger på att hon inte ska vara överdrivet känslig mot insekter. Att hon ska rensa ur kroppen från slagg och sådant som skapar obalans i tarmfloran. Obalanser hon har haft tidigare på grund av tunga medicinrester i kroppen, som sakta försvinner mer och mer med EM-A Probihorse är;

  • Rinniga ögon
  • Separationer mellan lamellrand – hovvägg
  • Överkänslig mot insektsbett
  • Klåda i mankam och svansrot.

Förut har Blomman fått 1 msk EM-A Probihorse sedan drygt två månader tillbaka. Från och med 26 mars har hon fått ½ dl med Marstall Vito. Jag anar en mild utrensning, som att de rinniga ögonen återkommit och smått lös i magen. Jag får avvakta så att det inte håller i sig för länge, annars får jag sänka dosen en aning.

Jag tror starkt på EM-A och tackar Greenfoot för all bra kundservice.

46

6 månader med Orcado

Är det här ett återkommande aprilskämt – det faktum att jag och Orcado endast har spenderat sex månader tillsammans? Det känns som att vi alltid har hört ihop. Vi har verkligen åstadkommit oerhört mycket tillsammans och det han har gjort med mig är jag väldigt glad och tacksam för.

Delvis har han blivit en vän för livet. Som vän till honom kommer jag lova min närvaro livet ut. Han får mig så trygg, så lugn, så harmonisk och hel. Han får mig att vara mitt bästa jag och han inspirerar mig till att fortsätta utvecklas. Inkörningen med Cadonen har varit bland det finaste som hänt i mitt liv. Han har plockat ihop många små delar som styckades itu tidigare i min barndom med bara sin vilja, utstrålning och elegans. Jag förstår inte hur jag ska kunna tacka honom nog, för allt som han ställer upp på. Jag ser fram mot många ljuvliga år ihop med Lilla Grå och jag vet att vi kommer ha många fantastiska körturer framför oss.

Sedan har han fått mig att öppna upp ögonen ännu mer och se bortom det som finns runtomkring. Hingstar och den hårda jargong som sker mot dem. Betsel under utställningar, ensamma i hagarna, rastlösa för att ingen hittar på någonting med dem. Och sedan, om de har tur, blir godkända och får leva livet i några månader tills betäckningssäsongen är över. Nej, fy. Det är långt ifrån könet som styr hur en ska vara och bete sig. Och bara för att en är på ett visst sätt, betyder det verkligen inte att det kommer vara så för evigt. Det är någonting som jag tycker att Orcado ger kvitto på och det är vi noga med att försöka dela så ofta det går.

Idag har jag selat på Lilla Grå och spänt för honom i vagnen. Sedan har vi kört samma sträcka som förr helt själva. Ingen mer än enbart vi och jag var så himla lycklig när jag kände att jag kunde kliva i vagnen. Han är helt fantastisk, liksom bara lullar på. Han drar och drar, kliver på som den starka oxen han är. Men det är klart, lite styrkepass blir det allt, hihi. Vi blev passerade av en jeep den här gången, första mötet. Föraren var riktigt sund och stannade längst vägkanten. Orcado gav inget tecken på osäkerhet eller nervositet, han klev rakt på. OCH VAD MATTE VAR STOLT, åh. Som sagt, Orcado för en månad sedan hade trippat och inte vetat vart han skulle ha tagit vägen.

Sedan skrittade vi på, tog något travsteg. Väl framme till U-svängen gick allt som planerat, förutom det faktum att jag höll på att för en sekund överväga att fortsätta rakt fram – men nej, behöver hålla mig till planerna. Så svängen vart då väldigt snäv där i slutet, men vad gör det med världens mest erfarna oerfarna bruksponny? Ingenting, förstås.

När jag selade av honom var han inte lika varm som han har blivit tidigare gånger. Ett tecken på framsteg, ett roligt tecken. Jag lade också märke till hans bog när jag selade honom, som redan ser ut att ta annorlunda form. Wow, vad fort det går ändå. Hans tidigare något platta bog börjar runda och breda till sig. Jag tog en bild, men insåg att bilden är väldigt katastrofal. Knappt jag ser annat än fluff och lurv, men aja, haha.

141 142 143