6 månader med Orcado

Är det här ett återkommande aprilskämt – det faktum att jag och Orcado endast har spenderat sex månader tillsammans? Det känns som att vi alltid har hört ihop. Vi har verkligen åstadkommit oerhört mycket tillsammans och det han har gjort med mig är jag väldigt glad och tacksam för.

Delvis har han blivit en vän för livet. Som vän till honom kommer jag lova min närvaro livet ut. Han får mig så trygg, så lugn, så harmonisk och hel. Han får mig att vara mitt bästa jag och han inspirerar mig till att fortsätta utvecklas. Inkörningen med Cadonen har varit bland det finaste som hänt i mitt liv. Han har plockat ihop många små delar som styckades itu tidigare i min barndom med bara sin vilja, utstrålning och elegans. Jag förstår inte hur jag ska kunna tacka honom nog, för allt som han ställer upp på. Jag ser fram mot många ljuvliga år ihop med Lilla Grå och jag vet att vi kommer ha många fantastiska körturer framför oss.

Sedan har han fått mig att öppna upp ögonen ännu mer och se bortom det som finns runtomkring. Hingstar och den hårda jargong som sker mot dem. Betsel under utställningar, ensamma i hagarna, rastlösa för att ingen hittar på någonting med dem. Och sedan, om de har tur, blir godkända och får leva livet i några månader tills betäckningssäsongen är över. Nej, fy. Det är långt ifrån könet som styr hur en ska vara och bete sig. Och bara för att en är på ett visst sätt, betyder det verkligen inte att det kommer vara så för evigt. Det är någonting som jag tycker att Orcado ger kvitto på och det är vi noga med att försöka dela så ofta det går.

Idag har jag selat på Lilla Grå och spänt för honom i vagnen. Sedan har vi kört samma sträcka som förr helt själva. Ingen mer än enbart vi och jag var så himla lycklig när jag kände att jag kunde kliva i vagnen. Han är helt fantastisk, liksom bara lullar på. Han drar och drar, kliver på som den starka oxen han är. Men det är klart, lite styrkepass blir det allt, hihi. Vi blev passerade av en jeep den här gången, första mötet. Föraren var riktigt sund och stannade längst vägkanten. Orcado gav inget tecken på osäkerhet eller nervositet, han klev rakt på. OCH VAD MATTE VAR STOLT, åh. Som sagt, Orcado för en månad sedan hade trippat och inte vetat vart han skulle ha tagit vägen.

Sedan skrittade vi på, tog något travsteg. Väl framme till U-svängen gick allt som planerat, förutom det faktum att jag höll på att för en sekund överväga att fortsätta rakt fram – men nej, behöver hålla mig till planerna. Så svängen vart då väldigt snäv där i slutet, men vad gör det med världens mest erfarna oerfarna bruksponny? Ingenting, förstås.

När jag selade av honom var han inte lika varm som han har blivit tidigare gånger. Ett tecken på framsteg, ett roligt tecken. Jag lade också märke till hans bog när jag selade honom, som redan ser ut att ta annorlunda form. Wow, vad fort det går ändå. Hans tidigare något platta bog börjar runda och breda till sig. Jag tog en bild, men insåg att bilden är väldigt katastrofal. Knappt jag ser annat än fluff och lurv, men aja, haha.

141 142 143

1 Comment

  1. Grattis till framgångarna med O Charmen med att ha en avblekbar skimmel är bl a att de skiftar så mycket i färg att man färgmässigt har en ny häst varje år och hästen bara blir vackrare o vackrare o vitare o vitare tills man en dag har en kritvit sagohäst Så tänkte iaf jag när det gällde Os farfar Love Spring Han gjorde mej precis lika lycklig som jag ser att du är

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *