Vi lunkar på

Det finns en hel del att berätta, samtidigt som väldigt lite rör hästarna egentligen. Jag minns ärligt talat inte om jag har nämnt det sedan tidigare, men jag har i alla fall börjat studera. Jag har arbetat som en, jag vet inte vad, till att blivit sjukskriven på grund av att min Ulcerös Kolit hade ett skovanfall, till att depression blev min andra diagnos. Det går knappast sätta ord på hur förtvivlad jag varit under de senaste åren, på grund av flera faktorer. Bland annat en stor grej som; vad ska jag göra i framtiden, vad gör jag med mitt liv? Är jag alla dessa sjukdomar eller är dem någonting som går att bli av med?

Jag inbillade mig falska sanningar. Sanningar som; jag har ett sjukt matsmältningssystem, jag kan inte äta vad jag vill, i framtiden kommer jag ha skov som kommer sätta mig ur spel. Samt; jag kommer bli glad, mitt mål är att bli glad, det är ingen fara med mig – snart ser jag ljust igen.

Den sanna sanningen är snarare; det här är jag. Punkt. Jag har en känslig mage och tarm. Jag är extremt emotionell. Hela jag är känslig, men jag väljer att benämna det mottaglig. Jag är mottaglig för vad som lever och finns runt omkring mig. Jag drabbas, jag är drabbad. Universum ”kontaktar” mig, meddelar mig alla dessa berättelser. Universum kräver att jag är levande, för genom mig flödar livet och min omgivning. Det som räddar mig är kärleken som jag får varje dag. Av Husse, mina mycket få och äkta människo- och djurvänner. Och kärleken från mig själv till mig själv – men också till det runt omkring mig.

Som Orchidéa sade om mig en gång;

Du är sällan neutral. Du är dramatisk och det måste du få vara. Du måste få känna alla känslor som du har inom dig för att känna ett syfte, en verklighet och hopp.

Jag förstår nu, Orchidéa.

Eller som Julian Baker sade i One Tree Hill;

Glädje är inte en destination. Glädje är en kondition. Du kan bli glad, du kan bli ledsen. Det kommer och går, precis som hungern.

När jag äntligen förstår det här blir allting så ofattbart levande med mig, genom mig. Det är som att jag blir hög av ödmjukhet, lugn och lycka. Träden fnissar med mig, jorden får växterna att gro, livet får en skön förhöjning. Färger… Dem bleknar. Jag brukar höra att färger förstärks när man blir lycklig, men för mig bleknar dem. Det blir snarare kontraster mellan olika känslor. Vibbar, energier, fält och frekvenser, handlingar som får tiden att verka blickstilla eller löpande.

Pollie

På bilden ovan ser ni Pollie. Hon har fått flytta till oss och det är underbart. Så studerande och valpen tar otroligt mycket av min tid numera. Hela våren och sommaren har jag lagt 100% på hästvännerna och det ångrar jag inte en sekund. Cadon får sin ljuvliga vila och Blomman det samma. När jag har blivit av med min förkylning och fått ett bättre flow med studierna kommer jag dubba skorna till hästarna, sätta på mig pannlampan och klä upp ekipaget i reflexer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *