Vi dansade

Husse och våran Chihuahuatik Ladie följde med till stallet igår. Jag tänkte mig ett arbetspass i paddocken med Blomman. Jag plockade fram koner och placerade en i varje hörn och i mitten av långsidorna. En simpel rubin i mitten och slalom på mittlinjen. Två bommar på ena långsidan. En liknande bana som jag och Cadon tittade på för inte så länge sedan.

Om jag visste i förväg att kvällens pass skulle bli så fantastiskt som det blev redan när jag såg Blomman i kvällssolen, så hade jag nog knappt vågat tro att det var sant. När jag såg henne stå där själv och hon mötte upp mig ensam, förstod jag att hon och Odette hade lite egentid ifrån varandra. Jag vet att Blomman längtat lite efter det, men anade inte att det skulle hända nu-NU. Jag och Ochi gick mot öppningen. Det fanns inget att tveka över.

Väl i paddocken var det inget rop, en orolig nerv eller fundersamhet. Det är på det här sättet avvänjning ska gå till. Jag har varit fundersam och undrat när jag kan sära på de två för korta stunder i början – men jag antar att jag fick mitt svar helt naturligt igår. Det går inte skylla på att ”Jag tog Blomman när Odette inte såg”, för att dem två hade redan gjort ett medvetet val i att lämna varandra för en stund, bara det att saken blev mer uppenbar. Ändå var separationen så naturlig och avslappnad.

Hur som haver, introducerade vi fyrkantspåret, volten och slalom. Blomman är stel i bogen och frampartiet. Därför tänkte jag att vi skulle fokusera på att lösgöra och stärka muskelgrupperna där på olika sätt. Vi skrittade och travade, värmde upp. Sedan långtyglade vi många fina och ofina varv i dem olika spåren och över bommarna. Därefter gick på de svårare bitarna.

Härifrån överraskade hon mig gång på gång. Sidvärtsrörelserna? Klockrena och detta utan att behöva påminna om drivet framåt överhuvudtaget. Hon tog sig fram med lätthet. Buga? Hon sjönk ned på båda sidorna hur lätt som helst, om och om igen. Stegringen? Var högre än någonsin, hon balanserade upp sig så vackert och hållbart. Hon till och med gick på sina bakben och koordinerade sina rörelser tillräckligt att kunna fäkta med frambenen likaväl.

Du som älskar dokumentation, kan nog förstå lyckan när det visar sig att vi fick allting med på bild. Igår dansade vi. Jag kan knappt tro det, men jag inser att det är vårat mästerverk efter allt vi gått igenom. Orchidéa är ovärderlig.

En millimeter ifrån

För ungefär ett år sedan, eller lite mindre, blev Cadon öm ena framhoven. Jag försökte känna om det fanns någonting som visade vad det var. Men inte fanns det någonting där. Han blev sedan plötsligt oöm, men ömmade i vissa steg. Så jag tänkte ”Nu bör jag hitta nått”, för jag anade en ganska trög hovböld först, men nej. Fortfarande syntes inget. Några dagar senare kratsade jag hovarna och upptäckte en separation mellan hovväggen och lamellranden på vänster framhov.

Urhästens foto.

”Det här ordnar upp sig med det vanliga!”, tänkte jag och rensade ur hålet, sprayade i bakteriedödande medel och stoppade upp så att ingenting kunde åka in. Så hade jag alltid gjort med hålväggar. Han kändes bättre först, men det höll inte länge och jag tyckte det var mystiskt att min välfungerande beprövade metod inte fungerade den här gången. Beslutade mig för att skära upp och till min förskräckelse hade jag bland det värsta av hålväggar jag sett rakt framför mig. Under det jag skar bort fanns ett bred och djup separation som orsakade spänning och glapp i hoven. Det var inte en simpel separation, utan det hade eskalerat och blivit en bostad för rötangrepp med. Jag fick lära mig den hårda vägen skillnader på hålväggar och hålväggar.

Då beslutade jag mig för att skära bort rötangripet horn. I samma veva fick jag nys om foderlära och mineralernas betydelse. Satte in dem enskilda mineralerna och det tog några månader innan jag såg den största märkbara skillnaden utåt sett. Men jag som ser hans förändringar i hovarna väldigt snabbt, kunde konstatera att redan efter några veckor kändes hornkvalitén på utväxten mycket bättre. Det hände massor i hela hästen. En viktig sak att förstå är; det tar tid för celler att förnyas, vävnader att återhämta sig och kroppen att börja bygga upp sin kropp med dem nya byggstenarna.

Sedan dess har Cadon haft den här hålväggen, som fått läka ut i sin takt. När betet kom satte tillväxten igång ordentligt. Vid motion har vi skyddat med Easyboot mini 3, vilket har gått fantastiskt. Förra månaden sade jag, ”I mitten eller i slutet av augusti är det här helt borta”. Och se… Jag hade ganska mitt på pricken korrekt. ÄNTLIGEN!

PS: Nu har vi kvar det som den sista bilden visar; med andra ord en ganska skev hov efter att ha belastats snett. Trots att jag har varit mycket flitig på att verka och jämna till har det varit svårt att till 100% ersätta halva hovväggen som var bortskuren. Cadon har inte haft bekymmer med hoven sedan jag tog bort spänningen.

Vad orsakade hålväggen? För mig är det ganska självklart att det var det som hände i samband med kastreringen. Hans kropp utsattes för en stress. Vaccin, smärtstillande och antibiotika. I förebyggande syfte, alltså. Samt mineralobalanser. Det var som bäddat för att någonting skulle brista till sist. Det är sant det många fått erfara – det som syns i hovar och hud är ofta en hint om hur insidan mår.

När hans balans är återställd i vänster framhov kommer jag satsa mycket på att låta honom återställa en rejäl och stabil häl, stråle och elastisk puta.

Urhästens foto.

Wow, vilket flow

Efter 8 km var jag och Cadon, Jullan och Florran, hemma igen. Körturen var underbar. Cadon malde på i sitt tempo minst halva rundan totalt sätt och var mycket nöjd. Knappt svettig heller. Han tog för sig, skrittade an, travade med en riktigt trevlig rytm. Det hade inte varit möjligt i början av sommaren. Han har verkligen blomstrat på det senaste. Han känns mer positiv, mjuk i kroppen, kopplar av mer. Jag upplever honom mer lyhörd och självsäker. Livlig, påhittig och sund. Ja, bara så mycket bättre helt enkelt.

Tack för idag, Cadon ♥

Lyckan i olyckan med Blomman

Den 22 juli fastnade Blomman med höger bakben över skakeln. Jag och Blomman (och Odette var förstås med) körde en sväng tillsammans med Jullan och hennes Florran. Allting var toppen och jättekul. Därefter bestämde vi för att galoppera på åkern för att hästvännerna skulle sträcka ut. Det som är bra med galopp på åkern; jag kan lossa Odette så att jag och Blomman kan fokusera på det som hon behöver – galoppträna. Medan Odette pysslar med det hon känner för.

Istället hände det som inte får hända.

Orchidéa är bland det finaste jag har kört. Jag är fantastiskt lycklig och tacksam över att hon klarade sig med endast två ytliga skrapsår (som dessutom läkte ihop på någon vecka). På åkern var jag inte alls sådär finkänslig som jag behöver vara med Blomman. Jag var alldeles för inställd på hur det är att köra Orcado nuförtiden. Du vet, som jag skrev i inlägget ”I början av sommaren”, så har Cadon krävt mycket pepp för att öka motivationen. Med Orchidéa är saker annorlunda. Hon längtar ut och är på allvar en signal från varje kommando – så taggad är hon. Samma ögonblick då jag frågade om galopp tände hon till. Jag gav en alldeles för het signal och hon blev busig. Hon knorrade halsen, bockade – inte alls högt – men hon får för sig att svänga in på en vänstervolt. Jag hinner inte rakställa henne innan hon av misstag landade med benet över skakeln.

När jag såg att benet var fast och Blomman fortsatte busa framåt bad jag henne, med allvarlig klang, att sakta in. Och vad gör hon? Saktar in, gör halt och litar fullt ut på mig. Hon väntade lugnt tills hon var lös. Här tackar jag verkligen för att jag har snabbkopplingar överallt, för det gjorde att hennes ben slapp vänta längre än nödvändigt. Varken hon eller situationen gjorde mig rädd. Vi var trygga tillsammans. Det fanns inga tvivel. Trots tidigare körolyckor som jag har varit med om förut.

Efteråt ledde jag henne för att se hur hon rörde sig. Eftersom jag inte såg någonting avvikande kopplade jag på rockarden igen. Helt fantastiskt – hon visar inte att det skulle vara obehagligt på något vis. Vi skrittade igång, checkade av. Svängde snävt i båda varven, smög in i trav. Kort efteråt provade vi galopp och det hon gör är bara perfekt. Totalt trygg. Galoppen var rakställd, bra tempo och hon svävade fram mycket vackert. Lyssnade perfekt när vi skulle sakta av igen. Sedan skrittade vi hem, väldigt ödmjuka och nöjda.

Det började med att jag gjorde ett misstag och hur mycket du kanske vill beskylla Blomman, så var hennes val baserade på mina handlingar. Hon gjorde allting korrekt. Precis allting.  Just körningen generellt består hela tiden av att ge och ta ansvar, sända och mottaga dialoger. Hästen för ekipaget framåt, men häst och kusk behöver vara överens om hur vi tar oss från punkt A till B. Även i de värsta situationer behöver kommunikationen finnas där.

Om jag med en allvarlig och ”tro mig”-klang på både röst och kroppsspråk menar halt, behöver hästen nästan bli intresserad, nyfiken, lyhörd, och undra vad det är som händer och vilja höra upp. Precis som hästarna kan förmedla det samma under turerna. ”Ja, ja, nu lunkar vi vidare” brukar jag svara Cadon när han tittar på ponnyätande monsterstenar, men det är för att jag är mycket mer van att se dem i flera olika miljöer. Min självsäkerhet blir hans lugn. Och vise versa.

Det är liksom viktigt att alltid föra dialoger. Med kommunikation kan du förebygga olyckor och stärka säkerheten. Tilliten som ekipage och som enskilda individer. Sedan kommer det hända olyckor ändå. Olyckor och misstag händer vem som helst och kan hända när som helst. Men återigen, kommunikationen. Den sitter i våra väsen. Tumma aldrig på kommunikationen och var ödmjuk. Var alltid en strävade efter medvetenhet kring hur du förhåller dig till det här.


Efter ‘lyckan i olyckan’, som jag brukar kalla händelsen, har Blomman återhämtat sig, longerats och fått kroppen genomkollad. Vi har dubbelkontrollerat hur allting känns med tömmar, trassel, draglinor och pisken.

Sedan har vi införskaffat en slaggjord. Slaggjorden förebygger att rumpan lämnar marken mer än vad som är säkert.

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.