Jag har blivit mor

God kväll på er! ♥

Livet tog en drastisk vändning och inte bara av den anledning att jag har blivit mor och att Husse uppgraderade sig till far. Föräldrarollen famnade oss två och en halv månad i förväg, då våran lilla krigare Iris var beräknad i slutet av juli egentligen. Istället kom hon till vår värld den 21 maj 2018. Och jag kan inte hålla mig för att säga, när datum ändå är på tal, att hon delar födelsedag med Orchidéa ♥

Livet tog som sagt tagit en drastisk vändning då jag fick HELLP-syndrom, vilket kort sagt innebär att organen sviktar och det enda botemedlet för att varken jag eller Iris i magen skulle dö är urakut kejsarsnitt. Jag vill låta bearbetningen ha sin naturliga gång genom handlingar allt eftersom solen går upp och ned, dag för dag. Jag växer sakta in i mitt fullständigt nya jag. Ni ska få veta varför och jag varnar för att förklaringen kvar verka långsökt.

Jag inser att jag under flera år strävade efter att vara den perfekta hästägaren inför folk och fä. Som alltid ödmjukt lyssnar på andra, accepteras att utvärderas av andra och utvecklas genom andra. Det blev till sist bortom dugligt att våga tro på mig själv och min personliga utveckling avstannade helt. Den ståndpunkten är på gång att förändras. Jag känner det inombords, hur jag blir allt snällare mot mig själv och förstår att jag är unik och perfekt som jag är. Varje gång jag ser Iris påminns jag om hur viktigt det här är för livet vi lever.

På hästfronten levde jag under extrem inre stress för att vara på topp och mer ändå. Det skulle vara perfektion ut i varje millimeter. Jag gjorde allt i min makt för att bemöta det här på ett så ocensurerat och ärligt sätt som möjligt – ändå lurade jag ingen mindre än mig själv allra mest. Vid kritik, värdelös som konstruktiv, tog jag åt mig något fruktansvärt hårt att det känts som betong på axlarna. Genom att korrigeras hela tiden, har jag känt behov av att förklara allting och i sin tur korrigerat och kritiserat hästvännerna vid olika tillfällen. Liksom helt tappat min filosofi och den jag var-är-vill vara. (Det är kanske därför jag också tappat den effektiva uppdateringen på sociala media). Perfektionisten i mig har hanterat prestationsångesten genom att bli rädd till sist, på riktigt. Den har gjort mig skärpt, för jag vågar inte vara mig själv och våga tro att jag duger som jag är. Det har gjort mig skör, stressad och en inre hysteri har härjat okontrollerat. Ingen ro för fem öre.

Till en början var prestationsångesten ingenting som jag tyckt varit ett så stort bekymmer. Framgångar och all den kärlek jag också fått (!) i tuffa tider har absolut varit oslagbar metod för att lappa över det oroliga. Det är först när jag tvingades pausa världen utanför sjukhusbubblan som jag verkligen värderade om vart jag var på väg. Jag vill verkligen lära mig leva igen istället för att hjärnan alltid ska tänka överlevnad. Min personliga utveckling tar enorma steg just nu, vilket gör att den inre tryggheten återföds och en ny inställning växer sakta fram. Jag är tillräcklig, jag är stark, jag är perfekt som jag är. Jag märker direkt skillnad på allting runt mig, vilket är så vackert och älskvärt ♥

Jag vill bli den jag vill vara för min egen skull, så att jag kan ta hand om mig själv. Men genom det kan jag vårda dem vackra runt omkring mig. Familjen. Samtidigt vill jag att Iris ska få möjlighet att hitta inspiration och motivation hos sin mor som lever enhetligt med sig själv och livet runt omkring. Jag vill visa Iris, genom handlingar, att hon är unik och perfekt som hon är. Det är en livsuppgift, som börjar nu, hos mig själv.

Till sist vill jag bara säga att jag älskar Iris. En person jag avgudar och beundrar, trots att hon mest bara knorrar och grymtar. Så fantastisk liten individ, som lyckas vända sin mor till att förstå lite bättre, lite mer. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.