God natt Orchidéa

Det är så extremt svårt att skriva, jag vet inte hur jag ska börja. Vad ska jag välja för ord? Dem ekar i mitt huvud när jag raderar textraden gång på gång. Är det verkligen verklighet? Orchidéa sover för gott. Hon vilar för evigt. Tack för allt, min älskade syster i hästkropp. Sorgen gör mig sorglig, men det var samtidigt som stod så otroligt mycket fel till att jag känner i djupet av min sorgliga själ att det här beslutet var det absolut bästa för henne.

Orchidéa hade problematik med sin bakkärra. Problemen och hög smärta klättrade fram i kroppen, hon kompenserade och belastade kroppen felaktigt. Det fanns bättre dagar och riktigt risiga dagar, hon hade lärt sig dölja och överleva ändå. Hon hade redan som ynka femåring inflammationer, smärtor och lidande på grund av sin förmodligen medfödd defekt. Hon var inte frisk i kroppen och det var ingenting som jag en dag bara upptäckte, utan jag såg fler och fler symtom visa sig längst med tiden. Jag försökte bli expert på hennes situation, vilket gjorde att jag aldrig kunde se på henne utan att observera, granska och analysera. Efter att två yrkesverksamma tittat på Blomman tog jag beslutet att hon inte ska lida mer.

Det är bland det värsta beslut jag tagit och jag har sådan växande ångest inom mig, känslor som säger ditten och datten, anklagelser mot sig själv och mitt inre vrider och vänder på allt vi varit igenom. Men hur jag än tänker lutar denna ångest mot att det är sådana beslut som måste tas som djurägare. Den ofattbart mörka sidan med att vara högsta ansvarig, vara den med sista ordet. Hemskt är paniken när det kommer till den dagen.

Blomman somnade in på den äng som hon spenderat hela sommaren åt att rymma till. Jag slöt hennes ögon och hennes blod jordades i marken hon vandrat på. En otroligt sorglig stund, men jag blev stärkt av att all smärta lämnade hennes kropp samtidigt som sista andetaget föll ur henne. Jag är så innerligt tacksam över hennes lugn, för jag vet att hon krigade för allt hon älskar och vårdar till det sista. En del av mig vet att hon hade motsatt sig om hon kände att det här var helt obegripligt. Hon visste.

Tack Orchidéa, min blomma, min syster. Tack för allt. Tack för att du är du, för att jag fick leva med dig. Tack för allt du har lärt mig, visat mig, fått mig att förstå och inte förstå. Tack för att du varit en sådan fantastisk individ att få dela livet med. Alla våra minnen känns just nu svåra att nå, men dem omfamnar mig och mitt hjärta väl. Jag ska göra allt i min makt för att varje dag kämpa för det du levde för. Att ta hand om, vårda och värna om dem du älskar och håller kär. Jag ska kämpa för att ta hand om mig själv, familjen och ge utrymme för tid och rum i universum. Jag ska kämpa för att leva i din filosofi och jag ångrar inte ens ett andetag ihop med dig. Jag älskar dig så oändligt och ord blir otillräckliga.

Nu ska jag, Orcado och Odette leva vidare i din anda.