Inbillning och önsketänkande

Är det lätt att veta när man talar telepatiskt? Eller är det lätt att blanda ihop med inbillningar? Hur vet man om det är på riktigt? ”Klickar” det bara eller hur fungerar det?

Emelie

Genom att häva mentala blockeringar blir jag mottaglig för individers tankar och känslor via telepatisk kommunikation. För att häva dessa krävs det att jag rotar djupt inom mig och reder ut sådant som blockerar mig mentalt från omvärlden. Är jag hungrig borde jag mätta min mage, men lider jag av sorg och förlust kan bearbetningsprocessen vara en livstid. Oavsett vem jag är och hur jag fungerar behöver jag lära mig att förstå hur jag fungerar och acceptera det. Det handlar inte om att älska sig själv och vara hög på livets lyckliga stunder hela tiden eller förtränga känslor, snarare lära sig sitt ego, ”jaget”, och att förstå det.

När jag hävt mina mentala blockeringar blir jag mottaglig. Jag upplever intryck, känslor, ord och perspektiv genom den telepatiska förmågan och kan då utbyta mina sinnen med andras sinnen. Min fysiska kropp med andras. Vart leder det? Jag är då medveten om min egen existens, vad jag önskar, vad jag vill, vad jag drömmer och vad jag inbillar mig, vad jag tänker och mina personliga åsikter. Jag känner mig själv och kan konstatera min egen personliga utveckling. Skulle det vara så att jag kommunicerar med ett djur, blir jag omedelbart medveten om att det är dennes individs existens, vilsna fas i livet, drömmar, känslor och tankar. Inte mina egna. Alla individer är unika och detta kan jag känna av genom energier och just det att jag bemöter någon främmande.

Det är det som är väldigt fascinerande, eftersom jag medvetet känner när den telepatiskt förmågan tar mig intill djurets innersta punkt – individen.

4

Traumatisk ögonskada – del 1

När jag tänker tillbaka till den här tiden känner jag enbart; stress, ångest, fattigdom och oro. Datum, klockslag, veterinärer och deras journaler, transporter och för det mesta en skadad Orchidéa. Med 50% syn på grund av att sitt högra öga var svarttäckt.

Jag har faktiskt aldrig frågat Orchidéa. Vad som hade hänt med henne, egentligen. Jag har aldrig vågat, för att möta sanningen bakom det värsta som har hänt min älskade och mycket vackra hästvän. En dag vågar jag kanske fråga, men när vet jag inte. Den värsta tiden i vår historia skriven tillsammans.

Det jag vet om sanningen är att jag och husse åkte till stallet en förmiddag i slutet av augusti. Det vi mötte i lösdriften var en relativt pigg Blomma, men hennes högra öga var igensvullet och lika stort som en tennisboll. Jag förstod ingenting. Hade hennes fluggardin åkt ned i ögat, hade hon gått in i ett träd, sten eller lekt våldsamt? Jag fick i alla fall ett panikanfall inombords. Jag Googlade, givetvis. Överallt stod det att man omgående bör kontakta veterinären när det handlar om ett drabbat öga eftersom det är känsligt.

Trots allt hade Orchidéa varit drabbad av lindrig svullnad i ögonens vattenlinje till och från under sommaren på grund av insekter. Därför tänkte jag att jag skulle behandla med Noviform, en ögonsalva, för att se om det hjälpte. Jag beslutade mig för att försöka i två dagar, i alla fall tills helgen var slut.

Nästa dag, på lördagen, såg det inte bättre eller sämre ut och jag tryckte i salvan i ögat ännu en gång. Med is i magen försökte jag hoppas på att det skulle vara en mirakelsalva för någonstans i min panik kändes det som att detta inte skulle hjälpa. Dagen efter var det söndag och Orchidéas tillstånd förändrades inte. Jag skakade när jag höll i telefonen och ringde hela dagen för att få tag i olika veterinärer som stallmatte tipsade om och fick på kvällen äntligen tag i en Distriktsveterinär. Sista bussen hade hunnit gått och jag hade ingen möjlighet att ta mig ut. Jag och Distriktsveterinären bokade in en tid på måndag förmiddag.

Jag vet inte om jag ska tackla det här med tacksamhet rakt igenom eller om jag ska skriva om alla fel, tvister och anfall av ångest jag har haft. Det var en hemsk period. Det var hemskt när Distriktsveterinären äntligen var här och fick undersöka Orchidéa som led av extrem smärta i ögat. Trots allt byggdes de dåliga nyheterna på varandra och lagrade en oro jag bar med mig varje vaken och sovande stund. När Distriktsveterinären frågade ”Har du försäkring?” kunde jag inget annat än nicka och börja räkna mina sedlar…

Fortsättningen kommer i ett kommande inlägg för att dela upp det lite.

87 88 90

Det som är mer betydelsefullt

Någonting har hänt med mig. När jag köpte Orchidéa hade jag ändå de där föreställningarna att ”Åh, vad mycket kul vi ska ha. Båda är unga och jag ska köra in henne och hon ska ta med mig på galna äventyr”. Och så plötsligt händer det en massor av saker. Både det ena och det andra, negativt som positivt. Saker som resulterar att inkörning helt plötsligt inte är lika prioriterat. Jag väljer hellre att köpa in material, utrustning och lägger energi på hälsan istället.

På något magiskt och helt drömskt vis, känns en timma eller flera i lösdriften otroligt mycket mer givande än allt det där andra. Att gå in i lösdriften och känna dessa varelsers minsta lilla närhet och närvaro ger mig mer än vad jag någonsin kan tänka mig, att en inkörd Orchidéa skulle kunna ge. Inte för att jag ska rata försök till inkörning, men för att komma till saken. Inkörningen kommer inte ske med samma känsla, iver eller betydelse. Det är ganska lugnt om det tar flera år, till och med. Huvudsaken är att när vi väl ger oss in i det, ska vi vara fullkomligt lyhörda till vad det kommer ge oss mentalt och fysiskt. Vi ska då hitta på våra egna oskrivna regler.

När Klara var här satt vi i lösdriften och Minishetlandsstona var nysläppta på betet. Samtidigt som vi människor satt på stenarna och tittade ut över glada hästar – letade de yngsta olika grässorter och delade äventyret som en upplevelse tillsammans. Det kändes mer spännande än det ögonblick när jag ska köpa en sele. Jag planerade att köpa en sele förra veckan, men istället har jag prioriterat annat. Och det är så otroligt skönt att Orchidéa instämmer.

124

Slå av eller på

Hur går det till? Behöver du fokusera/anstränga dig på ett speciellt sätt för att komma i kontakt eller får du kontakt hela tiden av djur i din närhet så du blir tvungen att stänga av istället?

Klara, Skogsmullen.

När jag mår mentalt sämre går det knappt att kommunicera telepatiskt. Därför att det krävs att jag häver mina mentala blockeringar och fokuserar på allt utom mitt egocentriska ”jag”. Jag kan inte prata med ett djur om jag inte är mottaglig och inte känner mig förenad med min kropp, mitt sinne. Mentala blockeringar kan vara att jag är hungrig, är sårad eller tänker på en fråga som jag inte hittar ett svar på. Att vara mottaglig betyder att jag gör mig kvitt och accepterar mitt skick utan att ha en invändning. Jag menar alltså att jag kan vara lycklig eller fullkomligt olycklig, för att oavsett ska jag se på tillståndet som ett accepterat stadium.

När jag mår mentalt bättre går det fortfarande mindre eller mer bra, beroende på om individen som jag ska kommunicera med är i ett liknande sinnestillstånd. Låt oss säga att både jag och djuret är mottagliga, då går det utan ett hinder på vägen. Då kommunicerar jag alltid med djuren och växtligheten runt omkring mig. Det kan hända att jag går genom lösdriften och lägger märke till hästarnas dialoger, för det är precis som när jag går genom staden bland alla människor. Skillnaden är att hästarna inte talar och beter sig som förvirrade höns. Du går genom staden, hör alla som pratar, men egentligen lägger du endast energi på just den information som du känner är nödvändig att ta till dig. Tänk er det scenariot så har vi någonting att öka förståelsen för det här med.

Att prata med en individ via ett fotografi är inte omöjligt, men det kräver lika mycket av varje del som jag nämnde ovan. Att vara kapabel att göra sig överens med sig själv, för att vara mottaglig, för vad andra har att berätta. Ibland är det till och med lättare att kommunicera genom ett fotografi eftersom jag inte behöver behandla övriga intryck som jag tar emot när jag befinner mig på en fysisk plats.

58