Grattis på ettårsdagen Odette!

Odette är redan ETT ÅR – grattis min stora Räserfräser! ♥

Kan du förstå? Det kan knappt jag. Vad har vi gjort under det första året? Ja du, låtit livet leva. Kort och gott. Jag har absolut ingen brådska med att varken börja träna eller hantera henne. Det sköna med Odette är att det känns inte som att hon behöver träning i den bemärkelsen. Allt hon är med om idag hanterar hon smärtfritt och perfekt.

Hon är nyfiken, intresserad, cool och livlig. Är både fjantig, busig och smart. Otroligt lättlärd och envis. Gör ingenting dumt och otroligt kommunikativ. Hon pratar hela tiden, på alla sätt hon kan tänkas komma över. Trots att hon är så pass ung och liten, känns hon väldigt stabil och målmedveten. Hon är väldigt trygg. Odettes förberedelser inför inkörningen sker naturligt i vardagen. Det är kanske det som gör henne förberedd på det mesta.

Med tanke på att jag och Husse kommer vara med om en hel del i sommar, med bebis, flytt och arbete som det omfamnar, så kommer det ge Odette mycket utrymme att kroppsligt växa ifred. Samt emotionellt växa tillsammans med mig, sig själv och flocken. Medan jag kan fokusera på att hålla igång mina två andra tokar i sommar. Ser fram mot många härliga körturer, och kanske får Odette följa med på någon sådan ♥

Halva träningsschemat avklarat

Igår tackade jag mina hästvänner för andra träningsveckan ihop med Orchidéa och Orcado som har varit härlig. Dem har kämpat på riktigt bra och jag är mycket nöjd med min och deras utveckling. Jag har planerat tre veckor i taget och det betyder att över halva tiden har passerat – och tiden har gått mycket fort. Allt kring träningen har hittills känts lagom. Varken för lite eller för mycket för mig eller hästvännerna.

Utvärdering

Orchidéa
Börjar komma in i rutinen att bli körd två gånger i veckan. Hon har också stabiliserat sig framför rockarden på det sättet att hon lär sig parera draget och vikten i uppför- och nedförslut. Hon skrittar på aktivt och är väldigt nöjd. Det märks att hon är svag i kroppen rent allmänt och bakkärran. Hon kommer behöva lång igångsättning där mestadels fokus ligger på att arbeta fram en stark och balanserad skritt på olika underlag och olika långa distanser.

Orcado
Vi arbetar regelbundet med följsam kontakt i tömmen för att han ska veta att jag jobbar lika aktivt som honom. Han behöver få tillit till mig, att vi är nöjda med en aktiv skritt och endast kör kortare distanser. I början av körpassen upplever jag honom “gå med handbromsen i”, alltså något svårmotiverad, ofokuserad, spjärnar gärna mot med halsen och nacken. Övergångar i massor, tydliga och konsekventa signaler, oändligt med beröm. Jag får blicka mycket inåt och tänka på hur jag förhåller mig som kusk mot honom – han lär mig. Fysiskt är han övervikt och påverkad av miljön, men när han väl piggnar till (vilket brukar hända efter ungefär 20 minuter) och blir glad tittar en otroligt alert och jag riktigt känner hur rutinerad och stark han faktiskt är.

Överblickande märks det stor skillnader mellan O&O. De är verkligen som natt och dag, både psykiskt som fysiskt! Orchidéa är ur form som fasen, men överlycklig att vara igång. Hon skiner som en sol, skrittar på längst vägar trots tung trafik och har lätt för varje signal trots att hon är orutinerad och klen. Orcado är också ur form, men han har fortfarande muskler som går att aktivera igång, under fet och päls. Han är mycket svår att arbeta fram – ingenting kommer gratis och det går verkligen inte att “åka vagn” med honom förspänd av den anledningen. Jobba, jobba, bli lika alert som jag önskar att han ska vara, typ. Men när han väl piggnar till är han otroligt rutinerad, kraftfull och hans kapacitet känns längre än jag når många gånger.

Det är väldigt roligt att vara igång och på väg någonstans. Ynka två veckor har gått, men det är två veckor. Mer än ingenting alls. Personligen gick jag från sängliggandes av all möjlig sjukdom (elak förkylning, skelettmuskler i vänstra bröstkorgen som blev sönderhostade, numera smärta i högra ryggmuskeln på grund av skev överbelastning i kroppen, fortsatt harkling och aktiv inflammation i tjocktarmen på det) tiiiill att vara så gott som igång jag med. Jag tycker egentligen inte om att utvärdera bara hästvännerna, för att dem utvecklas så bra som jag låter dem. Jag kan framhäva och påverka deras framsteg väldigt mycket bara på det sättet som jag är med dem.

Förutom att köra Orchidéa och Orcado varannan dag två gånger i veckan, har jag lyckats hitta på ännu en aktivitet utöver det med båda. Tömkörning ena veckan och idag skrittade vi runt koner på långatyglar framför stallet. Det var mest för att bara lösa gåtor och få lite variation. Jag vill inte råka trötta ut med enformig träning.

Nu ska jag avsluta inlägget och börja titta på vecka 4-6 träningsschema för dem – så himla roligt! ♥

Vi är präglade

Tänk att innan Odette föddes sade jag: “Orchidéa har berättat för mig att det blir ett svart sto med vitt tecken, det låter inte klokt – men jag är helt säker på hennes budskap.”

Jag brukade ofta och länge beundra hennes gigantiska dräktighetsmage, både på avstånd och nära. Speciellt när tiden för fölning närmade sig, för jag kände att min närvaro var viktig. Både för Blommans skull, men också för det lilla livet som levde där inne. Med Blommans tillåtelse, fanns jag där för henne större delar av händelserna framför allt dagarna innan. Då sov jag i stallet och tittade till henne noga mycket ofta. Det var ju inte bara jag som skulle få mitt första föl som människa – min älskade hästvän skulle ju bli moder för första gången. Nyfikenheten fick vänta, det emotionella oss emellan fick oändligt utrymme.

När fölningen satt igång och det visade sig ett svart sto med stjärna i pannan höll hjärtat mitt på att hoppa över ett slag. Blomman hade rätt och jag var så lugn i att känna tilliten till hennes ord, samtidigt rädd att jag helt enkelt uppfattat fel. Men jag bara drog lättnadens suck att det hade gått bra, att stallmatte hjälpte mig så vi kunde hjälpa Blomman. Jag kan än idag inte förstå exakt att det här hände oss. Jag kan inte bevisa Blommans egna ord precis, en del tror nog slumpen gjort sitt verk, men jag bryr mig inte. Jag har inget behov av att övertyga någon och det upphörde kort därefter jag talade om min förmåga att kommunicera telepatiskt med djur, för det insåg jag är bortom vissa människors kontrollbehov och komfortzon. 

Redan när Odette låg i magen, kändes vi sammansvetsade. Om några dagar blir hon ettåring och jag kan inte förstå att det här året gått så fort. Så snabbt. Någonting hon gjort sedan första dagarna är att vilja vara nära. Antingen springa vid sidan eller buffa in sin nätta lilla mule i halsen och famnen. Jag kommer heller aldrig glömma när hon som någon vecka gammal rymde från hagen och sin mor, för att delta när jag mockade boxar. Förkyld som jag är idag och som jag var då, lokaliserade hon förmodligen mina harklingar, haha. Det blev obeskrivligt viktigt att alltid finnas där med henne, så förutom all tid om dagarna, satt jag med långt in på kvällarna för att bara finnas. Vi sade sällan någonting, men energin hade ett harmoniskt flöde.

Jag favoriserar absolut inte mina hästvänner – dem betyder alla det allra högsta för mig på sina speciella vis. Kort sagt är Orcado min energikälla från naturkraft, Orchidéa är min syster i hästkropp med den förståelsen vi naturligt har för varandra. Medan Odette är den där individen som jag drömmer om. När kroppen och sinnet vilar dag som natt, leker hennes skepnad inom mig ändå. Hon är min “one in a million”-häst. Det är som att vi präglats från första början.

Orchidéa sätts igång igen!

Äntligen. Du ska bara veta hur fantastiskt det kändes att få sela på Orchidéa igen!

Det var nästan att hela jag skakade av extas när jag borstade, kratsade, selade och kopplade på rockarden. Men det har hänt en hel del sedan jag skrev sist. Dels har jag separerat Blomman från Odette, som snart blir ett år. Det är på grund av att avelshingsten, som Orcado går tillsammans med vintertid, börjar få vårkänslor och blir riktigt bråkig mot Cadon. För att Cadon då inte ska få gå själv i en hage sällskapar Blomman. De båda mår bra, men Blomman har såklart känt saknaden från sitt barn, samt flocken i sig. De vänjer sig mer och mer, men det får ta sin heliga tid.

Hur som helst. I höstas fick jag ställa av Blomman eftersom jag kände att hon smygandes blev knackigare och orytmisk i hennes gångarter. I och med en kombination av orsaker till det märkte jag att hon främst i skritt har en minimal vridning från hasen på höger bakben, då hon gör avstamp, som ebbar ned mot kotan. Ingenting som hon varit påverkad av tidigare. Det är ingenting som någon märker, men jag är som en besatt fangirl av mina hästvänner och lägger märke till sådana detaljer. När hon då blev matt i kroppen, överansträngd, så framträdde rörelsemönstret tydligt. Hon har därför varit avställd sedan höstas och nu när jag själv blivit frisk(are) från det ena och det andra körde vi våran första tur.

Om jag ska beskriva henne med ett ord får det bli: naturligt. Hon var naturligt glad, pigg och rytmisk. Trots att hon både saknar och längtar efter Odette, kunde hon skritta förbi deras hage ändå. Naturligt ofokuserad och naturligt avspänd, naturligt mjuk. Fysiskt kändes hon otränad och klen, förstås. Men även det är naturligt, ingenting oväntat efter att ha vila i så många månader. Det var jätteskönt att körturen flöt på och att inget kändes främmande för varken mig eller henne.

Planen är att köra henne i skritt två dagar i veckan i tre veckor. Vi har en tur till och från skogen som är ~3 km. Passen kommer med en vilodag emellan och Orcado får ett liknande upplägg. Vi är så otroligt peppade! ♥