Frågor om digital konst

Hur länge har du vart igång med digital konst?

Om du menar hur länge jag har tecknat digitalt vill jag minnas att jag gjort det från 2007 då jag även fick min ritplatta i dem krokarna. Jag började alltså teckna digitalt med mus. Ni är helt klart värda att få se dem bilderna, det kan vara lite kul att se. Inom en snar framtid.

→ Noname

Skriket

Är du självlärd på att teckna, eller har du gått utbildningar redan som liten?

Jag är självlärd. Jag har lärt mig fotoredigeringsprogrammet själv, jag har lärt mig ritplattan likaväl, jag har inte gått kurser eller läst mig till svar på internet. 

Tecknandet är en resa som jag har tagit mig an och jag har hittat nycklar för att öppna dörrar. Däremot har jag givetvis gått i skolan där jag har haft bild sedan grundskolan till och med första året på gymnasiet. I låg-, mellan- och högstadiet har jag inget minne av hur pass invecklat det var förutom att när lärarna hade högläsning på mornarna valde jag alltid att rita i mitt ritblock, när jag var intresserad av att lyssna på lärarna tecknade jag och förstås på fritis med. När jag började i årskurs 7-9 hade jag en fantastisk bildlärare som jag förmodligen aldrig kommer glömma. Första året på gymnasiet hade jag Estetisk verksamhet.

→ Noname

Skogsvänner

Den konstnärliga Urhästen

Jag har inte riktigt kommit fram med att jag tecknar digitalt sedan flera år tillbaka. Tidigare har jag drivit och varit bloggerska för Art of Lovisa. Det var en blogg vars hållbarhet aldrig hade slocknat om det inte vore för att jag tyvärr är en liten “periodare”. Jag tecknar väldigt ofta och mycket i perioder, samtidigt som jag vissa perioder inte tecknar överhuvudtaget och när jag väl gör det känns det inte bra.

Att teckna är inte enbart att teckna, utan det har lockat fram mycket mer än så. Framför allt har det gjort mig bekant med hästars anatomi och olika rastypiska drag hos djur, samt att jag har blivit en jäkel på att uppmärksamma detaljer i vår omvärld. Jag är en konstnär vars syfte är att korsa fantasin med realism. Mina bilder och material behöver aldrig uppfattas som verklighetstroget om man inte vill det, men det får gärna kännas som att man upplever ett nytt perspektiv på realismen och det vi har runt omkring oss.

Hästar har alltid varit ett fokus sedan dag ett. Jag tecknar inget annat mer än vad jag tecknar hästar. Är jag förbannad blir det en häst, är jag lycklig blir det en häst. Hästar är djur med otrolig uttrycksförmåga och det är älskvärt. Det finns mycket i en hästkropp som går att måla för att blotta sina egna känslor och mående.

Föralltid-Ett-(K) Ledande-Vänskap Shiny-Feeling-(stor)

När den minsta talar

Vad har livet gett dig hittills?

Jag har förstått att det finns glädje och kärlek. Men att det också finns sorg. Även om sorgen uppstod för en tid sedan delas denna sorg med mig och det skapar en naturlig livscirkel för mig. Samtidigt som ett liv avslutades, började mitt liv. Det känns ju inte främmande när det är en gemenskap mellan oss alla. Jag tror inte det finns möjligheter i brådska, när allt som är redo kommer inom sin tid. Ungefär som när jag förstod hur snabb och stark jag är. Allt är som olika upptäckter. 

Det skönaste med att vara tillsammans i lyckan är att det är delad lycka. Jag vet att mina bitmärken i vänners päls inte alltid är uppskattade, men det är likaväl en del av att vara lycklig. Glädjen och kärleken finns i det vi får lov att känna tillsammans. 

→ Opal, “Villain”

160 162 163

Jag tycker att det är spännande att få lära känna Villain, som det lilla föl han är. Jag undrar vilka tankar som snurrar runt i hans huvud och vilken energi som sipprar i hans kropp. Vad ett gnägg betyder och hur han tänker kring människan som varelse. Vad han vill här näst. Det är speciellt, att få vara med från första tiden i livet och det jag citerade ovan från honom känns nästan för logiskt för att vara sant.

Varför brådska när det inte finns möjligheter fören tiden är inne?

164 165

 

Tack för ett år, Orchidéa

När jag skriver det här inlägget försöker jag tänka tillbaka till det vi har hunnit vara med om. Jag inser att utan Orchidéa hade jag inte varit den jag är idag. Nog för att jag ser mig själv som en individ på ständig utveckling, bak och fram i livet, har Orchidéa fått mig att blicka in till vem jag är inom min hästhållning och hur jag vill bemöta henne som faktiskt är en häst. Jag får gentemot min älskade lilla stora Blomma visa vem jag är och jag har fått tagit reda på vem jag vill vara. Det är inte lätt att vara hästägare, men inget måste peka på att det ska vara svårt heller.

Oavsett vad jag vill, finns där en individ på hundra kilo som vill minst lika mycket. Inte nog med att jag har utvecklats från det ena till det andra, har jag fått vara med hur den här vackra hästen har utvecklats från det ena till det andra. Tillsammans har vi fått uppleva en livsresa som vi båda önskar och vill varar tills döden skiljer oss åt.

Det har tagit lång tid att lära känna henne, det har inte enbart varit att locka med goda förutsättningar för att hon ska ha de grundläggande behoven tillgodosedda. Jag har inte enbart kunnat stå upp för mig själv för att hon på något vis ska ha förstått vilka gränser jag har, för att jag är jag och jag är människa. Saker och ting har inte bara varit så bara. Det har krävts många hårda bett från henne för att jag ska förstå. Förstå att jag behöver förstå för att hon ska förstå varandra. Vi har lagt många stunder åt att skapa en form av distans mellan sitt yttre till sitt inre, mitt yttre och mitt inre.

Det tog lång tid innan jag kunde säga att jag älskade henne för mer än att hon var min häst, men när jag väl kunde säga “Jag älskar dig” för att Orchidéa är just sitt unika jag var det inget konstigt. Naturligtvis har vi flätats samman och jag är tacksam för att hon älskar sig själv, älskar mig och älskar sitt liv.

78Jag och Orchidéa i december 2014. Foto: Toti Lindblom