Han gör mig så stolt

Desto mer han får äventyra, desto piggare blir han. Han blir bara starkare och starkare, för var moment vi går igenom. Det är helt otroligt, egentligen. Han är väldigt duktig, bra, exemplarisk, kraftfull och villig. Nu har han tömkörts längre sträckor, haft skaklar och dessutom – dragit vagn.

Vi kopplade på vagnen för en första gång igår, och allt går så himla bra. Visst, han är ovan, men ingenting – absolut ingenting – kunde ha gått bättre. Dessutom står han, för det mesta hihi, alldeles lugnt och stilla och kan vänta väldigt bra på vad som ska ske. Han vill det här så otroligt mycket, det märks. Han är verkligen redo att ta det stora steget och jag känner så stark tillit tillsammans med honom. Jag är väldigt trygg med honom och även om jag kan bli ännu tryggare i oss som ekipage, vet jag framför allt att jag får hjälp med att stärka mig själv ihop med honom. Jag tycker att vi matchar så himla bra, verkligen.

Det jag gjorde var att sela honom och jag tänkte att ”Vi tar på allt, brösta, däckel och så får jag väl tömköra på en lina om det nu visar sig gå så pass bra” Och bra, det gick det verkligen. Åh, kan inte sluta le när jag skriver det här. Jag hade förberett med vagnen på stallplanen och i väntan på stallmatte så repeterade vi lite vad vi gjorde en gång när vi övade på att backa in mellan skaklarna. Det gick jättebra. Sedan stod han stillsamt och nyfiket lade blicken i fjärran. Ropade något glatt gnägg till dem andra. Och tro det eller ej, men jag kopplade faktiskt på innan stallmatte hade kommit. Jag kände mig helt säker och trygg. Han med.

När jag hade hakat på skaklarna i däckeln och bakselen, dök stallmatte upp kring ladugårdsknuten. ”Vi har tjuvstartat lite” med världens flin på ansiktet. Mitt ansikte alltså. Vi gick några meter och lika bra som allt kändes hoppade stallmatte spontant upp i vagnen och Cadonen drog. Han drog som en liten muskelknutte. Och vilket koncentrerat ansiktsuttryck han fick (!). Öronen avslappnat bakstående från huvudet och vid den lilla uppförsbacken innan bron drog han på så in i norden att huvudet nästan släpade i backen. Då kopplade jag även på draglinorna i däckeln. Han måste helt enkelt få dra korrekt. Då hände det en hel del – vagnen vart mycket skönare att dra och han kunde dra utan att ha vikten hängandes i ryggen och magen.

Vi gick en liten bit till innan vi vände.

Idag gick jag och Lilla Grå en lång lösgörande promenad slash tömkörningstur. Han var väldigt pigg och fräsch. Vi gick den här gången genom samhället, förbi skolan och bortåt. Rundan gick utan problem och det var skönt att känna lite kravlöshet och få upptäcka nya miljöer. Delvis blev vi passerade av mopeder, bussar, bilar, gående, men. När vi skulle passera en bajshög, då var det helt självklart att lukta på den. Och jag kämpade peppande med honom att försöka stålsätta oss mot det begäret. Hur uppmuntrar jag en oxstark och hormonsprudlande unghingst? Jo, med det han älskar bäst – fart. Så när han yrde omkring och skulle vända bakåt igen frågade jag lite snällt om ”Yah, kom då!” och dubbelenergihöjning. Då kunde han tänka framåt för några sekunder. När verkligheten föll över honom (att bajshögen och möjligheten att lukta på den försvann längre bort) tjöt han till, for upp i luften med världens vackraste krumbukter. Till sist, när jag tjatat hål i örat på honom svarade han ”Okej, men får jag inte lukta så ska vi fasen kuta härifrån innan jag blir sårad på riktigt!” Med mäktig kraft travade han ikapp mig och vi sätter av i en kraftfull galopp i flera tiotals meter. Fråga mig inte hur jag orkade. Jag som dessutom har extrem smärta i kroppen.

När jag inte hade någon anda kvar saktade vi lugnt in och medan han betade lite laddade jag på kroppen med syre igen, haha.

Orcado har otroligt mycket energi och vi har nog många körturer/tömkörningspass framför oss innan vi har full rutin och klaffar till fullo med kommunikationen. Men alltså, wow. Jag känner mig inte ett dugg osäker i att koppla på vagnen till kommande tömkörningstur, för den bryr han sig inte ett dugg om. Det är snarare att bygga upp kunskap och erfarenhet, men det kan man inte bli rik på utan att få öva först.

Nästa vecka ska vi försöka tömköra två, tre, gånger och en gång av dem då med vagn. Sedan vill jag också gå en promenad eller hålla till i paddocken med bommar, koner, plastgardiner eller dylikt. Lite galen toklek, hihi.

122

Harmonisk och inte enbart hysteriskt övertrött

Jag fick en stark känsla att allt inte stod rätt till. Jag drömde om det redan i natt och kände smärta i hela kroppen, framför allt i huvudet. Så jag beslöt mig för att jag måste verka Orchidéa, därför det var ett tag sedan. Så efter att ha sovit in på lunch brummade jag till stallet och hade med mig kameran. Annars var risken att jag skulle ta tag i allt möjligt ansträngande och det hade jag fått bakslag på senare.

Först fotograferade jag Orcado, men det är inte lätt då han ska buffa på linsen hela tiden. Så jag försökte busa upp tillvaron istället. Det gick så där, det med. Men hur som helst. Jag knatade vidare till flickornas lösdrift och hade nu med mig en grimma för att Blomman skulle få följa med till stallet vare sig hon ville det eller inte. Till min förvåning – följde hon med utan att vidare ha något att säga till om. Hon kom aldrig fram så där glatt, men hon kändes inte lika ”närvarande frånvarande” så att säga.

På stallgången kratsade jag alla hovar och när jag skulle kratsa vänster bakhov vart jag riktigt skärrad. En 5 mm tjock och 4 cm lång gren satt fast i strålens sidofåra – och jag kunde inte få bort den. Så jag tog en tång och räknade till fyra. På fyra drog jag snabbt och Blomman ryckte till. Även om grenen satt fast med någon ynka millimeter satt den som berget och spetsen var blodig.

95

Blodet pulserade inte, men det rann någon droppe och efter en stund ökade pulsen kring det drabbade området aningens. Just nu känns det extra bra att snön ska ligga kvar ett tag till så att det där får läka i fred.

Därefter verkade jag henne runt om. Jag tog ganska mycket på tårna samt rundade kraftigt, eftersom de fortfarande är väldigt långa. Dock såg jag att framför allt bakhovarna har en ganska redig traumarand som förhoppningsvis tyder på att det hände någonting värdefullt i höstas, eller i början på vintern, när hon åter vart kry från hovproblemen samt tömkördes mer regelbundet. Det är inte enbart muskulatur och strålarna som ska vänjas vid mer arbete – det gäller hela hovarna, varenda cell och inre strukturer för att successivt tränas för mer belastning. Styrka och hållbarhet kommer inte gratis. Om Kladbollen dessutom varit hysteriskt övertrött mentalt, är i en växtperiod både fysiskt och psykiskt, då förstår en hur trött hon faktiskt har varit.

På bilden nedan går det att se ganska tydligt på hur Orchidéa hanterar halka – borra ned trakterna som riktiga broddar. Hon har övat på det här sättet redan förra vintern och speciellt utvecklat tekniken med hjälp av lösdriftens terräng. I kullar och nedför lutning tar hon till samma teknik. Hon sätter ned trakterna och parerar med hela kroppen, leder, muskler och hovhornet för att bromsa eller stabilisera upp när det blir halt. Jag har det här i åtanke när jag verkar henne. Det går jättebra att spara någon mm över sulans nivå för att inte ta bort hennes sätt att röra sig över is och snö.

13 22

Den kassa hovhälsan

129

I skrivande stund kommer jag inte ihåg några exakta datum, men för ungefär en och en halv månad sedan märkte jag att Orchidéa var försiktigare vid sin gång. Det började på grus och det blev snart även jobbigt att röra sig på mjukare underlag. Jag vet att jag nämnde min skräck till mina vänner, ”Det är säkert den kassa hovkvalitén som blev och växte ut för exakt ett år sen!”

I augusti och september förra året var Orchidéa med om en olycka i lösdriften, som ledde till en ögonskada. Hon fick flera mediciner, bland annat får hon inte gå till livsmedel eftersom det är livstidskarenstid på det som hon fick genom munnen. Det här säger en hel del för mig, av någon anledning vill jag inte föreställa mig hur hela den inre strukturen i mage och tarm blev obalanserat på grund av det här. Mage och tarm, som är en direktlänk till hovar och immunförsvaret.

Symtom som överkänslig mot insekter, överskott av kolhydrater via gräset, dålig hovkvalité, känsligare ögon vid regn/vind. Allt säger sig självt hur mycket energi hennes kropp har fått arbeta för att balansera upp sig. Det kan även förklara de dagar jag upplevt att hon har känts mer ”upptagen”, inte lika engagerad som förut. Eftersom jag utgår från dagens dagsform när jag umgås med henne, har jag gett henne tid. Har vi tömkört en dag, har hon inte varit redo fören om sex till åtta dagar igen.

Åter tillbaka till hovarna igen.

En dag, i vanlig ordning, tittade jag hur hovarna såg ut och jag intresserade mig främst för vänster fram. Då hon berättade att det finns någonting som sker där, men jag som blev skärrad var inte vidare mottaglig för att förstå vad hon menade. Idag förstår jag betydligt mycket mer hur saker och ting hänger ihop. Ett snabbt agerande var vad vi behövde.

Jag gav Blomman EquiGard + Biopromin + ÄCV + Pau D’Arco teet i en vecka och jag märkte en skillnad redan dagen efter. Det var fantastiskt. Det blev en utrensningseffekt, då hon blev lös i magen. Det satt dock enbart i en dag, sedan var det över. Hålväggen som hon hade, som var brutalt djup, läkte snabbare än vad hornet gjorde. Vilket för mig pekar på att kroppen fick en skjuts åt rätt riktning vid läkningen. Att immunförsvaret blev starkare.

Inom någon dag försvann ömheten i alla hovar och snart gick hon över alla typer av underlag igen. Ingen ökad puls. Ingen feber under hela perioden. Helt otroligt vad mycket kraft det finns i barken, vanlig naturlig bark, som växer någonstans i denna underbara natur. Någonting som finns runt omkring oss. Jag känner sådan tacksamhet.

Sedan hon fick kuren har hela hon kryat på sig. Hon slutade äta sitt foder och det tror jag enbart handlar om att hon inte känner behovet av det längre. Dessutom vart hon engagerad igen. Vi har tömkört efter det här och mer om det skriver jag i ett kommande inlägg.

Återigen smög sig de tidigare nämnda symtom fram. Lite oengagerad, rinniga ögon. Jag förstod att besvären inte försvinner på en kur. Immunförsvaret, mage och tarm, hovar och dess kvalité, behöver byggas upp och bli starkare. Delvis med egen läkning, men när ett helt system blir överbelastat krävs förstärkning och stöttning. I måndags startade jag ännu en kur av teet som avslutades igår. Igen känns hon riktigt mycket piggare. Vilket värmer hjärtat massvis.

183

Bild ett: Föreställ er en stråle som är alldeles skrumpen och efter en vecka ser det ut som på bilden. Bilden visar en hov som är funktionell, men fortfarande i början av läkeprocessen. Med andra ord fortfarande känsligare för eventuella bakslag.
Bild två: Samma hov fyra dagar efter avslutad kur.
Bild tre: Bilden tagen i måndags. Till skillnad från första bilden, ser vi numera botten av hålväggen. Den är inte lika djup och hoven är dessutom fullt funktionell. 

Gårdagen

14/8 ~
Ingen feber, svullnad, pulsen så gott som borta (kände ingen skillnad). Ny tejp. Såg bra ut under hoven. Vävnaden har redan börjat att läka, ingen reaktion när jag ”kände på botten”. Gick väldigt raskt, kunde trava några steg. Inte lika stel eller rädd i steget – kändes mer fri och glad. Dock fortfarande öm på grusstenar. Upptäckt hålvägg höger fram…

Då kör vi nästa rond på höger fram snart ”förstås” *djup och koncentrerad suck*…