Varför bettlöst

Då får vi se om jag fortfarande kan det här med att författa åsiktsinlägg. Det var ett tag sedan jag berättade vad jag tycker och känner inför val som jag gör och aktivt handlar utifrån runt mina hästar.

Orchidéa har aldrig haft ett bett i sin mun. Orcado har haft det innan han flyttade till mig, när han var på avelsvärdering. Odette har aldrig haft bett och jag planerar att ingen av mina ska ha bett i sina munnar framöver.

Jag ska vara ärlig. Jag förstår bett, jag förstår att det finns skäl till bett av världens alla nyanser av orsaker, anledningar och resonemang. Jag lägger ingen vikt i att döma någon annan än mina egna val. Men jag vägrar bett på mina hästar tack vare min erfarenhet och den relationsbaserade hästfilosofi jag starkt är dragen till. För mig är det bara fullt naturligt att inte använda bett. Lika naturligt som en annan känner tvärt om, och det lägger jag inget omdöme i så länge jag inte blir frågad.

Jag har lite grund i min åsikt kring mitt val. Delvis säger min erfarenhet att bett är en typ av rustning som inte fungerar som nödstopp vid sken, trots allt. Jag har varit i situationen och lärt mig det. Ena gången var det inte bettet som stannade hästen – utan trädet och kraschen som stod i vägen. Hästen fick avlivas på plats. Andra gången var det utmattningen som fick hästen att återkoppla in världen bortanför skräcken, att jag lyckades lirka fram en kontakt som låg an djupt rotat för att avleda. Sedan har bettet skapat stort obehag de gånger jag använt bett på andra hästar, för att bettet inte varit bemästrat av ekipaget (många gånger på grund av okunskap eller omedvetet). Jag upplever att alla gånger jag haft bett på andra hästar har dem sällan varit i god relation med det.

Kommunikation har alltid varit nyckeln för att aktiviteter av alla dess slag ska fungera. Samspelet, mellan människa och häst. Faktiskt två individer med var sitt emotionellt och intellektuellt perspektiv på sitt egocentriska jag, andra och omgivningen. Kommunikationen består av tankar, känslor och utrymme för dem. Här spelar inskolningen roll, signaler, inställningen, kommandon, uppgifter och utmaningar, krav, normer och målsättning. Allt blir någonting fantastiskt utvecklande och stimulerande via kommunikationen – som byggs upp på den relationsbaserade filosofin jag har.

Allt detta kan jag som hästägare uppnå bettlöst. Precis liksom med bett. Det går alltså välja, vad som en föredrar! Jag lägger all min vikt i att göra ett bettlöst val för att det är ett naturligt val för mig.

Jag ska vara ärlig ännu en gång; det är nu när jag har väldigt mycket tid att tänka och planera hur mycket kul jag och hästvännerna har framför oss i framtiden som jag faktiskt tänkt tanken, “Vore det inte spännande att våga prova bemästra bett med mina puttar?” Men sedan tänker jag ett steg längre och påminns om den andra orsaken till varför jag vägrar bett på mina hästvänner.

Olyckan som inte går att förutse. Jag kan aldrig garantera att jag inte skulle kunna använda bettet och samtidigt lova att det inte blir på hästens bekostnad om olyckan är framme. Det skulle räcka med att jag tappar tömmen och det blir ett ryck i munnen som skapar obehag. Eller att de självförvållat skapar obehaget. Jag som vet att mina hästar kan gå mot trycket på nosryggen när de gärna tjuvnyper gräs längst vägen om möjligheten finns. Jag vet att mina hästvänner hade gått vidare i livet, för de är öppensinnade, förlåtande och ödmjuka. Men i det stora hela har jag eller dem verkligen noll nytta av att kunna bemästra ett bett.

Halva träningsschemat avklarat

Igår tackade jag mina hästvänner för andra träningsveckan ihop med Orchidéa och Orcado som har varit härlig. Dem har kämpat på riktigt bra och jag är mycket nöjd med min och deras utveckling. Jag har planerat tre veckor i taget och det betyder att över halva tiden har passerat – och tiden har gått mycket fort. Allt kring träningen har hittills känts lagom. Varken för lite eller för mycket för mig eller hästvännerna.

Utvärdering

Orchidéa
Börjar komma in i rutinen att bli körd två gånger i veckan. Hon har också stabiliserat sig framför rockarden på det sättet att hon lär sig parera draget och vikten i uppför- och nedförslut. Hon skrittar på aktivt och är väldigt nöjd. Det märks att hon är svag i kroppen rent allmänt och bakkärran. Hon kommer behöva lång igångsättning där mestadels fokus ligger på att arbeta fram en stark och balanserad skritt på olika underlag och olika långa distanser.

Orcado
Vi arbetar regelbundet med följsam kontakt i tömmen för att han ska veta att jag jobbar lika aktivt som honom. Han behöver få tillit till mig, att vi är nöjda med en aktiv skritt och endast kör kortare distanser. I början av körpassen upplever jag honom “gå med handbromsen i”, alltså något svårmotiverad, ofokuserad, spjärnar gärna mot med halsen och nacken. Övergångar i massor, tydliga och konsekventa signaler, oändligt med beröm. Jag får blicka mycket inåt och tänka på hur jag förhåller mig som kusk mot honom – han lär mig. Fysiskt är han övervikt och påverkad av miljön, men när han väl piggnar till (vilket brukar hända efter ungefär 20 minuter) och blir glad tittar en otroligt alert och jag riktigt känner hur rutinerad och stark han faktiskt är.

Överblickande märks det stor skillnader mellan O&O. De är verkligen som natt och dag, både psykiskt som fysiskt! Orchidéa är ur form som fasen, men överlycklig att vara igång. Hon skiner som en sol, skrittar på längst vägar trots tung trafik och har lätt för varje signal trots att hon är orutinerad och klen. Orcado är också ur form, men han har fortfarande muskler som går att aktivera igång, under fet och päls. Han är mycket svår att arbeta fram – ingenting kommer gratis och det går verkligen inte att “åka vagn” med honom förspänd av den anledningen. Jobba, jobba, bli lika alert som jag önskar att han ska vara, typ. Men när han väl piggnar till är han otroligt rutinerad, kraftfull och hans kapacitet känns längre än jag når många gånger.

Det är väldigt roligt att vara igång och på väg någonstans. Ynka två veckor har gått, men det är två veckor. Mer än ingenting alls. Personligen gick jag från sängliggandes av all möjlig sjukdom (elak förkylning, skelettmuskler i vänstra bröstkorgen som blev sönderhostade, numera smärta i högra ryggmuskeln på grund av skev överbelastning i kroppen, fortsatt harkling och aktiv inflammation i tjocktarmen på det) tiiiill att vara så gott som igång jag med. Jag tycker egentligen inte om att utvärdera bara hästvännerna, för att dem utvecklas så bra som jag låter dem. Jag kan framhäva och påverka deras framsteg väldigt mycket bara på det sättet som jag är med dem.

Förutom att köra Orchidéa och Orcado varannan dag två gånger i veckan, har jag lyckats hitta på ännu en aktivitet utöver det med båda. Tömkörning ena veckan och idag skrittade vi runt koner på långatyglar framför stallet. Det var mest för att bara lösa gåtor och få lite variation. Jag vill inte råka trötta ut med enformig träning.

Nu ska jag avsluta inlägget och börja titta på vecka 4-6 träningsschema för dem – så himla roligt! ♥

Orchidéa sätts igång igen!

Äntligen. Du ska bara veta hur fantastiskt det kändes att få sela på Orchidéa igen!

Det var nästan att hela jag skakade av extas när jag borstade, kratsade, selade och kopplade på rockarden. Men det har hänt en hel del sedan jag skrev sist. Dels har jag separerat Blomman från Odette, som snart blir ett år. Det är på grund av att avelshingsten, som Orcado går tillsammans med vintertid, börjar få vårkänslor och blir riktigt bråkig mot Cadon. För att Cadon då inte ska få gå själv i en hage sällskapar Blomman. De båda mår bra, men Blomman har såklart känt saknaden från sitt barn, samt flocken i sig. De vänjer sig mer och mer, men det får ta sin heliga tid.

Hur som helst. I höstas fick jag ställa av Blomman eftersom jag kände att hon smygandes blev knackigare och orytmisk i hennes gångarter. I och med en kombination av orsaker till det märkte jag att hon främst i skritt har en minimal vridning från hasen på höger bakben, då hon gör avstamp, som ebbar ned mot kotan. Ingenting som hon varit påverkad av tidigare. Det är ingenting som någon märker, men jag är som en besatt fangirl av mina hästvänner och lägger märke till sådana detaljer. När hon då blev matt i kroppen, överansträngd, så framträdde rörelsemönstret tydligt. Hon har därför varit avställd sedan höstas och nu när jag själv blivit frisk(are) från det ena och det andra körde vi våran första tur.

Om jag ska beskriva henne med ett ord får det bli: naturligt. Hon var naturligt glad, pigg och rytmisk. Trots att hon både saknar och längtar efter Odette, kunde hon skritta förbi deras hage ändå. Naturligt ofokuserad och naturligt avspänd, naturligt mjuk. Fysiskt kändes hon otränad och klen, förstås. Men även det är naturligt, ingenting oväntat efter att ha vila i så många månader. Det var jätteskönt att körturen flöt på och att inget kändes främmande för varken mig eller henne.

Planen är att köra henne i skritt två dagar i veckan i tre veckor. Vi har en tur till och från skogen som är ~3 km. Passen kommer med en vilodag emellan och Orcado får ett liknande upplägg. Vi är så otroligt peppade! ♥

Placering av hackamore

Hur ska ett hackamore sitta på hästens huvud?


Det är viktigt att ställa in varje typ och form av huvudlag korrekt för att få önskad effekt och påverkan. Samt att hästen ska känna sig bekväm. Med ett hackamore är det minst lika viktigt på grund av dessa faktorer;

  • Hackamore består av nosdel, hakrem, sidostycken, nackstycke och ibland även pannband och kindrem. Hackamoret är ingenting utan dess skänklar som länkar nosdelen och hakremmen. Skänklarna kan vara olika långa och korta, smala och kurviga, enkla och dekorativa.
  • När du använder skänklarna bildas en hävstångseffekt, vilket betyder att hästen får 2 signaler vid töm-/tygeltag:
    ⇒ Tryck på nosdelen ber hästen vinkla bak huvudet.
    ⇒ Tryck i nackremmen ber hästen vinkla ned huvudet.
  • På grund av hävstångseffekten (de 2 nämnda signalerna) i skänklarna roterar dem följande:
    1) Skänkelns övre del åker mot kindbenet.
    2) Skänkelns nedre del åker in mot hästens kropp.
  • Hästens luftvägar är känsliga för att täppas till och nosbenet är känsligt för allt för mycket dramatik. Jag har aldrig i mitt sökande hittat vetenskaplig grund för påståendet “att knäcka nosryggen” vid användning av hackamore. Så, om du någon gång råkar ta i för hårt med handen är det inte katastrof – men, kom ihåg att hästen känner sig fram med sina känselhår kring mulen eller när en fluga landar på dess rumpa. Dem känner också din sinnesstämning och en häst gör oftast allting för allas bästa. Så ta en lektion eller två med hackamoret, skola in signalerna och dubbelkontrollera att kommunikationen leder till ett gott samspel.

Därför är det viktigt att ett hackamore placeras på följande vis:

  • Nosdelen ska sitta ungefär 2 fingrars bredd från kindbenet. Då skaver inte skänkeln mot kindbenet och du är långt ifrån den känsligaste skelettdelen på hästens nosrygg.
  • Hakremmen ska spännas så pass att det inte hasar upp eller är överrörligt om mulen. På så vis får ni ett tydligt huvudlag som inte skaver eller irriterar.
  • Använd anpassade skänklar utifrån behov och syfte. Längre skänklar innebär såklart kraftigare hävstångseffekt.
  • Om du planerar att använda hackamore flitigt – införskaffa gärna anatomiska delar till huvudlaget. Det gör att rätt signaler inverkar där det ska.

På mina små hästvänner, där allting är väldigt litet och marginalerna är små, har jag löst det så här; en nosdel som gör att skänklarna hamnar längre bak. Vid rotation hamnar dem inte mot kindbenen, täpper inte till luftvägar eller trycker på smalaste delen av nosbenet.