I början av sommaren

Omkring i slutet av augusti och början på september hade jag som mål att distansköra med Cadon. Tanken var att träna inför det våren och sommaren. Till sist skulle vi köra i ca. 3 dagar, övernatta längst vägen och upptäcka förbipasserande värld. Det som hände var att jag fick tänka om, för det här ville inte Cadon ge sig in i. Det tog ett tag för mig att vända hans inställning på olika vis, men han försökte visa mig att han, jag, vi, inte var redo.

Tiden är inte inne, det är inte dags än“, som det går att säga. Tid existerar inte då tid är handlingar som får livet att sträva vidare. Så alltså blir det översatt till: Det är inte dem handlingarna vi ska göra, handlingarna kommer inte leda oss till möjligheten. Det är ganska tungt budskap att ta intill sig, när hjärtat värker för det där jag verkligen ville. Jag önskade så innerligt att han ville göra det här med mig den här sommaren. Men det handlade uppenbarligen inte om att vilja eller inte vilja. Livet är mycket mer komplext.

I efterhand har jag fått förståelse för vilka handlingar som krockat med varandra. Bland annat kastreringen av Cadon. Jag beslutade att kastrera honom i september förra året och efter det var inte mycket som det skulle. Dels förändrades hans rytm med pälsfällning och sättning. Han såg helknas ut en lång period in till sommaren och hade besvär med pälsätare, värmeutslag och hade en knottbostad i sin hårbotten. Hösten som passerade innan drabbades han av bland det värre av hålväggar som jag har varit med om. Idag är den läkt och det tog sin tid. För att inte glömma känslokaoset.

Planen var att han skulle gå med stona i sommar, men han blev vilsen och förvirrad. Ihopsläppet gick galant. Jag märkte efter några dagar att han var något hispig, även om han blev glad när han såg mig och skyndade sig fram med ett upptåg av brudar efter sig. Det dröjde dock inte många dagar innan stallmatte fått flytta på honom då han härjade, otrevligt som sjutton. När jag träffade honom och släppte in honom till valackerna såg jag en storm träda fram från insidan och ut. Han vallade, hävdade sig, ville vara ifred, men var ändå så beroende av närhet. Minishetlandsvalacken Kadi som han träffat innan och tycker om var till och med en måltavla. Som han sagt efteråt, “Att ha ett invant beteendemönster som inte längre matchar med min individ som jag är idag… Det är totalförvirrande”. Och jag såg det på honom.

Utöver det här har gräset gjort honom uppblåst och vätskefylld. Allt det mentala och fysiska resulterade en omotiverad, oinspirerad och frånvarande Cadon. Han har inte varit sjuk, för samtidigt har jag sett perioder där han fullkomligt skiner upp, ger allt och plötsligt “kan och ska allt”. Inte nog med det här, så har jag varit mycket sorgsen och deprimerad. Både jag och Lilla Grå har haft fullt upp.

Det har nu gått ungefär fem veckor sedan jag sade upp distanskörningen som mål över sommaren. Han satt på sanningen, vi är inte redo. Jag älskar honom för hans ödmjuka sätt att berätta för mig. Det är som att han viskar och snarare hoppas på att bli hörd, istället för att säga ifrån på riktigt. Istället har vi fokuserat på att bara ha kul. Bara köra när vi vet att det kommer bli oemotståndligt roligt. Gården har blivit med gräspaddock, som vi också umgås i. Där kan vi göra allt möjligt kuligt. Och så bara umgås vi, rår om varandra och får tid för oss själva. Det här har gjort att han verkligen blomstrat. Han känns motiverad, inspirerad och är närvarande.

Tack Lilla Grå, för allt du ger mig och för att jag får ge dig ♥

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.

Långtygling med Cadon

Idag har jag och Cadon gjort någonting som jag önskat titta närmare på en väldigt lång tid. Nämligen långtygling med koner och bommar. Jag satte ut koner runt fyrkantspåret, en rubin i mitten och slalom på raka mittlinjen. På ena långsidan hade vi tre bommar. Cadon travade in i paddocken och det gnistade om honom. Han tycker om att vara här.

Jag och Cadon har haft väldigt svårt att matcha varandra energimässigt sedan i somras. Han har varit off periodvis. Omotiverad, oinspirerad och känts ansträngd. Inte sjuk, för när han varit motiverad och inspirerad har han verkligen haft sina glänsande stunder, men någonting har helt klart gjort honom ofokuserad. Jag kommer in mer djupgående om detta i ett enskilt inlägg då det är ganska komplicerat och mer komplext än så.

Hur som helst. Cadon var så framåt och så pigg. Vi behövde inte ens spöet. Det använder jag annars som knackning på bakpartiet för att förstärka min röst om det blir krockar eller snurrigt. Vi hade väl vårat första riktiga dressyrpass, kan man väl säga. Cadon stirrade lite förskräckt på konerna först, men det kom han över mycket snabbt, hihi. Det var fantastiskt att få känna det där drivet igen. När skritten, traven, galoppen, ställa och böja bara är en känsla ifrån att vara verklighet. En härlig påminnelse om hur bra han är och allt han lärt mig. Det vi lärt varandra.

6 månader med Orcado

Är det här ett återkommande aprilskämt – det faktum att jag och Orcado endast har spenderat sex månader tillsammans? Det känns som att vi alltid har hört ihop. Vi har verkligen åstadkommit oerhört mycket tillsammans och det han har gjort med mig är jag väldigt glad och tacksam för.

Delvis har han blivit en vän för livet. Som vän till honom kommer jag lova min närvaro livet ut. Han får mig så trygg, så lugn, så harmonisk och hel. Han får mig att vara mitt bästa jag och han inspirerar mig till att fortsätta utvecklas. Inkörningen med Cadonen har varit bland det finaste som hänt i mitt liv. Han har plockat ihop många små delar som styckades itu tidigare i min barndom med bara sin vilja, utstrålning och elegans. Jag förstår inte hur jag ska kunna tacka honom nog, för allt som han ställer upp på. Jag ser fram mot många ljuvliga år ihop med Lilla Grå och jag vet att vi kommer ha många fantastiska körturer framför oss.

Sedan har han fått mig att öppna upp ögonen ännu mer och se bortom det som finns runtomkring. Hingstar och den hårda jargong som sker mot dem. Betsel under utställningar, ensamma i hagarna, rastlösa för att ingen hittar på någonting med dem. Och sedan, om de har tur, blir godkända och får leva livet i några månader tills betäckningssäsongen är över. Nej, fy. Det är långt ifrån könet som styr hur en ska vara och bete sig. Och bara för att en är på ett visst sätt, betyder det verkligen inte att det kommer vara så för evigt. Det är någonting som jag tycker att Orcado ger kvitto på och det är vi noga med att försöka dela så ofta det går.

Idag har jag selat på Lilla Grå och spänt för honom i vagnen. Sedan har vi kört samma sträcka som förr helt själva. Ingen mer än enbart vi och jag var så himla lycklig när jag kände att jag kunde kliva i vagnen. Han är helt fantastisk, liksom bara lullar på. Han drar och drar, kliver på som den starka oxen han är. Men det är klart, lite styrkepass blir det allt, hihi. Vi blev passerade av en jeep den här gången, första mötet. Föraren var riktigt sund och stannade längst vägkanten. Orcado gav inget tecken på osäkerhet eller nervositet, han klev rakt på. OCH VAD MATTE VAR STOLT, åh. Som sagt, Orcado för en månad sedan hade trippat och inte vetat vart han skulle ha tagit vägen.

Sedan skrittade vi på, tog något travsteg. Väl framme till U-svängen gick allt som planerat, förutom det faktum att jag höll på att för en sekund överväga att fortsätta rakt fram – men nej, behöver hålla mig till planerna. Så svängen vart då väldigt snäv där i slutet, men vad gör det med världens mest erfarna oerfarna bruksponny? Ingenting, förstås.

När jag selade av honom var han inte lika varm som han har blivit tidigare gånger. Ett tecken på framsteg, ett roligt tecken. Jag lade också märke till hans bog när jag selade honom, som redan ser ut att ta annorlunda form. Wow, vad fort det går ändå. Hans tidigare något platta bog börjar runda och breda till sig. Jag tog en bild, men insåg att bilden är väldigt katastrofal. Knappt jag ser annat än fluff och lurv, men aja, haha.

141 142 143

Dragit vagn för andra gången

Jag. Är. Så. Innerligt. Stolt. Över honom, över mig, över oss. Och så får jag inte glömma Husse som följde med som lite stöd framtill vilket behövdes de första två meterna, sedan vad det inget svårt längre.

Orcado selades på och innan vi spände för vagnen var vi noga med att backa in hela vägen mellan skaklarna. Sedan önskar jag att han står stillsamt och väntar tills allt är förspänt och färdigt. Därefter vill jag kunna hoppa upp utan att han rusar iväg. Allt det här var givetvis inget problem och vi var iväg snabbt, eftersom han är samarbetsvillig utan invändningar.

Grejen med Lilla Grå när han drar vagnen (58 kg + mig som är 65 kg) är helt brutal. Han verkligen drar och stånkar på. Lyssnar extremt lyhört på ljudsignal framåt och höger och vänster och halt. Dessutom travar han jättegärna, hihi, men han orkar ju inte lika långt som när vi arbetar utan släp. Så han tar i jättehårt och sedan får han välja själv när han vill avbryta. Jag har inga vidare krav på honom nu. Jag vill att han är uppmärksam på halten och skritten, håller sig rät och är mjuk i halsen för att ta svängar bra.

Och som vanligt när en kör eller rör sig utanför gården får man erfara någonting utöver det vardagliga. Vi körde (VI KÖRDE HOHO) förbi en tomt där det sällan är några, men nu skällde två stora hundar och Orcado vinklar enbart sitt gråa lilla öra, men koncentrerar sig bättre än någonsin på att bara gå. Jag vart så stolt. Sedan skulle vi göra en U-sväng och då bara gör vi den perfekta U-svängen. Han tänker inte ett dugg på att det är skaklar som håller om honom och blir orolig för det. Han växer och utvecklas verkligen till att bli den alldeles utmärkta och perfekta lilla brukshäst som jag har drömt om att få köra och uppleva riktig atletisk styrka och äventyr ihop med.

Det var en lagom svettig kille som fick mumsa lite Vito och träffa fina kompisen Likör efter arbetspasset, hihi.

Idag gick en dröm i uppfyllelse och det kan omöjligt kännas bättre ♥

140