6 månader med Orcado

Är det här ett återkommande aprilskämt – det faktum att jag och Orcado endast har spenderat sex månader tillsammans? Det känns som att vi alltid har hört ihop. Vi har verkligen åstadkommit oerhört mycket tillsammans och det han har gjort med mig är jag väldigt glad och tacksam för.

Delvis har han blivit en vän för livet. Som vän till honom kommer jag lova min närvaro livet ut. Han får mig så trygg, så lugn, så harmonisk och hel. Han får mig att vara mitt bästa jag och han inspirerar mig till att fortsätta utvecklas. Inkörningen med Cadonen har varit bland det finaste som hänt i mitt liv. Han har plockat ihop många små delar som styckades itu tidigare i min barndom med bara sin vilja, utstrålning och elegans. Jag förstår inte hur jag ska kunna tacka honom nog, för allt som han ställer upp på. Jag ser fram mot många ljuvliga år ihop med Lilla Grå och jag vet att vi kommer ha många fantastiska körturer framför oss.

Sedan har han fått mig att öppna upp ögonen ännu mer och se bortom det som finns runtomkring. Hingstar och den hårda jargong som sker mot dem. Betsel under utställningar, ensamma i hagarna, rastlösa för att ingen hittar på någonting med dem. Och sedan, om de har tur, blir godkända och får leva livet i några månader tills betäckningssäsongen är över. Nej, fy. Det är långt ifrån könet som styr hur en ska vara och bete sig. Och bara för att en är på ett visst sätt, betyder det verkligen inte att det kommer vara så för evigt. Det är någonting som jag tycker att Orcado ger kvitto på och det är vi noga med att försöka dela så ofta det går.

Idag har jag selat på Lilla Grå och spänt för honom i vagnen. Sedan har vi kört samma sträcka som förr helt själva. Ingen mer än enbart vi och jag var så himla lycklig när jag kände att jag kunde kliva i vagnen. Han är helt fantastisk, liksom bara lullar på. Han drar och drar, kliver på som den starka oxen han är. Men det är klart, lite styrkepass blir det allt, hihi. Vi blev passerade av en jeep den här gången, första mötet. Föraren var riktigt sund och stannade längst vägkanten. Orcado gav inget tecken på osäkerhet eller nervositet, han klev rakt på. OCH VAD MATTE VAR STOLT, åh. Som sagt, Orcado för en månad sedan hade trippat och inte vetat vart han skulle ha tagit vägen.

Sedan skrittade vi på, tog något travsteg. Väl framme till U-svängen gick allt som planerat, förutom det faktum att jag höll på att för en sekund överväga att fortsätta rakt fram – men nej, behöver hålla mig till planerna. Så svängen vart då väldigt snäv där i slutet, men vad gör det med världens mest erfarna oerfarna bruksponny? Ingenting, förstås.

När jag selade av honom var han inte lika varm som han har blivit tidigare gånger. Ett tecken på framsteg, ett roligt tecken. Jag lade också märke till hans bog när jag selade honom, som redan ser ut att ta annorlunda form. Wow, vad fort det går ändå. Hans tidigare något platta bog börjar runda och breda till sig. Jag tog en bild, men insåg att bilden är väldigt katastrofal. Knappt jag ser annat än fluff och lurv, men aja, haha.

141 142 143

Dragit vagn för andra gången

Jag. Är. Så. Innerligt. Stolt. Över honom, över mig, över oss. Och så får jag inte glömma Husse som följde med som lite stöd framtill vilket behövdes de första två meterna, sedan vad det inget svårt längre.

Orcado selades på och innan vi spände för vagnen var vi noga med att backa in hela vägen mellan skaklarna. Sedan önskar jag att han står stillsamt och väntar tills allt är förspänt och färdigt. Därefter vill jag kunna hoppa upp utan att han rusar iväg. Allt det här var givetvis inget problem och vi var iväg snabbt, eftersom han är samarbetsvillig utan invändningar.

Grejen med Lilla Grå när han drar vagnen (58 kg + mig som är 65 kg) är helt brutal. Han verkligen drar och stånkar på. Lyssnar extremt lyhört på ljudsignal framåt och höger och vänster och halt. Dessutom travar han jättegärna, hihi, men han orkar ju inte lika långt som när vi arbetar utan släp. Så han tar i jättehårt och sedan får han välja själv när han vill avbryta. Jag har inga vidare krav på honom nu. Jag vill att han är uppmärksam på halten och skritten, håller sig rät och är mjuk i halsen för att ta svängar bra.

Och som vanligt när en kör eller rör sig utanför gården får man erfara någonting utöver det vardagliga. Vi körde (VI KÖRDE HOHO) förbi en tomt där det sällan är några, men nu skällde två stora hundar och Orcado vinklar enbart sitt gråa lilla öra, men koncentrerar sig bättre än någonsin på att bara gå. Jag vart så stolt. Sedan skulle vi göra en U-sväng och då bara gör vi den perfekta U-svängen. Han tänker inte ett dugg på att det är skaklar som håller om honom och blir orolig för det. Han växer och utvecklas verkligen till att bli den alldeles utmärkta och perfekta lilla brukshäst som jag har drömt om att få köra och uppleva riktig atletisk styrka och äventyr ihop med.

Det var en lagom svettig kille som fick mumsa lite Vito och träffa fina kompisen Likör efter arbetspasset, hihi.

Idag gick en dröm i uppfyllelse och det kan omöjligt kännas bättre ♥

140

Han gör mig så stolt

Desto mer han får äventyra, desto piggare blir han. Han blir bara starkare och starkare, för var moment vi går igenom. Det är helt otroligt, egentligen. Han är väldigt duktig, bra, exemplarisk, kraftfull och villig. Nu har han tömkörts längre sträckor, haft skaklar och dessutom – dragit vagn.

Vi kopplade på vagnen för en första gång igår, och allt går så himla bra. Visst, han är ovan, men ingenting – absolut ingenting – kunde ha gått bättre. Dessutom står han, för det mesta hihi, alldeles lugnt och stilla och kan vänta väldigt bra på vad som ska ske. Han vill det här så otroligt mycket, det märks. Han är verkligen redo att ta det stora steget och jag känner så stark tillit tillsammans med honom. Jag är väldigt trygg med honom och även om jag kan bli ännu tryggare i oss som ekipage, vet jag framför allt att jag får hjälp med att stärka mig själv ihop med honom. Jag tycker att vi matchar så himla bra, verkligen.

Det jag gjorde var att sela honom och jag tänkte att “Vi tar på allt, brösta, däckel och så får jag väl tömköra på en lina om det nu visar sig gå så pass bra” Och bra, det gick det verkligen. Åh, kan inte sluta le när jag skriver det här. Jag hade förberett med vagnen på stallplanen och i väntan på stallmatte så repeterade vi lite vad vi gjorde en gång när vi övade på att backa in mellan skaklarna. Det gick jättebra. Sedan stod han stillsamt och nyfiket lade blicken i fjärran. Ropade något glatt gnägg till dem andra. Och tro det eller ej, men jag kopplade faktiskt på innan stallmatte hade kommit. Jag kände mig helt säker och trygg. Han med.

När jag hade hakat på skaklarna i däckeln och bakselen, dök stallmatte upp kring ladugårdsknuten. “Vi har tjuvstartat lite” med världens flin på ansiktet. Mitt ansikte alltså. Vi gick några meter och lika bra som allt kändes hoppade stallmatte spontant upp i vagnen och Cadonen drog. Han drog som en liten muskelknutte. Och vilket koncentrerat ansiktsuttryck han fick (!). Öronen avslappnat bakstående från huvudet och vid den lilla uppförsbacken innan bron drog han på så in i norden att huvudet nästan släpade i backen. Då kopplade jag även på draglinorna i däckeln. Han måste helt enkelt få dra korrekt. Då hände det en hel del – vagnen vart mycket skönare att dra och han kunde dra utan att ha vikten hängandes i ryggen och magen.

Vi gick en liten bit till innan vi vände.

Idag gick jag och Lilla Grå en lång lösgörande promenad slash tömkörningstur. Han var väldigt pigg och fräsch. Vi gick den här gången genom samhället, förbi skolan och bortåt. Rundan gick utan problem och det var skönt att känna lite kravlöshet och få upptäcka nya miljöer. Delvis blev vi passerade av mopeder, bussar, bilar, gående, men. När vi skulle passera en bajshög, då var det helt självklart att lukta på den. Och jag kämpade peppande med honom att försöka stålsätta oss mot det begäret. Hur uppmuntrar jag en oxstark och hormonsprudlande unghingst? Jo, med det han älskar bäst – fart. Så när han yrde omkring och skulle vända bakåt igen frågade jag lite snällt om “Yah, kom då!” och dubbelenergihöjning. Då kunde han tänka framåt för några sekunder. När verkligheten föll över honom (att bajshögen och möjligheten att lukta på den försvann längre bort) tjöt han till, for upp i luften med världens vackraste krumbukter. Till sist, när jag tjatat hål i örat på honom svarade han “Okej, men får jag inte lukta så ska vi fasen kuta härifrån innan jag blir sårad på riktigt!” Med mäktig kraft travade han ikapp mig och vi sätter av i en kraftfull galopp i flera tiotals meter. Fråga mig inte hur jag orkade. Jag som dessutom har extrem smärta i kroppen.

När jag inte hade någon anda kvar saktade vi lugnt in och medan han betade lite laddade jag på kroppen med syre igen, haha.

Orcado har otroligt mycket energi och vi har nog många körturer/tömkörningspass framför oss innan vi har full rutin och klaffar till fullo med kommunikationen. Men alltså, wow. Jag känner mig inte ett dugg osäker i att koppla på vagnen till kommande tömkörningstur, för den bryr han sig inte ett dugg om. Det är snarare att bygga upp kunskap och erfarenhet, men det kan man inte bli rik på utan att få öva först.

Nästa vecka ska vi försöka tömköra två, tre, gånger och en gång av dem då med vagn. Sedan vill jag också gå en promenad eller hålla till i paddocken med bommar, koner, plastgardiner eller dylikt. Lite galen toklek, hihi.

122