Wow, vilket flow

Efter 8 km var jag och Cadon, Jullan och Florran, hemma igen. Körturen var underbar. Cadon malde på i sitt tempo minst halva rundan totalt sätt och var mycket nöjd. Knappt svettig heller. Han tog för sig, skrittade an, travade med en riktigt trevlig rytm. Det hade inte varit möjligt i början av sommaren. Han har verkligen blomstrat på det senaste. Han känns mer positiv, mjuk i kroppen, kopplar av mer. Jag upplever honom mer lyhörd och självsäker. Livlig, påhittig och sund. Ja, bara så mycket bättre helt enkelt.

Tack för idag, Cadon ♥

Lyckan i olyckan med Blomman

Den 22 juli fastnade Blomman med höger bakben över skakeln. Jag och Blomman (och Odette var förstås med) körde en sväng tillsammans med Jullan och hennes Florran. Allting var toppen och jättekul. Därefter bestämde vi för att galoppera på åkern för att hästvännerna skulle sträcka ut. Det som är bra med galopp på åkern; jag kan lossa Odette så att jag och Blomman kan fokusera på det som hon behöver – galoppträna. Medan Odette pysslar med det hon känner för.

Istället hände det som inte får hända.

Orchidéa är bland det finaste jag har kört. Jag är fantastiskt lycklig och tacksam över att hon klarade sig med endast två ytliga skrapsår (som dessutom läkte ihop på någon vecka). På åkern var jag inte alls sådär finkänslig som jag behöver vara med Blomman. Jag var alldeles för inställd på hur det är att köra Orcado nuförtiden. Du vet, som jag skrev i inlägget ”I början av sommaren”, så har Cadon krävt mycket pepp för att öka motivationen. Med Orchidéa är saker annorlunda. Hon längtar ut och är på allvar en signal från varje kommando – så taggad är hon. Samma ögonblick då jag frågade om galopp tände hon till. Jag gav en alldeles för het signal och hon blev busig. Hon knorrade halsen, bockade – inte alls högt – men hon får för sig att svänga in på en vänstervolt. Jag hinner inte rakställa henne innan hon av misstag landade med benet över skakeln.

När jag såg att benet var fast och Blomman fortsatte busa framåt bad jag henne, med allvarlig klang, att sakta in. Och vad gör hon? Saktar in, gör halt och litar fullt ut på mig. Hon väntade lugnt tills hon var lös. Här tackar jag verkligen för att jag har snabbkopplingar överallt, för det gjorde att hennes ben slapp vänta längre än nödvändigt. Varken hon eller situationen gjorde mig rädd. Vi var trygga tillsammans. Det fanns inga tvivel. Trots tidigare körolyckor som jag har varit med om förut.

Efteråt ledde jag henne för att se hur hon rörde sig. Eftersom jag inte såg någonting avvikande kopplade jag på rockarden igen. Helt fantastiskt – hon visar inte att det skulle vara obehagligt på något vis. Vi skrittade igång, checkade av. Svängde snävt i båda varven, smög in i trav. Kort efteråt provade vi galopp och det hon gör är bara perfekt. Totalt trygg. Galoppen var rakställd, bra tempo och hon svävade fram mycket vackert. Lyssnade perfekt när vi skulle sakta av igen. Sedan skrittade vi hem, väldigt ödmjuka och nöjda.

Det började med att jag gjorde ett misstag och hur mycket du kanske vill beskylla Blomman, så var hennes val baserade på mina handlingar. Hon gjorde allting korrekt. Precis allting.  Just körningen generellt består hela tiden av att ge och ta ansvar, sända och mottaga dialoger. Hästen för ekipaget framåt, men häst och kusk behöver vara överens om hur vi tar oss från punkt A till B. Även i de värsta situationer behöver kommunikationen finnas där.

Om jag med en allvarlig och ”tro mig”-klang på både röst och kroppsspråk menar halt, behöver hästen nästan bli intresserad, nyfiken, lyhörd, och undra vad det är som händer och vilja höra upp. Precis som hästarna kan förmedla det samma under turerna. ”Ja, ja, nu lunkar vi vidare” brukar jag svara Cadon när han tittar på ponnyätande monsterstenar, men det är för att jag är mycket mer van att se dem i flera olika miljöer. Min självsäkerhet blir hans lugn. Och vise versa.

Det är liksom viktigt att alltid föra dialoger. Med kommunikation kan du förebygga olyckor och stärka säkerheten. Tilliten som ekipage och som enskilda individer. Sedan kommer det hända olyckor ändå. Olyckor och misstag händer vem som helst och kan hända när som helst. Men återigen, kommunikationen. Den sitter i våra väsen. Tumma aldrig på kommunikationen och var ödmjuk. Var alltid en strävade efter medvetenhet kring hur du förhåller dig till det här.


Efter ‘lyckan i olyckan’, som jag brukar kalla händelsen, har Blomman återhämtat sig, longerats och fått kroppen genomkollad. Vi har dubbelkontrollerat hur allting känns med tömmar, trassel, draglinor och pisken.

Sedan har vi införskaffat en slaggjord. Slaggjorden förebygger att rumpan lämnar marken mer än vad som är säkert.

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.

Andra gången över bron

Blomman och Odette fick upptäcka världen den här kvällen. Vi provade ett nytt huvudlag som jag köpt ny som begagnad; svart lädergrimma med silverbeslag. Den satt bra, är fin och ekipaget trivdes. Jag tycker om att den är riktigt rejäl och stabil.

Vi körde en snutt på 3 km, 47 min. Över bron har vi tagit oss en gång tidigare och det gick jättebra även den här gången. Det var skönt att få köra åt det andra hållet där det inte är lika mycket trafik och folk. Vi skrittade mycket, fart var mindre intressant. Tog några travsträckor där det var plant och mjukare i underlaget. Travsnuttarna gör att Blomman blir lite varmare i kroppen, samt får flåsa och frusta av sig lite, men annars gör skritten det bästa för henne i samband med igångsättningen.

Blomman är något stel i bogen, men knatade positivt fram ändå. Det som hände var att hon gled åt vänster så jag fick arbeta aktivt med att fokusera på vilken fil av körbanan vi hade och verkligen ge och ta i tömmen för att inte råka bli stum/stel tillbaka. Odette känns tryggare bredvid sin mor desto mer vi hålls. Hon tycker det är spännande att få vara med, titta och uppleva. Oos är ganska duktig på att trycka på sin moder åt höger/vänster för att bestämma vart det är roligast att gå. Hon är inte så klen heller, en riktigt stark Räserfräser, haha.

Ett stort plus på köpet är rena hovar och det tycker vi alla om. Ingenting rensar bättre än en motionsrunda.

Körning med Cadon

Igår körde jag och Cadon intervallträning. Tillsammans med Jullan, 12 år, och hennes Florran. Ett Amerikanskt Miniatyrsto som är 72 cm hög i manken (10 cm lägre än O&O) och ändå kan hon lägga i en sådan växel att hon far iväg som en raket. Jag vet nog ingen häst som är lika kvick och liten som den hästen. Det har hänt att jag pratar med Husse och uttrycker, ”Det är helt sjukt att den där ungen klarar att köra den där vassa hästen!”. Jullan har känsla med sina hästvänner. Hon pratar med dem, är avspänd och lugn, finkänslig och lyhörd. Öppen för att bemöta dem på olika sätt.

Följ gärna MiniTeamet på Instagram.

Gårdagens Cadon var verkligen fantastisk. Han var pigg och framåt, skrattade och hade roligt, samtidigt som han maxade sin prestation många gånger om. Han tog för sig och levde ut. Går inte säga så mycket mer om körpasset.