Lite allt möjligt har hänt

God kväll på er. Nu var det tio dagar sedan jag stiftade något inlägg sist.

Det har funnits mycket att göra och komma igång med. Många tankar går i huvudet och jag lägger mycket tid åt att tänka klart. Jag har börjat tänka mycket på framtiden – vad vill jag? Det är en fråga som har ploppat upp flertalet gånger. Ska jag fortsätta arbeta som barnskötaren jag är utbildad till sedan gymnasiet eller ska jag studera till hösten? Borde jag redan nu sovra bland alla hundratals utbildningar och finns det möjligheter att arbeta inom vissa yrken innan jag söker en utbildning inom området? Frågorna är många och vart ska jag leta svar. I hjärtat. Vilket jag fokuserar för fullt på att göra.

Utöver detta har mina små urhästar det bra. Orcado fick komma ut på en liten promenad i torsdags och han var tydlig med att poängtera hur mycket energi han hade, hihi. Studsande for han ut från hagen vid min sida. Han verkligen sken upp och vart så lycklig över att äntligen få komma ut på äventyr. Vi promenerade över bron (läs: skuttade om var annat), tog oss över lite bommar (läs: galopphoppade), försökte hålla en volt (läs: spurtgalopperade så långt ledrepet räckte). Det fanns ingen möjlighet att arbeta med stillheten, att vi lade koncentrationen på att hålla intervaller; för att orka både det lugna avslappnade och det energiska ansträngande. Cadonen är verkligen en liten arbetsmyra och på stallgången efter allt var han otroligt tillfreds.

Han vill göra allt på en och samma gång. Det resulterar att varje muskel knorrar upp sig, han tuffar på framåt och glömmer bort att om han inte håller upp nosen tappar han snart all kontroll över både knopp och kropp. Förr gjorde han det här och vart som utom kontroll, men tillsammans har vi koordinerat upp energiernas olika nivåer. Med god kommunikation stödjer vi upp honom så att han blir mer och mer medveten kring hur han kan bruka energin för att den ska vara nödvändig i olika sammanhang. Det samma gäller mig, som också är ganska energisprudlande. Här har tömkörningen verkligen gjort ett bra arbete. Lagom lättsamma uppgifter stimulerar både tanken och kroppen.

Orchidéa, den ärligaste individen som jag känner. Min känsliga och emotionellt orienterade lilla Blomma. Hon ställer extrema krav hos mig för tillfället. Ingenting handlar om dominans eller att jag ska vara en ledare – men mycket i nuvarande stadium av vår utveckling handlar om att hitta vilka vi vill vara, vilka individer vi vill bli. Både jag och Blomman kan ibland kastas bak i tiden (till dem vi var), sedan kastas vi fram i tiden (till dem vi vill bli), men så smått och sakta hamnar vi i få ögonblick där allt är fullständigt harmoniskt (har balans). Där vi är dem vi vill vara i nutid, harmoniska, stabila och medvetna. Fler och fler stunder visar Orchidéa mig vem hon utvecklas till att bli. Ännu en grad av visdom, klokhet och sanning har vuxit inom henne. Detta är stunder där hon kan allt som hon visat kunnat tidigare och är kapabel till oändligt mycket mer. Där hon kramar mig och tackar, sprider lycka och hopp. Tilliten blir dubbelt stark. Åh, det är så känsligt att jag nästan gråter av att bara skriva det. Att orka stödja upp henne när hon yrar iväg igen är ett oerhört tufft jobb. Det är krävande av mig på det sättet att jag behöver veta vad jag vill, hur jag föreställer mig saker. Förr har det varit så enkelt att inte äga förväntningar, för att inte förvänta sig någonting överansträngande, men helt plötsligt behövs förväntningarna för att vi ska veta bättre, för ännu bättre kommunikation. Jag behöver vara tydlig med vad jag känner och tycker, för att hon ska skapa sig det samma. Vilket så här i eftertanken är väldigt logiskt.

I fredags satte jag och Orchidéa på oss reflexer och tog oss ut i regnovädret. Vi joggade, spurtade, skrittade, lunkade. Vi var helt slut efteråt. Visst, hon tog sig an några tjuvnyp, men hon verkligen bearbetade och behandlade både mig och mina tankar, samt sina egna givetvis. Hon verkligen sög informationen och tog till sig den, samtidigt som hon provocerade mig provocerade jag henne till att möta alla dryga känslor i kombo av dryga händelser. Dessutom visade hon mig hur jobbigt hon tycker det är när ledrepet rör vid hennes bakben och det verkligen bemötte vi – arbetade – fokuserade – vi mötte upplevelsen, “tog tjuren vid hornen”, så att säga. Skillnaden från den gången till de andra gångerna är balansen – som den senaste gången var betydligt mycket mer jämn. Vårat medvetna inom oss var så närvarande och även om saker och ting var smått jobbiga var allt avgörande vackert. Hela hon är som magisk och jag kan aldrig sluta känna djup innerlig tacksamhet. Även om det utåt sett inte var det finaste, var det så stort för oss och våra hjärtan. När vi var uppvärmda tog vi oss genom blockering efter blockering och när vi äntligen var hemma var allt så lösgjort att jag faktiskt aldrig känt henne så fri och avslappnad.

Utöver det här har Orchidéa fått EM-A Probihorse i en veckas tid nu och jag skriver mer om det i ett nästa inlägg. Håll utkik de närmsta dagarna! ♥

1 2 3 4