Palpera din häst | Del 1

Från boken “Den skadefria hästen” författad av Amanda Sutton, publicerad 2004, s. 20-22.

Palpation används vid varje undersökning av hästen för att upptäcka områden där det finns eller verkar kunna bli problem.

När du palperar din häst, och du vet att den brukar bli irriterad när du känner på något särskilt område, vänta med det området till sist, då den har hunnit slappna av.

Man använder olika mycket tryck för olika ändamål och på olika områden; från lätt, via medelhård, till kraftigt.


Använd fingertopparna, tummarna och handflatan.

  • Cirklar – På ryggmusklerna brukar man använda cirklande rörelser.
  • Sicksack – För att hitta spänd muskulatur i mankregionen och över bakdelen.
  • Kupad hand – Används rund bringan och buken och även på bakbenen över lårmusklerna.
  • Linjepalpation – Kan man använda överallt, men vanligtvis på bogen och i bröstregionen.

Medan du palperar, se efter hur hästen håller huvud och hals, vilket uttryck den har i ögonen, och hur den andas, så har du hela tiden koll på om den tycker om det eller inte.


  1. Låt händerna vila på hästens hud – Hur känns den?
  2. Slappna av och andas ut – Se och känn hur hästen reagerar
  3. Slappna av i hela kroppen och luta dig mot händerna – Känn hur hästen förändras och slappnar av
  4. Notera hur huden känns och ser ut – Vävnadsskador medför ärrbildning, som känns som förhårdnader eller knutor.
  5. Känn kvaliteten i vävnaden – En svag/försvagad muskulatur känns slapp och lös, om den är spänd känns den hård och stram.
  6. Normalt varm – Varmt kan vara inflammation, kallt kan vara dålig blodcirkulation.
  7. Är hästen normalt känslig? – Ovanligt känslig beror på att någonting inte är som det ska, alternativt har ont.
  8. Se och lyssna – Ögonen: Vidöppna och stirrande kan betyda rädsla. Halvslutna och dimmiga kan betyda lugn och avspänd. Andningen: Snabb och synlig kan betyda stress. Djup och lugn betyder avspänd och nöjd.

Relation före prestation gäller än

Jag har tänkt mycket.

Jag har känt mycket.

Min slutsats är att detta gäller än; relation före prestation. Jag vill inte och som det ser ut idag kommer jag heller aldrig, göra någonting som endast är för min skull. Att få egen vinning av vissa handlingar eller värdering är inte mitt syfte med att äga hästar. Så långt jag bara kan och har möjligt, tänker jag alltid se till att dem får ansvara för sina kroppar och rätten till den. Kanske det sistnämnda som är det absolut viktigaste också.

“Rätten att få äga sin egen kropp och ta egna beslut kring den. Att leva sunt, behöver inte betyda att livet ska vara helt problemfritt. Att drabbas av problematik, är endast problematiskt tills en lösning och strategi är hittad. Det är kanske det viktigaste i livet för mig och enligt mina hästvänner och de hästar jag träffat. Att känna sig levande, det gör man först och främst när livet är en salig kompott av allting.

Det naturligaste faller mig i smaken, kort sagt. Sådant som är naturligt, är det som händer utan att man egentligen påverkar det själv. Om jag blir varm, så svettas jag för att kyla ned mig. Kanske får en lite rinnig näsa, men när jag torkar njuter jag avsevärt mer av en värmande sol än annars. Även om solen inte dyker upp förrän flera dagar efteråt. Regnet och vinden renar hud och hår från att porer ska täppas igen av biprodukten från att ha rört sig mer intensivt.” — Orchidéa, 1/9/2017.

Det här är anledningen till varför jag gör många av mina val. Tid är handlingar. Handlingar ger konsekvenser. Vissa konsekvenser öppnar möjligheter för en och stänger möjligheter för en annan. Det är det här som leder till att individanpassning är det ultimata för varje enskild individ. Ingen är som den andra.

Jag och Blomman kom på tal om det här eftersom jag tänker ofta på det och plötsligt hörde jag henne svara på mina funderingar. Jag reflekterar mycket kring livet, hur situationer hade sett ut om jag bara gjorde på ett annorlunda sätt. Om jag rent av struntade i hur hästarna ser på vår relation, så hade jag kanske haft två smala och snärta hästvänner. Men utan att känna in deras psykiska hälsa finns ingenting kvar. Att motionera sig svettiga är ingenting som dem gör för jämnan, det är kraftansträngning som sker när vissa aktiviteter blir tillräckligt trygga och roliga att det ändå i det slutgiltiga blir motionen.

Det är också just det som är så ofattbart unikt med livet.

Arbete över bommar på volten

Tidigt på förmiddagen idag körde jag och Ladie till stallet. Vi gjorde i ordning paddocken med bommar och sedan fick Ladie vänta där medan jag hämtade Blomman. Tanken var att få hämta henne själv, utan Odette, men jag var inte helt säker på om jag skulle lyckas undvika lilla Räserfräser. Hästarna hade i alla fall vaknat när jag mötte Blomman och när vi var på väg ut svansade Odette med. Attans… men vi tog det lugnt. Dem är vana vid att båda följer med när jag sätter grimman på någon av dem.

Jag skickade ut Blomman ur öppningen och hejdade Odette när hon tänkte att det var hennes tur att kliva ut. Vi tog det lugnt för att fortsätta hålla situationen harmonisk. Odette stod där och glodde undrande, men var inte ett dugg upprörd. Blomman kunde verkligen absolut inte brytt sig mindre. Vi gick några steg, stannade, kollade in reaktionen, gick lite till, checkade av. Men Oos bara stod där och tittade. När jag och Orchidéa var riktigt långt ifrån hagen skrittade Oos och Lemon till övriga flocken.

I paddocken var Orchidéa underbar. Det är fantastiskt hur bra jag tycker att vi har det. Hon är mycket fräschare i kroppen, även om högervarvet är ganska tungt än. Hon är som jag nämnt tidigare något stel/öm/spänd i bogen. Högervarvet framhäver det mer än annars. Det syns också tydligare när skuldrorna får tårna att peka inåt. Eftersom Blomman är helt lös i paddocken får hon reglera om och när hon vill gå på rakt eller böjt spår. Förr har hon kunnat vända in mot mig stegrande, slängt ett ben när jag råkat trycka för hårt eller fara iväg när hon känner att det blivit för mycket. Jag tycker det är hennes ansvar att få bestämma över hennes kropp och ingen annan än hon själv vet bäst hur hon känner.

Trots att det var lite tungt arbetade hon på klockrent. I vänstervarvet höll hon sig på volten, både minskade och ökade storleken. Hon höll ett relativt jämnt tempo över bommarna och fick ett trevligt flow. Uthållighet har hon definitivt, men styrkan att koordinera olika kroppsdelar mer detaljerat saknar hon. När jag ser att hon uppnår mina önskningar tackar jag – varje gång. Jag backar undan med min energi, som annars är riktad mot henne där hennes energi möter upp min, för att ge och ta. Kommunikationen mellan oss var verkligen perfekt, då jag blev förstådd varje gång jag tackade. Likaså varje gång jag hade tackat för mig växte hon och ville ge ännu mer. Vi tänjde lagom på gränserna innan vi bröt av.

Jag vill sällan, helst aldrig (även om det ibland kan vara nödvändigt), nöta någonting. Jag ser ingen mening med att trava tjugo varv på volten i båda varven i sträck, bara för att nöta. Att nöta riskerar för mycket, kan vara glädjedödande rent ut sagt. Själv tycker jag inte om att nöta, utan gillar att variera de sinnen och muskelgrupper som används. Det är då också lättare att se och känna olika brister, skavanker – uppmärksamma det en är bra på, och så vidare.

Det känns i alla fall riktigt bra att så smått smyga igång Orchidéa nu, för hon vill så väldigt mycket och har mycket energi. Vi håller oss till stärkande, uppbyggande och mer intensiva korta arbetspass. I takt med bättre styrka och kondition ökar vi svårighetsgraden.

Tillbaka i hagen låg Odette ned och sov med Lemon. Det var fint att se ♥

Tålanda – hällanda

Samtliga bilder är tagna efter körturer på varierat underlag. Mestadels grus och asfalt. För några månader sedan var Orchidéa försiktig på grusvägarna, men hon har alltid klivit på framåt och varit mycket positiv. Vi har tagit saker i hennes takt kort sagt.

Under många år har jag öververkat hennes hovar, “kapat” hennes trakter. Hon har bokstavligt talat gått på ballarna ibland (som jag då trodde var stråle…) och om ni jämför bilderna emellan syns det en tydlig förändring. Framför allt där du kan se hur hälen och strålen har vuxit tillbaka.

Hovarna är inte helt återställda, men vi har kommit en lång bit på vägen. Sättet jag verkade på förr var det jag hade lärt mig = ned med trakten, högsta punkten underifrån sett ska vara strålen till varje pris, strålen måste bära hästens kroppsvikt, hoven måste härdas, “kapa” tån eftersom den automatiskt ser alldeles för lång ut – men det gör inget för hovväggen kommer växa ut i en brantare vinkel från kronranden!

Saken hör till att den metoden fungerar inte enligt hästens inre fots anatomi. Det som finns på insidan är en mjuk, flexibel, blodig kötthov som… ja, anpassar sig, men arbetar för sitt liv att strukturera falsk häl för att inte kollapsa totalt. Orchidéas hovar kollapsade. Hälarna och hörnstöden kollapsade liksom framåt/under för att skydda den inre foten. Där fanns bara spänning och obalans. Vilket är en av orsakerna till eviga hålväggar, ömhet, öm bog (som på grund av spändhet dragit tårna inåt i rörelse vid sämre dagar), trånga trakter och en hov som aldrig kan bli bättre.

Idag knatar Blomman på riktigt trevligt på grusvägarna också. Jag har inte rört hälen under sommaren och strålen har kommit tillbaka. Hon har betydligt mycket bättre vinklar i lederna, dem är inte lika bakåtbrutna. Hon har slutat att mestadels tållanda – börjat hällanda. Det var lite lustigt i början, men numera reagerar hon knappt på enstaka stenar som kan trycka på sulan rejält.

Sedan är det inte världens vackraste hovar, men dem är funktionella. Det är hälens uppgift att flexa hoven när hästen sätter den i marken och får stråltryck. Många har berättat för mig att lättviktiga hästar därav får högre hovar eftersom dem inte lyckas “trampa i” hälen ordentligt. På samtliga hästhovar oberoende ras, har vi liknande hornmateria. Tyngre hästar kan istället ha problem med hovar som vill flyta ut. Dessutom vill en lätt och tung häst ha samma tjocklek på sulan/hälen för att palla med varierad terräng. Det går kanske att tänka sig att hoven ser högre ut på en liten häst om den ska vara funktionell. Och med det här sagt har förstås varje hov sin egen unika förmåga att anpassa sig.

Då jag följt Odettes resa från start känns det mer förståeligt. Hon är en väldigt lätt och liten häst, föddes trång och hög. Än idag är hon hög och trång. Dock har hon inte ont och hon har dem mest perfekta symmetriska och balanserade hovarna jag kan tänka mig. Förmodligen kommer hon aldrig ha en fet stråle på bredden. Hon kommer förmodligen också ha tjock sula för att klara livet som barfota och “brukbar” atlet. Sedan är hon bara ett föl, så jag kan inte förvänta mig en utvecklad hov innan hon vuxit färdigt.

Det jag vill komma fram till är; det är inte schyst att verka bort hälen till varje pris eller verka enligt en metod som gör att man arbetar i motvind hela tiden. Det tar omkring ett år för en ny hov att växa ned från kronranden till marken, men under den här tiden ska det ha hänt någonting som signalerar att det är på rätt väg. Det ska inte vara ett evigt arbete – då görs det inte bra. Respektera hästen, hoven. Acceptera skavanker, undersök vad som rehabiliterar hoven. Var lyhörd för signaler som visar när det är dags att vara mer uppmärksam, hästen visar det på fler sätt än det vanligaste, ömhet. Hur placerar hästen hoven? Hur rör sig hästen? Presterar den bra? Hur ser kost och övriga livsstilen ut?


PS: Det är otroligt hjärtskärande att jag var sådan inbiten på ett sätt att verka förut. Jag skriver det här då jag inser mina stora misstag och är idag väldigt tacksam för allt jag lärt mig, som vidgat mina vyer och alla människor jag lärt känna på vägen.

Om ni tittar på bilderna från 24/6 är mycket av slitaget på tån. Om ni sedan tittar på bilderna från 19/8 syns det tydligt att hoven mestadels hällandat.
Odettes hovutveckling. Det har hänt en hel del, men fortfarande syns en tydlig hällandning och trots detta är hoven rätt så upprätt och hög med sin tjocka sula.