Varför bettlöst

Då får vi se om jag fortfarande kan det här med att författa åsiktsinlägg. Det var ett tag sedan jag berättade vad jag tycker och känner inför val som jag gör och aktivt handlar utifrån runt mina hästar.

Orchidéa har aldrig haft ett bett i sin mun. Orcado har haft det innan han flyttade till mig, när han var på avelsvärdering. Odette har aldrig haft bett och jag planerar att ingen av mina ska ha bett i sina munnar framöver.

Jag ska vara ärlig. Jag förstår bett, jag förstår att det finns skäl till bett av världens alla nyanser av orsaker, anledningar och resonemang. Jag lägger ingen vikt i att döma någon annan än mina egna val. Men jag vägrar bett på mina hästar tack vare min erfarenhet och den relationsbaserade hästfilosofi jag starkt är dragen till. För mig är det bara fullt naturligt att inte använda bett. Lika naturligt som en annan känner tvärt om, och det lägger jag inget omdöme i så länge jag inte blir frågad.

Jag har lite grund i min åsikt kring mitt val. Delvis säger min erfarenhet att bett är en typ av rustning som inte fungerar som nödstopp vid sken, trots allt. Jag har varit i situationen och lärt mig det. Ena gången var det inte bettet som stannade hästen – utan trädet och kraschen som stod i vägen. Hästen fick avlivas på plats. Andra gången var det utmattningen som fick hästen att återkoppla in världen bortanför skräcken, att jag lyckades lirka fram en kontakt som låg an djupt rotat för att avleda. Sedan har bettet skapat stort obehag de gånger jag använt bett på andra hästar, för att bettet inte varit bemästrat av ekipaget (många gånger på grund av okunskap eller omedvetet). Jag upplever att alla gånger jag haft bett på andra hästar har dem sällan varit i god relation med det.

Kommunikation har alltid varit nyckeln för att aktiviteter av alla dess slag ska fungera. Samspelet, mellan människa och häst. Faktiskt två individer med var sitt emotionellt och intellektuellt perspektiv på sitt egocentriska jag, andra och omgivningen. Kommunikationen består av tankar, känslor och utrymme för dem. Här spelar inskolningen roll, signaler, inställningen, kommandon, uppgifter och utmaningar, krav, normer och målsättning. Allt blir någonting fantastiskt utvecklande och stimulerande via kommunikationen – som byggs upp på den relationsbaserade filosofin jag har.

Allt detta kan jag som hästägare uppnå bettlöst. Precis liksom med bett. Det går alltså välja, vad som en föredrar! Jag lägger all min vikt i att göra ett bettlöst val för att det är ett naturligt val för mig.

Jag ska vara ärlig ännu en gång; det är nu när jag har väldigt mycket tid att tänka och planera hur mycket kul jag och hästvännerna har framför oss i framtiden som jag faktiskt tänkt tanken, “Vore det inte spännande att våga prova bemästra bett med mina puttar?” Men sedan tänker jag ett steg längre och påminns om den andra orsaken till varför jag vägrar bett på mina hästvänner.

Olyckan som inte går att förutse. Jag kan aldrig garantera att jag inte skulle kunna använda bettet och samtidigt lova att det inte blir på hästens bekostnad om olyckan är framme. Det skulle räcka med att jag tappar tömmen och det blir ett ryck i munnen som skapar obehag. Eller att de självförvållat skapar obehaget. Jag som vet att mina hästar kan gå mot trycket på nosryggen när de gärna tjuvnyper gräs längst vägen om möjligheten finns. Jag vet att mina hästvänner hade gått vidare i livet, för de är öppensinnade, förlåtande och ödmjuka. Men i det stora hela har jag eller dem verkligen noll nytta av att kunna bemästra ett bett.

Jag har blivit mor

God kväll på er! ♥

Livet tog en drastisk vändning och inte bara av den anledning att jag har blivit mor och att Husse uppgraderade sig till far. Föräldrarollen famnade oss två och en halv månad i förväg, då våran lilla krigare Iris var beräknad i slutet av juli egentligen. Istället kom hon till vår värld den 21 maj 2018. Och jag kan inte hålla mig för att säga, när datum ändå är på tal, att hon delar födelsedag med Orchidéa ♥

Livet tog som sagt tagit en drastisk vändning då jag fick HELLP-syndrom, vilket kort sagt innebär att organen sviktar och det enda botemedlet för att varken jag eller Iris i magen skulle dö är urakut kejsarsnitt. Jag vill låta bearbetningen ha sin naturliga gång genom handlingar allt eftersom solen går upp och ned, dag för dag. Jag växer sakta in i mitt fullständigt nya jag. Ni ska få veta varför och jag varnar för att förklaringen kvar verka långsökt.

Jag inser att jag under flera år strävade efter att vara den perfekta hästägaren inför folk och fä. Som alltid ödmjukt lyssnar på andra, accepteras att utvärderas av andra och utvecklas genom andra. Det blev till sist bortom dugligt att våga tro på mig själv och min personliga utveckling avstannade helt. Den ståndpunkten är på gång att förändras. Jag känner det inombords, hur jag blir allt snällare mot mig själv och förstår att jag är unik och perfekt som jag är. Varje gång jag ser Iris påminns jag om hur viktigt det här är för livet vi lever.

På hästfronten levde jag under extrem inre stress för att vara på topp och mer ändå. Det skulle vara perfektion ut i varje millimeter. Jag gjorde allt i min makt för att bemöta det här på ett så ocensurerat och ärligt sätt som möjligt – ändå lurade jag ingen mindre än mig själv allra mest. Vid kritik, värdelös som konstruktiv, tog jag åt mig något fruktansvärt hårt att det känts som betong på axlarna. Genom att korrigeras hela tiden, har jag känt behov av att förklara allting och i sin tur korrigerat och kritiserat hästvännerna vid olika tillfällen. Liksom helt tappat min filosofi och den jag var-är-vill vara. (Det är kanske därför jag också tappat den effektiva uppdateringen på sociala media). Perfektionisten i mig har hanterat prestationsångesten genom att bli rädd till sist, på riktigt. Den har gjort mig skärpt, för jag vågar inte vara mig själv och våga tro att jag duger som jag är. Det har gjort mig skör, stressad och en inre hysteri har härjat okontrollerat. Ingen ro för fem öre.

Till en början var prestationsångesten ingenting som jag tyckt varit ett så stort bekymmer. Framgångar och all den kärlek jag också fått (!) i tuffa tider har absolut varit oslagbar metod för att lappa över det oroliga. Det är först när jag tvingades pausa världen utanför sjukhusbubblan som jag verkligen värderade om vart jag var på väg. Jag vill verkligen lära mig leva igen istället för att hjärnan alltid ska tänka överlevnad. Min personliga utveckling tar enorma steg just nu, vilket gör att den inre tryggheten återföds och en ny inställning växer sakta fram. Jag är tillräcklig, jag är stark, jag är perfekt som jag är. Jag märker direkt skillnad på allting runt mig, vilket är så vackert och älskvärt ♥

Jag vill bli den jag vill vara för min egen skull, så att jag kan ta hand om mig själv. Men genom det kan jag vårda dem vackra runt omkring mig. Familjen. Samtidigt vill jag att Iris ska få möjlighet att hitta inspiration och motivation hos sin mor som lever enhetligt med sig själv och livet runt omkring. Jag vill visa Iris, genom handlingar, att hon är unik och perfekt som hon är. Det är en livsuppgift, som börjar nu, hos mig själv.

Till sist vill jag bara säga att jag älskar Iris. En person jag avgudar och beundrar, trots att hon mest bara knorrar och grymtar. Så fantastisk liten individ, som lyckas vända sin mor till att förstå lite bättre, lite mer. 

Som jag är idag

Jag vill att du ska se mig som jag är idag. Jag vill att folk ska ta mig för den jag är just nu, och inte för vem jag var eller vad jag gjorde förr. Allra helst vill jag att folk ska se mig för den jag är just nu och samtidigt ha förmågan att föreställa sig mina framsteg till att bli den jag vill vara i framtiden.

Någonting jag inte vill, är att känna att du antar mig att vara den jag var igår. Eller ännu värre, den jag var för en lång tid sedan. Jag är hela tiden en person i utvecklingsfas. Min person, den jag är, står aldrig still. Ibland är jag på flykt från mig själv, det ska jag erkänna. Men så gott som alla mina val är medvetna kring varje konsekvens och jag resonerar kring dem. Utvärderar, tänker och känner. Bakom en rad av handlingar finns det en emotionell pilot som är jag.

Jag vill inte att saker jag gör idag ska chockera dig. Istället vill jag att du ska tänka uppmuntrande “Vad fritänkande du är!” eller ge mig ett gott råd insvept i förståelse varför du tror att det inte kan vara lämpligt. Jag vill inte känna mig låst och hämmad i dina versioner av mitt dåtida jag. För jag i jaget är alltid på språng. Vill alltid finna någonting nytt. Vill alltid hitta en väg som känns anpassad efter dagsform och mina förväntningar om framtiden.

Så det är så jag kommer att leva, fri och egen. Trogen mot mig själv och dem som ser mig som jag är idag och vill vara.

Palpera din häst | Del 1

Från boken “Den skadefria hästen” författad av Amanda Sutton, publicerad 2004, s. 20-22.

Palpation används vid varje undersökning av hästen för att upptäcka områden där det finns eller verkar kunna bli problem.

När du palperar din häst, och du vet att den brukar bli irriterad när du känner på något särskilt område, vänta med det området till sist, då den har hunnit slappna av.

Man använder olika mycket tryck för olika ändamål och på olika områden; från lätt, via medelhård, till kraftigt.


Använd fingertopparna, tummarna och handflatan.

  • Cirklar – På ryggmusklerna brukar man använda cirklande rörelser.
  • Sicksack – För att hitta spänd muskulatur i mankregionen och över bakdelen.
  • Kupad hand – Används rund bringan och buken och även på bakbenen över lårmusklerna.
  • Linjepalpation – Kan man använda överallt, men vanligtvis på bogen och i bröstregionen.

Medan du palperar, se efter hur hästen håller huvud och hals, vilket uttryck den har i ögonen, och hur den andas, så har du hela tiden koll på om den tycker om det eller inte.


  1. Låt händerna vila på hästens hud – Hur känns den?
  2. Slappna av och andas ut – Se och känn hur hästen reagerar
  3. Slappna av i hela kroppen och luta dig mot händerna – Känn hur hästen förändras och slappnar av
  4. Notera hur huden känns och ser ut – Vävnadsskador medför ärrbildning, som känns som förhårdnader eller knutor.
  5. Känn kvaliteten i vävnaden – En svag/försvagad muskulatur känns slapp och lös, om den är spänd känns den hård och stram.
  6. Normalt varm – Varmt kan vara inflammation, kallt kan vara dålig blodcirkulation.
  7. Är hästen normalt känslig? – Ovanligt känslig beror på att någonting inte är som det ska, alternativt har ont.
  8. Se och lyssna – Ögonen: Vidöppna och stirrande kan betyda rädsla. Halvslutna och dimmiga kan betyda lugn och avspänd. Andningen: Snabb och synlig kan betyda stress. Djup och lugn betyder avspänd och nöjd.