God natt Orchidéa

Det är så extremt svårt att skriva, jag vet inte hur jag ska börja. Vad ska jag välja för ord? Dem ekar i mitt huvud när jag raderar textraden gång på gång. Är det verkligen verklighet? Orchidéa sover för gott. Hon vilar för evigt. Tack för allt, min älskade syster i hästkropp. Sorgen gör mig sorglig, men det var samtidigt som stod så otroligt mycket fel till att jag känner i djupet av min sorgliga själ att det här beslutet var det absolut bästa för henne.

Orchidéa hade problematik med sin bakkärra. Problemen och hög smärta klättrade fram i kroppen, hon kompenserade och belastade kroppen felaktigt. Det fanns bättre dagar och riktigt risiga dagar, hon hade lärt sig dölja och överleva ändå. Hon hade redan som ynka femåring inflammationer, smärtor och lidande på grund av sin förmodligen medfödd defekt. Hon var inte frisk i kroppen och det var ingenting som jag en dag bara upptäckte, utan jag såg fler och fler symtom visa sig längst med tiden. Jag försökte bli expert på hennes situation, vilket gjorde att jag aldrig kunde se på henne utan att observera, granska och analysera. Efter att två yrkesverksamma tittat på Blomman tog jag beslutet att hon inte ska lida mer.

Det är bland det värsta beslut jag tagit och jag har sådan växande ångest inom mig, känslor som säger ditten och datten, anklagelser mot sig själv och mitt inre vrider och vänder på allt vi varit igenom. Men hur jag än tänker lutar denna ångest mot att det är sådana beslut som måste tas som djurägare. Den ofattbart mörka sidan med att vara högsta ansvarig, vara den med sista ordet. Hemskt är paniken när det kommer till den dagen.

Blomman somnade in på den äng som hon spenderat hela sommaren åt att rymma till. Jag slöt hennes ögon och hennes blod jordades i marken hon vandrat på. En otroligt sorglig stund, men jag blev stärkt av att all smärta lämnade hennes kropp samtidigt som sista andetaget föll ur henne. Jag är så innerligt tacksam över hennes lugn, för jag vet att hon krigade för allt hon älskar och vårdar till det sista. En del av mig vet att hon hade motsatt sig om hon kände att det här var helt obegripligt. Hon visste.

Tack Orchidéa, min blomma, min syster. Tack för allt. Tack för att du är du, för att jag fick leva med dig. Tack för allt du har lärt mig, visat mig, fått mig att förstå och inte förstå. Tack för att du varit en sådan fantastisk individ att få dela livet med. Alla våra minnen känns just nu svåra att nå, men dem omfamnar mig och mitt hjärta väl. Jag ska göra allt i min makt för att varje dag kämpa för det du levde för. Att ta hand om, vårda och värna om dem du älskar och håller kär. Jag ska kämpa för att ta hand om mig själv, familjen och ge utrymme för tid och rum i universum. Jag ska kämpa för att leva i din filosofi och jag ångrar inte ens ett andetag ihop med dig. Jag älskar dig så oändligt och ord blir otillräckliga.

Nu ska jag, Orcado och Odette leva vidare i din anda.

Resan med Probihorse

Orchidéa skadade sitt öga som ettåring. Det var en olycklig allvarlig skada på hornhinnan och pupillen, som skedde i hagen. Jag fann henne svullen som en tennisboll runt det drabbade området och behandlade utan förändrat tillstånd med ögonsalva. Dagen efter kontaktade jag distriktsveterinären som skickade oss till akutmottagningen på Strömsholm. Där fick jag lämna min älskade vän på intensivvård. Efter en tid kunde jag ta hem Blomman, som fortsatt intensivvårdades på hemmaplan. Jag spenderade all tid hos henne, då hon var tvungen att gå själv med ögonlapp.

Orchidéa blev bättre och sedan sämre. Några av de tyngre medicinerna fick hon ta i två omgångar. Jag har skrivit under att hon inte får gå till livsmedel, vilket säger mig att Orchidéa alltid kommer ha läkemedelssubstanser kvar i kroppen eller att organ, kött och blod påverkats en gång i tiden tillräckligt illa att inte en människa vill föda sig på det ens om det sker efter trettio år. Inre organ har tagit allvarlig skada helt enkelt. Jag ryser av tanken, även om jag är medveten om att det var tack vare vården som hon blev frisk till sist.

Redan när hon påbörjade medicineringen märkte jag negativa skillnader hos henne. Klåda, irriterad hud, rinniga och känsliga ögon, ibland orolig mage, hon såg ovanligt kantig och lustig ut i figuren, pälsen blev förändrad och hon fick ett hiskeligt humör till och från, hovarnas skick bara kollapsade. Hon var med om mycket tufft, som såklart påverkade henne på flera vis mentalt också. Hon fick svårt att lämna flocken, stå själv, koncentrera sig, och så vidare. Jag fick många gånger backa för när jag frågade om någonting kunde hon många gånger få panik inombords. Det bröt ofta ut fysiskt och jag åkte sällan hem utan nya blåmärken.

Hon fick en tuff start som tonåring och då är hon en extremt stark och skarp individ i grunden. Vi har kämpat oss fram. Verkligen svetsas samman och vi blev snabbt bästa vänner. Orchidéa är min syster i hästkropp. Vi älskar varandra oändligt, på alla tänkbara sätt. Jag är stolt över vår vänskap, vad vi kan åstadkomma, att jag kan skriva om vår relation utan att överdriva, skämmas eller känna att den måste bevisas eller bekräftas av någon annan. Vi har varandra och det är bland det finaste jag har. Blommans kärlek och värme är en gåva, en stolthet och någonting jag får uppleva för att vi finns för varandra i alla lägen. I vår relation finns tillit i grunden, så stark att jag till och med vet när jag inte borde lita på henne, skämt åsido. Och hon vet vem jag var, är, vill vara och har kapacitet att bli. Det är därför vi kan se ut som de mest fantastiska ekipaget och nästa stund stå fäktandes i en catfight. Vi dansar, krockar, svävar, faller, reser oss upp och kommer igen.

Att kämpa för att bli av med Orchidéas fysiska och psykiska besvär som hon drog på sig genom ögonskadan och tiden efteråt har alltid varit självklar. Jag är och försöker alltid vara noga, av flera skäl. Innan jag provar en väg vill jag samla information. Jag gillar att prova och skapa egen uppfattning, som blir ärlig, ocensurerad och trovärdig. Dels för att göra anpassade val runt mig och hästarna. Dels för att jag tycker om att ge inspiration, sprida erfarenheten och kunskapen vidare till fler hästägare om det var någonting att hänga i julgranen så att säga. Kan jag hjälpa någon i liknande situation blir jag glad. Jag vet hur kämpigt det kan vara.

Jag hade provat en del grejer när jag hörde av mig till Probihorse första gången. Jag tog kontakt, jag frågade ut dem, jag avvaktade. Provade lite andra grejer under några månader, men upplevde ingen betydelsefull skillnad. Så jag hörde av mig till Probihorse igen och sade att jag satsar. Jag beställde Flytande Probihorse och gav det en chans. Jag lärde mig mer om levande mikroorganismer i takt med att jag såg de första positiva förändringarna hos Blomman redan några dagar efter starten.

Jag som känner Orchidéa innan och utan, lade märke till hur mycket lugnare hon blev. Hela hästen ”piffades” upp. Som att någon tog henne i kragen varje gång hon kände av de inre obalanserna. Hon hade känts frånvarande en lång tid för att kropp och knopp var överbelastat av läkeprocessen, som först nu kunde ta sina första framsteg utan konstant motvind.

Jag fortsatte ge Flytande Probihorse och första sommarsäsongen kom. Hovarna var bättre, ögonen rann inte längre, träcken hade konsistensen tillbaka, klådan i man och svans var bättre. Framsteg var det, men inte helt bra. Jag ökade dosen, vilket satte igång utrensningsorganen så alla restämnen letade ut.

På vintern tog vi åtgärder som stärkte upp igen efter att ha en sommar som rensade ut. Gick ned till en underhållsdos av Flytande Probihorse och jag satte mig in i olika ämnen som skulle vara nyttig kunskap inför nästa sommarsäsong. Under tiden kämpade vi med röta och hålväggar.

Det känns inte klokt alla gånger att skylla på någonting som hände för många år sedan, men jag kan säga att efter tredje sommarsäsongen med Flytande Probihorse, med så nära korrekt sammansättning av mineraler och allra helst god kombination av energi/protein/träning så har Orchidéa ALDRIG varit finare, trevligare och mer tillfreds med sig själv. Den andra vintern med Flytande Probihorse var hon heller inte besvärad av pälsätare, och har inte varit sedan dess trots stor blandad flock precis som vanligt.

Blomman är en individ jag förmodligen alltid kommer få kämpa och leta strategier med de behov hon har, beroende på inre och yttre omständigheter. Men efter i år är jag helt frälst till vetenskapen kring levande mikroorganismer och det Probihorse gjort för oss har bara ökat livskvalitén. Den mikrobiella balansen invärtes är så otroligt viktig för matsmältningssystemet, tarmfloran, immunförsvaret, nedbrytningen av näring och extremt viktig för upptaget likaså. Miljön är utarmad av både näring och mikroliv att Probihorse är livsnödvändigt enligt mig. Det finns en hel bred bas av välfärdsbekymmer som kan bemötas. När jag ger mina hästar Probihorse boostas deras kroppar med levande mikroorganismer som redan finns arbetande levande och lever sitt liv i hästarnas kroppar. Det viktiga att ha i åtanke när vi väljer att prova någonting är att allt är inte svart eller vitt – det finns ingen snabbfix – tillvägagångssätt och resultat är fullt beroende på vad individen har för utgångsläge, förutsättningar och bekymmer. För mig handlar välfärd om balans mellan alla enheter som sluter en cirkel. Den balansen är beroende av alla sina komponenter för att det ska klaffa, fungera, ge positiva resultat.

I år är jag extremt tacksam för att jag var både noga och vågade ge Probihorse en chans. Jag har lärt mig mer än vad jag hinner hantera dagligen och jag är otroligt tacksam för att Blomman förtjänar verkligen att må så gott hon bara kan. I sommar har hon kunnat levt som en symtomfri individ. Fri. I år var året då flera komponenter matchade och resultatet blev långsiktigt hållbart. Som jag väntat, längtat och hoppats på att få tjoa lyckan rakt ut. Äntligen grejer som faktiskt ger hållbar effekt på sikt. Jag har som många vet knappt spenderat tid i stallet sedan i maj på grund av bäbislyckan och sjukdomsbilden som förföljt mig. Så Orchidéa har många gånger riskerat att rasa, men står stadigt ändå. Det är vad jag kallar hållbart resultat med naturlig balansering av in- och utsidan.

Varför bettlöst

Då får vi se om jag fortfarande kan det här med att författa åsiktsinlägg. Det var ett tag sedan jag berättade vad jag tycker och känner inför val som jag gör och aktivt handlar utifrån runt mina hästar.

Orchidéa har aldrig haft ett bett i sin mun. Orcado har haft det innan han flyttade till mig, när han var på avelsvärdering. Odette har aldrig haft bett och jag planerar att ingen av mina ska ha bett i sina munnar framöver.

Jag ska vara ärlig. Jag förstår bett, jag förstår att det finns skäl till bett av världens alla nyanser av orsaker, anledningar och resonemang. Jag lägger ingen vikt i att döma någon annan än mina egna val. Men jag vägrar bett på mina hästar tack vare min erfarenhet och den relationsbaserade hästfilosofi jag starkt är dragen till. För mig är det bara fullt naturligt att inte använda bett. Lika naturligt som en annan känner tvärt om, och det lägger jag inget omdöme i så länge jag inte blir frågad.

Jag har lite grund i min åsikt kring mitt val. Delvis säger min erfarenhet att bett är en typ av rustning som inte fungerar som nödstopp vid sken, trots allt. Jag har varit i situationen och lärt mig det. Ena gången var det inte bettet som stannade hästen – utan trädet och kraschen som stod i vägen. Hästen fick avlivas på plats. Andra gången var det utmattningen som fick hästen att återkoppla in världen bortanför skräcken, att jag lyckades lirka fram en kontakt som låg an djupt rotat för att avleda. Sedan har bettet skapat stort obehag de gånger jag använt bett på andra hästar, för att bettet inte varit bemästrat av ekipaget (många gånger på grund av okunskap eller omedvetet). Jag upplever att alla gånger jag haft bett på andra hästar har dem sällan varit i god relation med det.

Kommunikation har alltid varit nyckeln för att aktiviteter av alla dess slag ska fungera. Samspelet, mellan människa och häst. Faktiskt två individer med var sitt emotionellt och intellektuellt perspektiv på sitt egocentriska jag, andra och omgivningen. Kommunikationen består av tankar, känslor och utrymme för dem. Här spelar inskolningen roll, signaler, inställningen, kommandon, uppgifter och utmaningar, krav, normer och målsättning. Allt blir någonting fantastiskt utvecklande och stimulerande via kommunikationen – som byggs upp på den relationsbaserade filosofin jag har.

Allt detta kan jag som hästägare uppnå bettlöst. Precis liksom med bett. Det går alltså välja, vad som en föredrar! Jag lägger all min vikt i att göra ett bettlöst val för att det är ett naturligt val för mig.

Jag ska vara ärlig ännu en gång; det är nu när jag har väldigt mycket tid att tänka och planera hur mycket kul jag och hästvännerna har framför oss i framtiden som jag faktiskt tänkt tanken, “Vore det inte spännande att våga prova bemästra bett med mina puttar?” Men sedan tänker jag ett steg längre och påminns om den andra orsaken till varför jag vägrar bett på mina hästvänner.

Olyckan som inte går att förutse. Jag kan aldrig garantera att jag inte skulle kunna använda bettet och samtidigt lova att det inte blir på hästens bekostnad om olyckan är framme. Det skulle räcka med att jag tappar tömmen och det blir ett ryck i munnen som skapar obehag. Eller att de självförvållat skapar obehaget. Jag som vet att mina hästar kan gå mot trycket på nosryggen när de gärna tjuvnyper gräs längst vägen om möjligheten finns. Jag vet att mina hästvänner hade gått vidare i livet, för de är öppensinnade, förlåtande och ödmjuka. Men i det stora hela har jag eller dem verkligen noll nytta av att kunna bemästra ett bett.

Jag har blivit mor

God kväll på er! ♥

Livet tog en drastisk vändning och inte bara av den anledning att jag har blivit mor och att Husse uppgraderade sig till far. Föräldrarollen famnade oss två och en halv månad i förväg, då våran lilla krigare Iris var beräknad i slutet av juli egentligen. Istället kom hon till vår värld den 21 maj 2018. Och jag kan inte hålla mig för att säga, när datum ändå är på tal, att hon delar födelsedag med Orchidéa ♥

Livet tog som sagt tagit en drastisk vändning då jag fick HELLP-syndrom, vilket kort sagt innebär att organen sviktar och det enda botemedlet för att varken jag eller Iris i magen skulle dö är urakut kejsarsnitt. Jag vill låta bearbetningen ha sin naturliga gång genom handlingar allt eftersom solen går upp och ned, dag för dag. Jag växer sakta in i mitt fullständigt nya jag. Ni ska få veta varför och jag varnar för att förklaringen kvar verka långsökt.

Jag inser att jag under flera år strävade efter att vara den perfekta hästägaren inför folk och fä. Som alltid ödmjukt lyssnar på andra, accepteras att utvärderas av andra och utvecklas genom andra. Det blev till sist bortom dugligt att våga tro på mig själv och min personliga utveckling avstannade helt. Den ståndpunkten är på gång att förändras. Jag känner det inombords, hur jag blir allt snällare mot mig själv och förstår att jag är unik och perfekt som jag är. Varje gång jag ser Iris påminns jag om hur viktigt det här är för livet vi lever.

På hästfronten levde jag under extrem inre stress för att vara på topp och mer ändå. Det skulle vara perfektion ut i varje millimeter. Jag gjorde allt i min makt för att bemöta det här på ett så ocensurerat och ärligt sätt som möjligt – ändå lurade jag ingen mindre än mig själv allra mest. Vid kritik, värdelös som konstruktiv, tog jag åt mig något fruktansvärt hårt att det känts som betong på axlarna. Genom att korrigeras hela tiden, har jag känt behov av att förklara allting och i sin tur korrigerat och kritiserat hästvännerna vid olika tillfällen. Liksom helt tappat min filosofi och den jag var-är-vill vara. (Det är kanske därför jag också tappat den effektiva uppdateringen på sociala media). Perfektionisten i mig har hanterat prestationsångesten genom att bli rädd till sist, på riktigt. Den har gjort mig skärpt, för jag vågar inte vara mig själv och våga tro att jag duger som jag är. Det har gjort mig skör, stressad och en inre hysteri har härjat okontrollerat. Ingen ro för fem öre.

Till en början var prestationsångesten ingenting som jag tyckt varit ett så stort bekymmer. Framgångar och all den kärlek jag också fått (!) i tuffa tider har absolut varit oslagbar metod för att lappa över det oroliga. Det är först när jag tvingades pausa världen utanför sjukhusbubblan som jag verkligen värderade om vart jag var på väg. Jag vill verkligen lära mig leva igen istället för att hjärnan alltid ska tänka överlevnad. Min personliga utveckling tar enorma steg just nu, vilket gör att den inre tryggheten återföds och en ny inställning växer sakta fram. Jag är tillräcklig, jag är stark, jag är perfekt som jag är. Jag märker direkt skillnad på allting runt mig, vilket är så vackert och älskvärt ♥

Jag vill bli den jag vill vara för min egen skull, så att jag kan ta hand om mig själv. Men genom det kan jag vårda dem vackra runt omkring mig. Familjen. Samtidigt vill jag att Iris ska få möjlighet att hitta inspiration och motivation hos sin mor som lever enhetligt med sig själv och livet runt omkring. Jag vill visa Iris, genom handlingar, att hon är unik och perfekt som hon är. Det är en livsuppgift, som börjar nu, hos mig själv.

Till sist vill jag bara säga att jag älskar Iris. En person jag avgudar och beundrar, trots att hon mest bara knorrar och grymtar. Så fantastisk liten individ, som lyckas vända sin mor till att förstå lite bättre, lite mer.