Ett brev från registrerad

Lovisa Ivarssons foto.

Odette blev idag ID-kontrollerad, chippmärkt och ryckt i svansen två gånger. Hon kunde inte uppträtt bättre än hon gjorde. På stallgången stod hon helt själv, fast vid hennes sida fanns jag. Tillsammans. En främmande människa gick igenom henne och bedömde att hon är svart med stjärna ♥

Sedan rycktes två stora tussar från roten i svansen som lades i två separata kuvert. Därefter rakades hon för första gången i sitt liv på halsen. Förmodligen och förhoppningsvis sista gången likaså. Hon rörde inte en fena, så duktig. Sedan kom sticket och hon fick givetvis ont, men stod kvar vid sidan och klev rakt in i boxen till sin mor. Livet fortsatte, inget drama. Blomman stöttade henne också väl, från andra sidan boxen. Deras relation är så stadig och stabil. Tanken, känslan och närvaro (oavsett fysiskt eller distans) så vet dem vart de har varandra. Kan det bli bättre? Blomman är en underbar moder.

Nu ska jag skicka in det här till Sveriges Shetlandssällskap (SSS) och då blir OO’s Odette registrerad som äkta renrasig shetlandsponny, vilket skapar de ultimata förutsättningarna i fortsättningarna. Det är skönt att det här är över och jag ser fram mot att ta mot Odettes pass ♥

9,4 km med honom

Innan jag skriver inlägget var jag tvungen att dubbelkontrollera en sak som jag inte tänkt på, men igår kördes Cadon sin längsta runda i hela hans liv – tillsammans med mig, helt själva var vi. Kan du tänka dig? Jag undrar om det hade varit möjligt för några månader sedan då han var tillbakadragen och låg? Jag kan inte tänka mig det. Idag är Cadon en annan individ och jag blir så fantastiskt stolt över honom.

Inte minst för att han lyckas prestera bättre, utan mest för att han tillåter sig själv att utvecklas. Det är så fantastiskt.

Körturen handlade om; att skritta framåt. Jag accepterade att han skrittade i 2,8 km i timmen. Det går inte fort, folk promenerar förbi oss och kastar ur sig ”V75 nästa helg eller?!” och skrattar. Jag glor ut dem och fäster blicken sedan framåt igen. Sneglar lite på Cadons slappt vaggande rumpa och svans och inser desto mer vi skrittar att – det här är exakt vad jag behöver. Igår var vi borta närmare tre timmar och jag älskade det.

När jag accepterade skrittandet, var det som att jag blev fantastiskt nöjd. Jag kände mig så nöjd och gungade lätt med i kärrans säte. Det var underbart. Efter ett par kilometer kände jag hur Cadon ville ge mer och mer. Vi kunde till och med arbeta ihop oss och titta så smått på traven. Vi gjorde massor av övergångar och igångsättningar. Skritt-trav-skritt-trav-skritt. Vid två tillfällen var han även så glad, att han tog galoppsignalerna med.

Jag hade ingen aning om att vi var borta så långt och länge. Min telefon dog mitt i allt och när jag fick nys om fakta blev jag positivt förvånad. Efter körturen stretchade vi genom buga och sedan hälsade jag på Blomman och Odette.

Haha, det var lite småroligt eftersom jag först inte såg Blomman. Hennes mörka päls smälte in i miljön. Jag var inte den enda som missade henne. När hon betade sig fram och blev mer synlig hoppade flockens skvallrare nästan ur skinnet. Hon travade fram och tillbaka, framför Blomman (som inte förstod ett skvatt). Hela flocken reagerade på skvallret som tog fart. Odette var den enda som klev fram till sin mor och började dia. Då svalnade ”ryktet om den främmande hästen”, hehe.

Sedan travade Odette glatt fram till mig och vi famnade om varandra. Jag klämmer och känner på hennes kropp för att kontrollera att hon är hel och sund. Kollar även tänderna och introducerade att få känna på käktänderna med fingrarna. Hon är väldigt tillåtande och accepterande, inte ett dugg osäker. För mig känns det viktigt att få gå igenom hennes mun som en vardaglig grej, eftersom hon kan komma att behöva tandläkarvård. Det visar sig när käken vuxit färdigt. Hittills verkar det bara vara framtänderna i underkäken som är något framskjuten och inte hela tandrader på underkäken. Det hade i så fall varit till en väldigt stor nytta, eftersom hon kan slippa hakar överhuvudtaget i så fall. Alla hästar med bettfel får inte hakar, men det där kommer absolut inte bli ett problem. Det är ingen problem nu och jag kommer göra allt i min makt för att hon ska få ett problemfritt och sunt liv ♥

Efter jag sade hej då skrittade båda bakom mig mycket bestämt. Jag tycker alltid det där är otroligt smärtsamt, för jag vill inget hellre än att stanna kvar om det vore möjligt att bo där med dem. Vi galopperade runt, lekte, kastade oss, skrattade. Hoppade över naturhindrena och rusade runt som tokar. Drack lite vatten och släppte loss ännu en gång. Sedan sprang dem till skogs och jag knatade mot hagens öppning.

Jag älskar mina hästvänner.

PS: Cadon kördes barfota bak och skor fram. 

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.