Relation före prestation gäller än

Jag har tänkt mycket.

Jag har känt mycket.

Min slutsats är att detta gäller än; relation före prestation. Jag vill inte och som det ser ut idag kommer jag heller aldrig, göra någonting som endast är för min skull. Att få egen vinning av vissa handlingar eller värdering är inte mitt syfte med att äga hästar. Så långt jag bara kan och har möjligt, tänker jag alltid se till att dem får ansvara för sina kroppar och rätten till den. Kanske det sistnämnda som är det absolut viktigaste också.

“Rätten att få äga sin egen kropp och ta egna beslut kring den. Att leva sunt, behöver inte betyda att livet ska vara helt problemfritt. Att drabbas av problematik, är endast problematiskt tills en lösning och strategi är hittad. Det är kanske det viktigaste i livet för mig och enligt mina hästvänner och de hästar jag träffat. Att känna sig levande, det gör man först och främst när livet är en salig kompott av allting.

Det naturligaste faller mig i smaken, kort sagt. Sådant som är naturligt, är det som händer utan att man egentligen påverkar det själv. Om jag blir varm, så svettas jag för att kyla ned mig. Kanske får en lite rinnig näsa, men när jag torkar njuter jag avsevärt mer av en värmande sol än annars. Även om solen inte dyker upp förrän flera dagar efteråt. Regnet och vinden renar hud och hår från att porer ska täppas igen av biprodukten från att ha rört sig mer intensivt.” — Orchidéa, 1/9/2017.

Det här är anledningen till varför jag gör många av mina val. Tid är handlingar. Handlingar ger konsekvenser. Vissa konsekvenser öppnar möjligheter för en och stänger möjligheter för en annan. Det är det här som leder till att individanpassning är det ultimata för varje enskild individ. Ingen är som den andra.

Jag och Blomman kom på tal om det här eftersom jag tänker ofta på det och plötsligt hörde jag henne svara på mina funderingar. Jag reflekterar mycket kring livet, hur situationer hade sett ut om jag bara gjorde på ett annorlunda sätt. Om jag rent av struntade i hur hästarna ser på vår relation, så hade jag kanske haft två smala och snärta hästvänner. Men utan att känna in deras psykiska hälsa finns ingenting kvar. Att motionera sig svettiga är ingenting som dem gör för jämnan, det är kraftansträngning som sker när vissa aktiviteter blir tillräckligt trygga och roliga att det ändå i det slutgiltiga blir motionen.

Det är också just det som är så ofattbart unikt med livet.

Tålanda – hällanda

Samtliga bilder är tagna efter körturer på varierat underlag. Mestadels grus och asfalt. För några månader sedan var Orchidéa försiktig på grusvägarna, men hon har alltid klivit på framåt och varit mycket positiv. Vi har tagit saker i hennes takt kort sagt.

Under många år har jag öververkat hennes hovar, “kapat” hennes trakter. Hon har bokstavligt talat gått på ballarna ibland (som jag då trodde var stråle…) och om ni jämför bilderna emellan syns det en tydlig förändring. Framför allt där du kan se hur hälen och strålen har vuxit tillbaka.

Hovarna är inte helt återställda, men vi har kommit en lång bit på vägen. Sättet jag verkade på förr var det jag hade lärt mig = ned med trakten, högsta punkten underifrån sett ska vara strålen till varje pris, strålen måste bära hästens kroppsvikt, hoven måste härdas, “kapa” tån eftersom den automatiskt ser alldeles för lång ut – men det gör inget för hovväggen kommer växa ut i en brantare vinkel från kronranden!

Saken hör till att den metoden fungerar inte enligt hästens inre fots anatomi. Det som finns på insidan är en mjuk, flexibel, blodig kötthov som… ja, anpassar sig, men arbetar för sitt liv att strukturera falsk häl för att inte kollapsa totalt. Orchidéas hovar kollapsade. Hälarna och hörnstöden kollapsade liksom framåt/under för att skydda den inre foten. Där fanns bara spänning och obalans. Vilket är en av orsakerna till eviga hålväggar, ömhet, öm bog (som på grund av spändhet dragit tårna inåt i rörelse vid sämre dagar), trånga trakter och en hov som aldrig kan bli bättre.

Idag knatar Blomman på riktigt trevligt på grusvägarna också. Jag har inte rört hälen under sommaren och strålen har kommit tillbaka. Hon har betydligt mycket bättre vinklar i lederna, dem är inte lika bakåtbrutna. Hon har slutat att mestadels tållanda – börjat hällanda. Det var lite lustigt i början, men numera reagerar hon knappt på enstaka stenar som kan trycka på sulan rejält.

Sedan är det inte världens vackraste hovar, men dem är funktionella. Det är hälens uppgift att flexa hoven när hästen sätter den i marken och får stråltryck. Många har berättat för mig att lättviktiga hästar därav får högre hovar eftersom dem inte lyckas “trampa i” hälen ordentligt. På samtliga hästhovar oberoende ras, har vi liknande hornmateria. Tyngre hästar kan istället ha problem med hovar som vill flyta ut. Dessutom vill en lätt och tung häst ha samma tjocklek på sulan/hälen för att palla med varierad terräng. Det går kanske att tänka sig att hoven ser högre ut på en liten häst om den ska vara funktionell. Och med det här sagt har förstås varje hov sin egen unika förmåga att anpassa sig.

Då jag följt Odettes resa från start känns det mer förståeligt. Hon är en väldigt lätt och liten häst, föddes trång och hög. Än idag är hon hög och trång. Dock har hon inte ont och hon har dem mest perfekta symmetriska och balanserade hovarna jag kan tänka mig. Förmodligen kommer hon aldrig ha en fet stråle på bredden. Hon kommer förmodligen också ha tjock sula för att klara livet som barfota och “brukbar” atlet. Sedan är hon bara ett föl, så jag kan inte förvänta mig en utvecklad hov innan hon vuxit färdigt.

Det jag vill komma fram till är; det är inte schyst att verka bort hälen till varje pris eller verka enligt en metod som gör att man arbetar i motvind hela tiden. Det tar omkring ett år för en ny hov att växa ned från kronranden till marken, men under den här tiden ska det ha hänt någonting som signalerar att det är på rätt väg. Det ska inte vara ett evigt arbete – då görs det inte bra. Respektera hästen, hoven. Acceptera skavanker, undersök vad som rehabiliterar hoven. Var lyhörd för signaler som visar när det är dags att vara mer uppmärksam, hästen visar det på fler sätt än det vanligaste, ömhet. Hur placerar hästen hoven? Hur rör sig hästen? Presterar den bra? Hur ser kost och övriga livsstilen ut?


PS: Det är otroligt hjärtskärande att jag var sådan inbiten på ett sätt att verka förut. Jag skriver det här då jag inser mina stora misstag och är idag väldigt tacksam för allt jag lärt mig, som vidgat mina vyer och alla människor jag lärt känna på vägen.

Om ni tittar på bilderna från 24/6 är mycket av slitaget på tån. Om ni sedan tittar på bilderna från 19/8 syns det tydligt att hoven mestadels hällandat.
Odettes hovutveckling. Det har hänt en hel del, men fortfarande syns en tydlig hällandning och trots detta är hoven rätt så upprätt och hög med sin tjocka sula.

Hovar och att öververka

Jag har gått en grundkurs i barfotaverkning, enligt SANHCP. Det var hösten 2014 och är absolut bland det bästa jag har gjort för mig och mina hästar. Intresset för hovar och hästhälsa har aldrig svalnat, lågan brinner ännu högt och vilt.

I flera år har jag öververkat Orchidéa. Jag var lärd att verka ned trakterna för att strålen skulle få markkontakt. När strålen fick markkontakt var jag lärd att hoven skulle härdas. Jag har verkat ned trakt och traktstöd hela tiden, fått dra tillbaka tån kraftigt, brottats med envisa hålväggar och röta i varje stråle flera gånger om året. Ja, listan går att göra lång.

Det tråkigaste har varit att hålla ömma barfotahovar – det är inte ett dugg roligt faktiskt. Det är bland det värsta som finns att se försiktiga hästar söka efter rätt ställe att placera sina hovar på för att slippa reagera negativt. Mina har dock aldrig varit ömma på mjuka underlag.

Jag har aldrig sluta sökt och jag har provat flera tillvägagångssätt för att reda ut många av mina brister. Jag har fått svar på vart det brustit och hur jag kan rätta till mina egna stora misstag. Idag kan jag säga att jag vet mer, kan mer – vill ännu mer.

Orchidéa är den med störts behov av att bygga upp sina hovar. (Cadon med, men han har fokuset legat på att läka hålväggen fram först). Jag har alltid öververkat hälen eftersom jag förr såg en trång häl med utflutna trakter och en ofunktionell stråle och elastisk puta. Grejen är den att trakten har aldrig varit för hög – den till sist kollapsad, framskjuten. Om jag hade tagit traktens höjd och rätat upp den hade vi haft en bra höjd. Istället tog jag ned trakten, hon vågade inte hällanda. När man verkar ned trakterna så kraftigt flyttades fokuset till tån och plötsligt var den alldeles för lång och hoven får bakåtbrutna vinklar i leder. Ganska logiskt. Så då kapas tån till lamellranden och så har vi en kollapsad, framskjuten, spänd, öm barfotahäst.

För att åtgärda mina problem har jag hämtat information och kunskap på flera olika håll. Linda J Harris, Pete Ramey, Hoof guided method, the apex method, och många andra hovvårdare med olika erfarenheter och kunskaper. Jag har lärt mig ofantligt mycket och det är jag extremt tacksam för. Jag kan inte säga att jag följer en och samma metod, men jag tar det bästa från flera håll.

Bland annat har jag inte mer än jämnat till Blommans trakter på 5-6 månader. Dem har varit så övertrimmade att dem fortfarande, än idag, är för låga. Med den åtgärden har vi fått en allt starkare häl, hon hällandar mestadels, motioneras gladeligen barfota runt om, har betydligt bättre tjocklek på stråle och hålväggarna har försvunnit. Blomman har alltid haft hålväggar och den här sommaren är första gången utan en enda liten hålvägg. Det är underbart. En fin skålning träder fram och tån – den är inte för lång. Jag håller in den till innerhovväggen, men gör endast en svag och mild avfasning för att det ska rulla över lätt när hon rör sig och jag vill undvika hovar som bryts sönder.

Någonting annat som jag också fått lära mig är att det inte är okej att verka fram symmetriska hovar på alla hästar till varje pris. Korrigering av benställningar sker lämpligast medan skelettet är mjukt och växande, alltså som föl. Inte när skelettcellerna tar ca. 8 år på sig att förnyas. Är hästen inåttåad och eller krokig så är den det. Det går att underhålla och förebygga, stärka hästens kropp och arbeta fram en långt hållbar atlet ändå – med rätt förhållningssätt och anpassning. Alla sneda hovar, skeva ben och skavanker i rörelsemönstret beror inte alla gånger på verkningen. Mycket sitter i hästens kropp och speglas därefter i hovarna.

Alltså. Jag inser att det här kan ta hundra år att gå igenom och det finns så mycket som jag vill förklara sedan vi hördes regelbundet sist, men jag tror att allting visar sig med tiden. Jag ska publicera bilder på mina hästars hovar och hålla dig uppdaterad. Det finns en del på Youtube som jag också kommer dela framöver.

Här kommer första dosen inspiration – ungefär hur Blommans hovar var innan resan tillbaka till friska, naturliga och funktionella barfotahovar.

Sanningen om färdiga mineralblandningar

Låt oss granska färdiga mineralblandningar och föra sanningen till ljuset. Men först borde du läsa “Mineraler till häst“, eftersom du får en klarare uppfattning varför varje mineral har betydelse för hästen.

Ja, jag är nördig, ingen foderexpert, men jag kan tänka tillräckligt självständigt för att se igenom “Det mest naturliga och kompletta mineralfodret till alla hästar”-tramset och så här är det: 1) Det finns inget färdigt för “alla” hästar, kom igen? 2) Folk hyllar den ena mineralblandningen efter den andra.

Har ni hört talas om exempelvis Biopromin, Activ minerals eller kanske Exemias mineraler? Ni kanske till och med ger något av dem eller nått annat till era hästvänner. Jag gav Biopromin till Orchidéa i två år från 2014-16 och Orcado från då jag hämtade honom, 2015. Det som hände var ingenting, egentligen. Efter att ha lärt mig mer om foderlära, näringsbehov och mineralbalans – förstår jag varför. Här kommer ett exempel för att få lite bättre bild av det hela.

Orcados dagliga underhållsbehov ligger på ungefär:
Järn (Fe): 140 mg
Koppar (Cu): 36 mg
Mangan (Mn); 140 mg
Zink (Zn): 150 mg.
Fullständig grovfoderanalys har vi, men låt säga att jag ska söka runt lite för ett lämpligt färdigt mineralfoder, för att täcka upp och vara säker på att tillgodose hans dagsbehov.

Biopromin, mg per kg:
Fe: 1300 mg
Cu: 5 mg
Mn: 60 mg
Zn: 20 mg.

Activ minerals, mg per kg:
Fe: 240 mg
Cu: 0,412 mg
Mn: –
Zn: 10,1 mg

Exemia mineraler, mg av 100%:
Fe: Inte angivet/under 2%
Cu: Inte angivet/under 2%
Mn: Inte angivet/under 2%
Zn: Angivet 2%.

Ni som kan foderlära, eller antingen läst mitt inlägg om mineralbalans, begriper samtliga att det här inte är bra (bra som i bra mineralbalans, komplett eller naturligt). Det är faktiskt väldigt märkligt och felaktig marknadsföring att skriva “Naturligt och komplett för alla hästar”. Det enda som är bra, är att det lockar till sig hästägare med naturlig förmåga att lita på att företag vill hästars bästa oavsett ekonomisk vinst eller inte.

Det finns ingen 4:4:4:1-kvot balans mellan Fe, Cu, Mn och Zn i någon av nämnda kända mineralblandningar. Googlar du på järn får du snart veta från flera trovärdiga källor att det redan är ett erkänt överskott av järn i svenska marker, vatten och färdigfoder. Varje höanalys jag har sett har ett överskott av järn, Fe. Jag kommer behöva ge ca. 7 kg Biopromin per dag för att komma upp i ens Cadons dagsbehov av koppar och då ligger vi på iron overload så det ekar grymt om det (7 kg Biopromin = 9100 mg järn, Fe). Det är med andra ord omöjligt att få till det bra med detta.

Zink och koppar är kända att påverka hud, päls, tagel och hovar. Jag tror utan tvekan att mycket av obalanser i foderstaten är boven: Många hästar i Sverige har hud och hårremsrelaterade problem, även problematik med ömma hovar. Kan det grunda sig i otroligt svajiga mineralbalanser? Speciellt när dessa mineralfoder är väldigt populära och många fler hästar idag drabbas av olika sjukdomar, som IR, fång, etc.

Det är dags att lägga pengar på bättre grejer. Jag har valt bort dessa tre färdigblandningar och många fler. Det som finns på marknaden har inte känts rätt, tråkigt nog. Jag säger det endast utifrån siffrorna och egen erfarenhet. Det bästa man kan ge, vad jag både tror och resultaten jag ser sedan februari 2017, är att ge enskilda mineraler utifrån en grovfoderanalys och hästens behov. Alternativt välja mineralfoderblandningar som verkligen innehåller det du BEHÖVER ge – annars skippa det. Utan siffror som ger dig riktlinjer har du faktiskt ingen aning.

Jag sökte och fann enskilda mineraler från England hos ett företag som heter Forageplus, men idag finns dem här i Sverige, hos Greenfoot. Min lycka är total eftersom det hjälper fler hästägare att våga prova eller i alla fall granska det okända. Och ja, det blir billigare i längden genom att slippa kasta bort pengar på saker som ändå åker ut med skiten eller kan göra hästen illa.

För er som vill titta på innehållsförteckningar och skapa er en uppfattning:
Källhänvisning: Underlag för behov SLU, PC-Horse: https://www.slu.se/globalassets/ew/org/inst/huv/publikationer/utfodringsrekommendationer-for-hast_2013_rapport_289.pdf

Biopromins innehållsförteckning: http://www.ameproducts.se/biopromin_ame_hast.html

Activ minerals innehållsförteckning: http://www.activmineral.se/produktinfo.html?submenu_id=-1&FORMBUILDER_FORM_SENT=1

Exemias innehållsförteckning: http://butik.exemia.se/wp-content/uploads/2015/03/exemia-innehallsforteckning.pdf

Grovfoder till häst tar upp detta med studier som grund:
http://www.grovfodertillhast.se/2016/03/15/grovfoder-och-hastens-behov-av-mineraler/

Hippson tar upp detta heta ämne likaväl:
https://www.hippson.se/artikelarkivet/forskning/ett-bra-grovfoder-racker-bara-nastan.htm