9,4 km med honom

Innan jag skriver inlägget var jag tvungen att dubbelkontrollera en sak som jag inte tänkt på, men igår kördes Cadon sin längsta runda i hela hans liv – tillsammans med mig, helt själva var vi. Kan du tänka dig? Jag undrar om det hade varit möjligt för några månader sedan då han var tillbakadragen och låg? Jag kan inte tänka mig det. Idag är Cadon en annan individ och jag blir så fantastiskt stolt över honom.

Inte minst för att han lyckas prestera bättre, utan mest för att han tillåter sig själv att utvecklas. Det är så fantastiskt.

Körturen handlade om; att skritta framåt. Jag accepterade att han skrittade i 2,8 km i timmen. Det går inte fort, folk promenerar förbi oss och kastar ur sig ”V75 nästa helg eller?!” och skrattar. Jag glor ut dem och fäster blicken sedan framåt igen. Sneglar lite på Cadons slappt vaggande rumpa och svans och inser desto mer vi skrittar att – det här är exakt vad jag behöver. Igår var vi borta närmare tre timmar och jag älskade det.

När jag accepterade skrittandet, var det som att jag blev fantastiskt nöjd. Jag kände mig så nöjd och gungade lätt med i kärrans säte. Det var underbart. Efter ett par kilometer kände jag hur Cadon ville ge mer och mer. Vi kunde till och med arbeta ihop oss och titta så smått på traven. Vi gjorde massor av övergångar och igångsättningar. Skritt-trav-skritt-trav-skritt. Vid två tillfällen var han även så glad, att han tog galoppsignalerna med.

Jag hade ingen aning om att vi var borta så långt och länge. Min telefon dog mitt i allt och när jag fick nys om fakta blev jag positivt förvånad. Efter körturen stretchade vi genom buga och sedan hälsade jag på Blomman och Odette.

Haha, det var lite småroligt eftersom jag först inte såg Blomman. Hennes mörka päls smälte in i miljön. Jag var inte den enda som missade henne. När hon betade sig fram och blev mer synlig hoppade flockens skvallrare nästan ur skinnet. Hon travade fram och tillbaka, framför Blomman (som inte förstod ett skvatt). Hela flocken reagerade på skvallret som tog fart. Odette var den enda som klev fram till sin mor och började dia. Då svalnade ”ryktet om den främmande hästen”, hehe.

Sedan travade Odette glatt fram till mig och vi famnade om varandra. Jag klämmer och känner på hennes kropp för att kontrollera att hon är hel och sund. Kollar även tänderna och introducerade att få känna på käktänderna med fingrarna. Hon är väldigt tillåtande och accepterande, inte ett dugg osäker. För mig känns det viktigt att få gå igenom hennes mun som en vardaglig grej, eftersom hon kan komma att behöva tandläkarvård. Det visar sig när käken vuxit färdigt. Hittills verkar det bara vara framtänderna i underkäken som är något framskjuten och inte hela tandrader på underkäken. Det hade i så fall varit till en väldigt stor nytta, eftersom hon kan slippa hakar överhuvudtaget i så fall. Alla hästar med bettfel får inte hakar, men det där kommer absolut inte bli ett problem. Det är ingen problem nu och jag kommer göra allt i min makt för att hon ska få ett problemfritt och sunt liv ♥

Efter jag sade hej då skrittade båda bakom mig mycket bestämt. Jag tycker alltid det där är otroligt smärtsamt, för jag vill inget hellre än att stanna kvar om det vore möjligt att bo där med dem. Vi galopperade runt, lekte, kastade oss, skrattade. Hoppade över naturhindrena och rusade runt som tokar. Drack lite vatten och släppte loss ännu en gång. Sedan sprang dem till skogs och jag knatade mot hagens öppning.

Jag älskar mina hästvänner.

PS: Cadon kördes barfota bak och skor fram. 

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.

Blomman är på väg

Tjoho!

Äntligen kan jag säga att jag och Blomman är igång. Det känns mycket bra. Alltså, det är så mycket glöd i den där hästen så att tårar bildas av vinden. Igår körde vi första gången utan Odette. 7,5 km tog 1 timme och 11 minuter. Det blev ett något högre tempo än vad jag tänkte mig, men Orchidéa var laddad och på. Inte orolig och negativ. Hon var positiv, längtade och ville komma framåt. Visan brukar låta att första eller de första körturerna vid en igångsättning är ”GO, GO!” innan det landar i mer rutin och erfarenhet.

På tal om det sistnämnda. Det är ingenting som Blomman har vidare mycket av. Förra sommaren var hon fortfarande under inkörning och vi körde de vanligaste rundorna för att hålla en enkel nivå. I miljöer som hon kände igen och vi hade ett ganska tydligt mönster som hjälpte att strukturera upp rundorna. Sedan ställdes hon av på senhösten på grund av dräktigheten. Det vi går igenom nu är mycket nytt, men hon tar allting med en positiv inställning – det finns inga tvivel.

Igår var vi med om några missförstånd, dock. Att kombinera en totalt överexalterad Brunsak, med galopp och plötslig upptäckt i diket resulterade i en galopp-piruettliknande vändning in på en åker. Det gick blixtsnabbt, kan jag meddela. Stubben på den nyslagna åkern pling-plongade melodiskt mot rutnätet i körkorgen så även det resulterade i att strutsa iväg en kort bit. Jullan och Florran gjorde en halt och jag såg hur dem glodde bak på oss och undrade var det var som höll på att ske. Jag bad om halt och det tog några tankelopp innan mitt lilla energiknippe till körponny accepterade att; nej, det var tyvärr inte tillräckliga skäl att liva till stämningen. Blomman är sådan, dramatisk, energisk, livlig, fantasifull. Jag vet ännu inte vad det var i diket som hon fann oroväckande, men hur som helst vände vi. Skrittade och travade tillbaka. Ut på vägen, och fortsatte trava där. Vi låg i trav en bra bit och bara malde på. Det behövde hon. Desto mer vi pumpade muskler, desto mer harmoni fick vi.

Inte bara det att spendera energi gör henne klokare, utan hon blir klokare när hon får ligga i ett mellanläge och endast flåsa ur sig. Efter det här, blev hon fantastisk på ALLA sätt. Missen som skedde innan var glömd för längesedan och vi hade en lång, reglerbar, underbar galoppsträcka. Där vi varierade steglängden och tempot. Åh, jag blir så stolt när jag tänker tillbaka.

Vad vi har längtat efter det här! 

När jag släppte Blomman i hagen gick vi tillsammans till resten av flocken och Odette mötte oss. Hon hade saknat sin mor, men var absolut inte panikslagen. Hon dia ikapp och sedan galopperade hon bort igen. Blomman ställde sig för att beta direkt. Alla var så bra. Allt var så fint.

Planeringen fortsätter; köra Blomman en gång varannan vecka utan Odette, tills Odette blir omkring 6-8 månader (mer självständig). Annars följer Odette med en gång i veckan bredvid sin mor på dem korta rundorna varje vecka. Mellan varven får Oos vara i flocken medan Blomman arbetar i paddocken 20-30 minuter, och det händer ungefär en till två gånger i veckan maximalt.

Lovisa Ivarssons foto.

Lovisa Ivarssons foto.

Lovisa Ivarssons foto.

Lovisa Ivarssons foto.

Lovisa Ivarssons foto.

Lovisa Ivarssons foto.

Lovisa Ivarssons foto.

Körde själv med Cadon

Ikväll körde jag och Cadon våran första egna runda ihop sedan i början av sommaren. Vi hade en ganska rejäl krasch, som var så himla tråkig. Därefter har vi kört ihop med sällskap eftersom det är genom det han har hittat tillräckligt med motivation för att sikta framåt.

Hur gick det ikväll då? Jo, tack. Det gick riktigt bra. Vi skrittade mot samhället och så tänkte jag att vi skulle ta grusvägarna åt det hållet. Han höll ett tempo på 2 km/h. Det gick med andra ord inte fort – men vi kom framåt. Jag fick koncentrera mig på att hålla blicken bortom horisonten, styra honom regelbundet för att hålla oss på ett rakt spår. Inte tjata eller driva. Bara vara oerhört tacksam att han ens kom fram, som sagt. När vi äntligen var i samhället hade han mycket att titta på. Här ökade han själv till 4,5 km/h vilket är en fantastisk ökning.

Vi körde förbi idrottsplanen där fotbollsspelare tränade, vilket var roligt och pirrigt på samma gång enligt Cadon. Vi mötte bilar och bussar och allt möjligt på vägarna, men han hade bra självförtroende. Jag skulle leta reda på grus- och skogsvägarna som vi kört förut i sällskap av Klara och hennes minishetlandsvalack Kadi, men istället hamnade vi olagligt nog på ett motionsspår. Det var som att ta sig ur ett spindelväv; det tog aldrig slut. Vi mötte flera löpare som såg glada ut, men jag genomsyrade deras blickar. Bad om ursäkt till var och en hur som helst. Jag menade inte att stöka till och dessutom trampade inte vi upp någonting. Cadon hade liknande tennisskor som löparna och hjulen var lika breda som dem som cyklat där innan oss.

Allt som allt var jag så nöjd och glad och tacksam. Det var en jätterolig runda. Känna att han kan och vill igen. Wow, vad han har blomstrat den här sommaren. Vi klarade även ett bakslag med motivationsbrist.

Imorgon blir det intervallträning med Jullan och Florran.

Hon var HET

Igår körde jag Blomman och Oos fick hänga med som vanligt. Jullan följde med sin Florran. Vi tog en sväng på 5,6 km och det tog 1 timme och 10 minuter. Hela körturen var mycket rolig. Jag hann känna igenom många olika känslor. Både dårskap, lycka och längtan.

Dårskap – eftersom både Blomman och Oos var helt tokiga av energi. Ibland drog Blomman på så mycket att jag hade en halv häst i tömmen endast för att hon älskade farten. I början av körturen var hon lite stel, men det här mjuknade till sig med tiden.

Lycka – för att jag blir bara så fantastiskt lycklig när jag umgås med Orchidéa och Odette på det här viset. Det gör mig så glad att få energi från dem. Även om dem tog en stor andel energi igår, hehe, fick jag i stora lass tillbaka. Jag fick mersmak att vilja släppa henne till det fullaste, bara låta Brunsaken släppa loss totalt och sträcka ut sig.

Längtan – att få köra ut ännu mer med Blomman, utan Oos. Vi båda älskar den där lilla Räserfräser och även om hon visar att hon skulle klarar flera kilometers rundor i omgångar så är det inte det bästa att utsätta en individ som behöver vänjas, bygga en stabil och hållbar grund. Men så här är det att jag och Brunsaken vill gärna komma ut mer än vad vi kan i skrivande stund. Vi får se hur självständig Odette är vid sex månader.

Även om jag vet att jag inte ska jämföra, så tänker jag ofta på det faktum att Blomman och Cadon är två totalt olika individer att ha förspänd i rockarden. Det är som natt och dag. Båda har ett driv, en framåtanda och tycker om det. Dem är båda känsliga, lyhörda och flexibla. Ändå är det verkligen inte många likheter mellan dem. Det är många olika nyanser däremellan dessa egenskaper.

I höst hoppas jag kunna lägga mycket fokus på Orchidéa. I alla fall låta henne komma ut själv 1-2 ggr/v, utöver den gången i veckan som Odette är med. Medan Cadon förmodligen kommer ha 1-2 månaders vila i höst/vinter, från körningen. Det tycker jag att han förtjänar med tanke på hur mycket han kämpat och blomstrat ♥