Palpera din häst | Del 1

Från boken ”Den skadefria hästen” författad av Amanda Sutton, publicerad 2004, s. 20-22.

Palpation används vid varje undersökning av hästen för att upptäcka områden där det finns eller verkar kunna bli problem.

När du palperar din häst, och du vet att den brukar bli irriterad när du känner på något särskilt område, vänta med det området till sist, då den har hunnit slappna av.

Man använder olika mycket tryck för olika ändamål och på olika områden; från lätt, via medelhård, till kraftigt.


Använd fingertopparna, tummarna och handflatan.

  • Cirklar – På ryggmusklerna brukar man använda cirklande rörelser.
  • Sicksack – För att hitta spänd muskulatur i mankregionen och över bakdelen.
  • Kupad hand – Används rund bringan och buken och även på bakbenen över lårmusklerna.
  • Linjepalpation – Kan man använda överallt, men vanligtvis på bogen och i bröstregionen.

Medan du palperar, se efter hur hästen håller huvud och hals, vilket uttryck den har i ögonen, och hur den andas, så har du hela tiden koll på om den tycker om det eller inte.


  1. Låt händerna vila på hästens hud – Hur känns den?
  2. Slappna av och andas ut – Se och känn hur hästen reagerar
  3. Slappna av i hela kroppen och luta dig mot händerna – Känn hur hästen förändras och slappnar av
  4. Notera hur huden känns och ser ut – Vävnadsskador medför ärrbildning, som känns som förhårdnader eller knutor.
  5. Känn kvaliteten i vävnaden – En svag/försvagad muskulatur känns slapp och lös, om den är spänd känns den hård och stram.
  6. Normalt varm – Varmt kan vara inflammation, kallt kan vara dålig blodcirkulation.
  7. Är hästen normalt känslig? – Ovanligt känslig beror på att någonting inte är som det ska, alternativt har ont.
  8. Se och lyssna – Ögonen: Vidöppna och stirrande kan betyda rädsla. Halvslutna och dimmiga kan betyda lugn och avspänd. Andningen: Snabb och synlig kan betyda stress. Djup och lugn betyder avspänd och nöjd.

Tålanda – hällanda

Samtliga bilder är tagna efter körturer på varierat underlag. Mestadels grus och asfalt. För några månader sedan var Orchidéa försiktig på grusvägarna, men hon har alltid klivit på framåt och varit mycket positiv. Vi har tagit saker i hennes takt kort sagt.

Under många år har jag öververkat hennes hovar, ”kapat” hennes trakter. Hon har bokstavligt talat gått på ballarna ibland (som jag då trodde var stråle…) och om ni jämför bilderna emellan syns det en tydlig förändring. Framför allt där du kan se hur hälen och strålen har vuxit tillbaka.

Hovarna är inte helt återställda, men vi har kommit en lång bit på vägen. Sättet jag verkade på förr var det jag hade lärt mig = ned med trakten, högsta punkten underifrån sett ska vara strålen till varje pris, strålen måste bära hästens kroppsvikt, hoven måste härdas, ”kapa” tån eftersom den automatiskt ser alldeles för lång ut – men det gör inget för hovväggen kommer växa ut i en brantare vinkel från kronranden!

Saken hör till att den metoden fungerar inte enligt hästens inre fots anatomi. Det som finns på insidan är en mjuk, flexibel, blodig kötthov som… ja, anpassar sig, men arbetar för sitt liv att strukturera falsk häl för att inte kollapsa totalt. Orchidéas hovar kollapsade. Hälarna och hörnstöden kollapsade liksom framåt/under för att skydda den inre foten. Där fanns bara spänning och obalans. Vilket är en av orsakerna till eviga hålväggar, ömhet, öm bog (som på grund av spändhet dragit tårna inåt i rörelse vid sämre dagar), trånga trakter och en hov som aldrig kan bli bättre.

Idag knatar Blomman på riktigt trevligt på grusvägarna också. Jag har inte rört hälen under sommaren och strålen har kommit tillbaka. Hon har betydligt mycket bättre vinklar i lederna, dem är inte lika bakåtbrutna. Hon har slutat att mestadels tållanda – börjat hällanda. Det var lite lustigt i början, men numera reagerar hon knappt på enstaka stenar som kan trycka på sulan rejält.

Sedan är det inte världens vackraste hovar, men dem är funktionella. Det är hälens uppgift att flexa hoven när hästen sätter den i marken och får stråltryck. Många har berättat för mig att lättviktiga hästar därav får högre hovar eftersom dem inte lyckas ”trampa i” hälen ordentligt. På samtliga hästhovar oberoende ras, har vi liknande hornmateria. Tyngre hästar kan istället ha problem med hovar som vill flyta ut. Dessutom vill en lätt och tung häst ha samma tjocklek på sulan/hälen för att palla med varierad terräng. Det går kanske att tänka sig att hoven ser högre ut på en liten häst om den ska vara funktionell. Och med det här sagt har förstås varje hov sin egen unika förmåga att anpassa sig.

Då jag följt Odettes resa från start känns det mer förståeligt. Hon är en väldigt lätt och liten häst, föddes trång och hög. Än idag är hon hög och trång. Dock har hon inte ont och hon har dem mest perfekta symmetriska och balanserade hovarna jag kan tänka mig. Förmodligen kommer hon aldrig ha en fet stråle på bredden. Hon kommer förmodligen också ha tjock sula för att klara livet som barfota och ”brukbar” atlet. Sedan är hon bara ett föl, så jag kan inte förvänta mig en utvecklad hov innan hon vuxit färdigt.

Det jag vill komma fram till är; det är inte schyst att verka bort hälen till varje pris eller verka enligt en metod som gör att man arbetar i motvind hela tiden. Det tar omkring ett år för en ny hov att växa ned från kronranden till marken, men under den här tiden ska det ha hänt någonting som signalerar att det är på rätt väg. Det ska inte vara ett evigt arbete – då görs det inte bra. Respektera hästen, hoven. Acceptera skavanker, undersök vad som rehabiliterar hoven. Var lyhörd för signaler som visar när det är dags att vara mer uppmärksam, hästen visar det på fler sätt än det vanligaste, ömhet. Hur placerar hästen hoven? Hur rör sig hästen? Presterar den bra? Hur ser kost och övriga livsstilen ut?


PS: Det är otroligt hjärtskärande att jag var sådan inbiten på ett sätt att verka förut. Jag skriver det här då jag inser mina stora misstag och är idag väldigt tacksam för allt jag lärt mig, som vidgat mina vyer och alla människor jag lärt känna på vägen.

Om ni tittar på bilderna från 24/6 är mycket av slitaget på tån. Om ni sedan tittar på bilderna från 19/8 syns det tydligt att hoven mestadels hällandat.
Odettes hovutveckling. Det har hänt en hel del, men fortfarande syns en tydlig hällandning och trots detta är hoven rätt så upprätt och hög med sin tjocka sula.

Hovar och att öververka

Jag har gått en grundkurs i barfotaverkning, enligt SANHCP. Det var hösten 2014 och är absolut bland det bästa jag har gjort för mig och mina hästar. Intresset för hovar och hästhälsa har aldrig svalnat, lågan brinner ännu högt och vilt.

I flera år har jag öververkat Orchidéa. Jag var lärd att verka ned trakterna för att strålen skulle få markkontakt. När strålen fick markkontakt var jag lärd att hoven skulle härdas. Jag har verkat ned trakt och traktstöd hela tiden, fått dra tillbaka tån kraftigt, brottats med envisa hålväggar och röta i varje stråle flera gånger om året. Ja, listan går att göra lång.

Det tråkigaste har varit att hålla ömma barfotahovar – det är inte ett dugg roligt faktiskt. Det är bland det värsta som finns att se försiktiga hästar söka efter rätt ställe att placera sina hovar på för att slippa reagera negativt. Mina har dock aldrig varit ömma på mjuka underlag.

Jag har aldrig sluta sökt och jag har provat flera tillvägagångssätt för att reda ut många av mina brister. Jag har fått svar på vart det brustit och hur jag kan rätta till mina egna stora misstag. Idag kan jag säga att jag vet mer, kan mer – vill ännu mer.

Orchidéa är den med störts behov av att bygga upp sina hovar. (Cadon med, men han har fokuset legat på att läka hålväggen fram först). Jag har alltid öververkat hälen eftersom jag förr såg en trång häl med utflutna trakter och en ofunktionell stråle och elastisk puta. Grejen är den att trakten har aldrig varit för hög – den till sist kollapsad, framskjuten. Om jag hade tagit traktens höjd och rätat upp den hade vi haft en bra höjd. Istället tog jag ned trakten, hon vågade inte hällanda. När man verkar ned trakterna så kraftigt flyttades fokuset till tån och plötsligt var den alldeles för lång och hoven får bakåtbrutna vinklar i leder. Ganska logiskt. Så då kapas tån till lamellranden och så har vi en kollapsad, framskjuten, spänd, öm barfotahäst.

För att åtgärda mina problem har jag hämtat information och kunskap på flera olika håll. Linda J Harris, Pete Ramey, Hoof guided method, the apex method, och många andra hovvårdare med olika erfarenheter och kunskaper. Jag har lärt mig ofantligt mycket och det är jag extremt tacksam för. Jag kan inte säga att jag följer en och samma metod, men jag tar det bästa från flera håll.

Bland annat har jag inte mer än jämnat till Blommans trakter på 5-6 månader. Dem har varit så övertrimmade att dem fortfarande, än idag, är för låga. Med den åtgärden har vi fått en allt starkare häl, hon hällandar mestadels, motioneras gladeligen barfota runt om, har betydligt bättre tjocklek på stråle och hålväggarna har försvunnit. Blomman har alltid haft hålväggar och den här sommaren är första gången utan en enda liten hålvägg. Det är underbart. En fin skålning träder fram och tån – den är inte för lång. Jag håller in den till innerhovväggen, men gör endast en svag och mild avfasning för att det ska rulla över lätt när hon rör sig och jag vill undvika hovar som bryts sönder.

Någonting annat som jag också fått lära mig är att det inte är okej att verka fram symmetriska hovar på alla hästar till varje pris. Korrigering av benställningar sker lämpligast medan skelettet är mjukt och växande, alltså som föl. Inte när skelettcellerna tar ca. 8 år på sig att förnyas. Är hästen inåttåad och eller krokig så är den det. Det går att underhålla och förebygga, stärka hästens kropp och arbeta fram en långt hållbar atlet ändå – med rätt förhållningssätt och anpassning. Alla sneda hovar, skeva ben och skavanker i rörelsemönstret beror inte alla gånger på verkningen. Mycket sitter i hästens kropp och speglas därefter i hovarna.

Alltså. Jag inser att det här kan ta hundra år att gå igenom och det finns så mycket som jag vill förklara sedan vi hördes regelbundet sist, men jag tror att allting visar sig med tiden. Jag ska publicera bilder på mina hästars hovar och hålla dig uppdaterad. Det finns en del på Youtube som jag också kommer dela framöver.

Här kommer första dosen inspiration – ungefär hur Blommans hovar var innan resan tillbaka till friska, naturliga och funktionella barfotahovar.