Pau D’Arco te

Från den inre barken av Lapachoträdet får vi Pau D’Arco teet. Barken har använts som mineraldryck och naturmedel i Sydamerika i generationer. Hästar drabbade av strålröta eller mag- och tarmproblem har fördel av teets innehåll. Teet hjälper kroppen att behandla angrepp av svamp, sporer och virus. Barken har antibiotiska egenskaper, dämpa mindre inflammationer, har omkring 20 mineraler och mycket annat nyttigt som naturligt bygger upp inre balans.

När hästen får i sig ett överskott av kylhydrater (socker och stärkelse) övergöds svamp och bakterier som redan finns i hästens normalflora. Har hästen dessutom nedsatt immunförsvar av någon anledning är risken större att det här till sist rubbar tarmfloran och hela systemets olika funktioner kan sättas ur spel. Pau D’Arco teet behandlar den här form av obalans i hästens mag- och tarm där största delen av immunförsvaret byggs upp och arbetar. Det är därför barken kan behandla symtom som exempelvis fång, eksem, rötangrepp och dämpar inflammationer i exempelvis ögon.

Pau D’Arco tee till häst (1 portion/dag)

  • 4 dl vatten i en kastrull
  • 15 g (ca ½ dl) bark från påsen ska tillsättas direkt i vattnet
  • Ställ kastrullen med vatten + te på spisplattan, låt sjuda i ca. 10 minuter
    Inte koka och inte över 90°, då förstörs mycket av det viktiga innehållet!
  • Ställ av kastrullen, låt teet svalna
  • Ge barken ensamt eller blanda i foderbyttan

Tips!
· Ge gärna tevattnet. Hur mycket beror på hur blött foder hästen tycker om.
· Det går bra att tillreda portioner för flera dagar om du förvarar det svalt och mörkt i tätt sluten flaska/burk.

Om hästen har mindre eller mer symtom går det att minska eller öka mängden – gör detta med försiktighet och börja alltid med en successiv infasning från början.

En kur är 1-2 veckor. Jag rekommenderar minst 1 veckas uppehåll om flera kurer ska ges efter varandra. Utrensningssymtom är fullt normalt och skadar inte. Det kan vara diarré, rinniga ögon, ödem/svullnad, mjäll/skorv i huden. Tänk på de organ som avgiftar kroppen är först och främst; huden, lungor, njurar och tarmarna. Nödutgångarna är ofta tårkanalerna eller små “punkteringar” i huden (kan liknas med små sår). För kraftiga utrensningar blir obehagligt och exempelvis diarré i flera veckor på grund av utrensning är inte rimligt. Anpassa mängden bark och tevatten efter hästens respons och behov.

Jag köper 300 g Pau D’Arco te från Apotea.

Tömkörning med två linor

Idag följde Toti med och fotograferade mig och Orchidéa, när vi tömkörde med två linor för andra gången. Imorgon får jag äntligen se bilderna, hihi. Jag är otroligt nyfiken.

I lösdriften mötte vi upp en jätteglad Blomma som gärna kom fram och följde gärna med ut till stallet. Hon var lite halvtrött och när jag tänker över saken brukar de ha en vila vid den här tiden egentligen, några av hästvännerna låg ned nämligen. Jag tränsade Orchidéa som dök ned i huvudlaget och satte sedan riktning mot vägen framför stallplanen. Jag hade ungefär samma upplägg som jag berättade om i inlägget “Ett stort framsteg“. Hon är oerhört underbar. Stopp, backa och svänga åt bägge hållen satt bättre än sist. Det förstod hon i princip direkt och det var inga konstigheter på den fronten. Det var en dag lite lugnare än annars och därför var framåtbjudningen inte lika härlig som den brukar. Så även om hon sällan hamnade bredvid/snett framför förstod hon ljudsignalen när jag ledde patrullen.

Nästa gång ska jag pröva och se hur hon reagerar när jag står bakom henne, med de längre tömmarna. Jag ska då inte kräva att hon ska röra sig, men vem vet. Det kanske är ett arbetssätt som får henne att känna sig mer motiverad att tänka självständigt om jag inte står bredvid och vägleder. Vi är två fullkomliga nybörjare och det passar inte bättre än att försöka testa sig fram, hihi. 

Efter halvlek hade Kladbollen gett allt. Jag känner hur mycket hon vill och söker förståelse. Det gör att hon är helt slut mentalt efter endast tio minuter. Snacka om att bruka all kraft åt att fokusera och koncentrera sig. Jag kan tycka att vi knappt har börjat, haha, men så här är det. Jag är oändligt tacksam för att hon vill. För att hon vill umgås och hitta på alla de här tokigheterna med mig. Utåt sett kan jag tänka mig att det ser ut som vi knappt gör någonting, samt att det här tar alldeles för lång tid, men det viftar jag bort. Varför brådska? Njuta av varje steg i utvecklingen är för mig och Blomman en stor del av kunskapens riktning.

Här kommer två mobilbilder som jag blir alldeles kall i hjärtat av att titta på – inte klia mer nu Orchen! Hon verkar inte ha eksem eller kliar sig sårig, men jag har faktiskt beställt eksemtäcke för att skydda mankam och svansrot när tösen skrubbar sig mot stock och sten. Det är svårt för mig att se hur hon kliar av sig mer och mer tagel, för att det är skönt. Det är likaså svårt att veta när gränsen ska sättas. Förra året var det heller inte lika “illa”. Fortsätter det i den här takten blir det riktigt illa. Jag ska få hjälp av Klara som har lovat att försöka luska fram ett perfekt homeopatmedel. Nästa år ska jag se till att vara mer förberedd för att Orchidéa ska ha ett starkare immunförsvar mot insekterna. Förmodligen är det boven som nu ger mersmak till att klia för att det är skönt.

84 85

Tårtan var ingen succsé

Husse följde med till stallet idag och det gjorde mig alldeles varm i kroppen. Idag har vi sjungit “Ja, må hon leva” och bjöd Orchidéa på en, vad vi trodde, smarrig tårta. I lösdriften tog det lång tid innan Orchidéa hade tid för att överhuvudtaget komma fram. Det var inte fören jag gick närma och tjatade hål i öronen på de som hästarna till sist kom fram. På åkte lädergrimman och vi tog lång tid på oss att komma till stallet. Bland annat var Orchidéa lite slagen av värmen och samtidigt tröttseg på det. 

Efter att Kladbollen hade ratat tårtan borstade jag igenom henne och husse åkte iväg för att fiska. Jag verkade hovarna och sedan gick jag och Orchen en promenad. Jag berättar om verkningen i ett enskilt inlägg så småningom. Däremot ska jag berätta att promenaden var ganska… Olämplig, men nyttig likaväl. Alltså, min hästvän Kronblads Orchidéa, har minst sagt utvecklats att bli en ödmjuk individ. Trots att hon var stekhet i solen med sin ulliga päls, gick hon tålmodigt efter mig. Helt med på beslutet, men ändå seg. Vi stannade flertalet gånger på vägen som kompromiss antar jag. För att äta och… Gäspa. Ni vet den där dagsformen “Jag är öppen till det mesta, bara jag slipper anstränga mig mer än nödvändigt”. Den inställningen hade hon, för att försöka pricka känslan. Haha!

Hon är en ängel, en sann underbaring som fungerar utmärkt i de situationer vi hittills har genomgått. Idag träffade vi på människor, som jag den här gången lät hälsa på Orchidéa. Vill hon inte, får hon helt enkelt säga till själv – ta det beslutet själv. När Orchidéa var bitsk sade jag mest ifrån om andra ville hälsa, just för att jag inte hade orkat riskera andras hälsa. Blomman vart alldeles tacksam i tanternas och gubbarnas klappar, gulli-gull-prat och allt vad de kunde komma på för att beskriva hur vacker och snäll hon var. Blomman endast stod där och njöt. Perfekt dag för att bli lite extra uppmärksammad. Utöver detta susade bilar, bilbussar, traktorer och hingstar (hon brunstar också för den delen) förbi henne och allt hon gör är att ge en vänlig blick och lunkar vidare.

Nåväl. På väg hem hade jag tyvärr ett svajande humör. Klockan närmade sig slutet av stallvistelsen för den här gången och övningskörning hem stod på schemat därefter [ångestladdning]. Detta gjorde att Orchidéa återigen fick en ypperlig anledning att bita tag i mig innan jag gick in för stressen. “Såklart” var jag inte mentalt mottaglig för detta, utan viftade surt på näven så repet svajade framför henne. Hon förstod mig och jag förstod henne, men kombinationen krockade aningens. Dock ältades detta inte, vilket visar på hur långt vi har kommit i utvecklingen. Vi höll oss på varsin sida av vägen och knatade sista minuterna i våra egna tankar. Dock kunde jag ibland inte låta bli att snegla åt hennes håll, för att hon är så fin att titta på.

Älskade, älskade, Blomman.

334335339340341342

300 301 308 311 315

En dag för två år sedan

Grattis på födelsedagen älskade, uppskattade, bästa, vackraste, kärleksfulla, lilla, stora Orchidéa – på din tvåårsdag! ♥

Jag har inte möjlighet att vara där och gratulera, men jag får skriva det här speciella inlägget. Ord kan egentligen inte beskriva vilken betydelsefull individ hon är, för mig. Det är som att jag inte riktigt kan förstå det själv eller sätta finger på vilka känslor som eskalerar inom mig när jag tänker på bara hennes tilltalsnamn. För det eskalerar, hur mycket jag älskar henne. Hur mycket hon gör det möjligt för mig att skapa magi där hon är trollformeln, hur mycket hon alltid finns där oavsett i min närhet eller på distans. Det faktum att hon finns och att jag fann henne. Att hon finner mig. Att hon väljer att umgås med mig, utan att känna sig trängd, tvingad eller övertalad.

En dag för två år sedan levde jag i destruktiva förhållanden mot mig själv. Jag hade en period som jag inte tog hand om mig själv. Men jag tog tag i mitt inre, insåg att min livsstils karaktär hade bleknat och det ville jag förändra. Efter en tid i denna insikt, när jag hunnit ta mig an mig själv och plockat ihop mina splittrade delar, träffade jag den människan i mitt liv som jag sedan aldrig skulle kunna tänka mig att leva utan. Husse är en individ som jag har umgåtts med regelbundet i över två år och han har varit med i drömmarna där jag ser en liten häst. Alltså, det står en liten häst bredvid oss i ett vackert landskap. Drömmen är lite svår att se då den inte är fullt skarp, precis som många av mina bilder från drömmar som fastnar på hornhinnan. Men, där står en mörkare liten häst med i bilden, lite dov solnedgång och jag har alltid undrat – vem är detta? Är det min förra hästs föl? En annan häst? Vem är främlingen i bilden?

Så här, två år senare, förstår jag och har bilden framför mig betydligt mycket tydligare. Det är inte ödet, meningen, slumpen, tur eller otur. Det är hur vi har skapat oss möjligheter, som har lett våra gemensamma handlingar mot att tillsammans en dag mötas, på samma väg. 

68 78 128Foto: Toti Lindblom