God natt Orchidéa

Det är så extremt svårt att skriva, jag vet inte hur jag ska börja. Vad ska jag välja för ord? Dem ekar i mitt huvud när jag raderar textraden gång på gång. Är det verkligen verklighet? Orchidéa sover för gott. Hon vilar för evigt. Tack för allt, min älskade syster i hästkropp. Sorgen gör mig sorglig, men det var samtidigt som stod så otroligt mycket fel till att jag känner i djupet av min sorgliga själ att det här beslutet var det absolut bästa för henne.

Orchidéa hade problematik med sin bakkärra. Problemen och hög smärta klättrade fram i kroppen, hon kompenserade och belastade kroppen felaktigt. Det fanns bättre dagar och riktigt risiga dagar, hon hade lärt sig dölja och överleva ändå. Hon hade redan som ynka femåring inflammationer, smärtor och lidande på grund av sin förmodligen medfödd defekt. Hon var inte frisk i kroppen och det var ingenting som jag en dag bara upptäckte, utan jag såg fler och fler symtom visa sig längst med tiden. Jag försökte bli expert på hennes situation, vilket gjorde att jag aldrig kunde se på henne utan att observera, granska och analysera. Efter att två yrkesverksamma tittat på Blomman tog jag beslutet att hon inte ska lida mer.

Det är bland det värsta beslut jag tagit och jag har sådan växande ångest inom mig, känslor som säger ditten och datten, anklagelser mot sig själv och mitt inre vrider och vänder på allt vi varit igenom. Men hur jag än tänker lutar denna ångest mot att det är sådana beslut som måste tas som djurägare. Den ofattbart mörka sidan med att vara högsta ansvarig, vara den med sista ordet. Hemskt är paniken när det kommer till den dagen.

Blomman somnade in på den äng som hon spenderat hela sommaren åt att rymma till. Jag slöt hennes ögon och hennes blod jordades i marken hon vandrat på. En otroligt sorglig stund, men jag blev stärkt av att all smärta lämnade hennes kropp samtidigt som sista andetaget föll ur henne. Jag är så innerligt tacksam över hennes lugn, för jag vet att hon krigade för allt hon älskar och vårdar till det sista. En del av mig vet att hon hade motsatt sig om hon kände att det här var helt obegripligt. Hon visste.

Tack Orchidéa, min blomma, min syster. Tack för allt. Tack för att du är du, för att jag fick leva med dig. Tack för allt du har lärt mig, visat mig, fått mig att förstå och inte förstå. Tack för att du varit en sådan fantastisk individ att få dela livet med. Alla våra minnen känns just nu svåra att nå, men dem omfamnar mig och mitt hjärta väl. Jag ska göra allt i min makt för att varje dag kämpa för det du levde för. Att ta hand om, vårda och värna om dem du älskar och håller kär. Jag ska kämpa för att ta hand om mig själv, familjen och ge utrymme för tid och rum i universum. Jag ska kämpa för att leva i din filosofi och jag ångrar inte ens ett andetag ihop med dig. Jag älskar dig så oändligt och ord blir otillräckliga.

Nu ska jag, Orcado och Odette leva vidare i din anda.

Odette på sommarbete

Tjingeling!

I söndags släpptes Odette med övriga flocken på sitt sommarbete. Vi släpper tidigare medan gräset är klent samtidigt som höet utgör största delen av kosten fortfarande. Successivt vänjer dem in sig och anpassar foderbytet själv. Här kommer flocken gå hela sommaren, in på hösten.

Hittills har stuteriet fått två friska och sunda föl. Många frågar mig om jag är sugen på att betäcka Orchidéa ännu en gång, men för att vara ärlig har jag inget syfte med att avla fram fler föl. Odette är mycket speciell eftersom hon är Orcados enda avkomma ihop med Orchidéa. Tre fina och friska puttar på “O”, vilket är precis lagom och perfekt. Att få vara med om Odettes uppväxt från dag ett har varit magiskt, men mycket påfrestande likaväl. Spänningen är både positiv och negativ. Negativ eftersom oron är ett ständigt faktum. Hur ska det gå? Vad gör jag om det går fel? Allt vakande, checkande och allt runt omkring det fantastiska. Jag är väldigt glad att jag inte planerar föl, medan jag får min dos föl ändå ♥

I sommar kommer tandläkaren till stallet och då får Odette sin första check. Så spännande! Hennes underbett tycker jag är grovt då framtänderna inte går ihop alls. Jag pillar då och då i hennes mun för att hon ska tolerera hanteringen inför ett liv med regelbunden tandkontroll, samt för att jag ska kunna se hur det ser ut. Visst vore det att ta nördigheten till ännu en nivå genom att införskaffa en egen munstege? Hehe. Av det jag kan se hittills har hon inga tandfickor eller annat fult med kindtänderna, men en ordentlig bedömning görs först i sommar av utbildad inom ämnet. Som jag sagt och säger hela tiden; Jag kommer göra allt som krävs för att det här inte ska påverka hennes livskvalité, precis som jag resonerar kring allt som har med mina hästvänner att göra. Som hon lever och mår idag finns det inte en annorlunda skillnad från vilken annan häst som helst.

Vi är präglade

Tänk att innan Odette föddes sade jag: “Orchidéa har berättat för mig att det blir ett svart sto med vitt tecken, det låter inte klokt – men jag är helt säker på hennes budskap.”

Jag brukade ofta och länge beundra hennes gigantiska dräktighetsmage, både på avstånd och nära. Speciellt när tiden för fölning närmade sig, för jag kände att min närvaro var viktig. Både för Blommans skull, men också för det lilla livet som levde där inne. Med Blommans tillåtelse, fanns jag där för henne större delar av händelserna framför allt dagarna innan. Då sov jag i stallet och tittade till henne noga mycket ofta. Det var ju inte bara jag som skulle få mitt första föl som människa – min älskade hästvän skulle ju bli moder för första gången. Nyfikenheten fick vänta, det emotionella oss emellan fick oändligt utrymme.

När fölningen satt igång och det visade sig ett svart sto med stjärna i pannan höll hjärtat mitt på att hoppa över ett slag. Blomman hade rätt och jag var så lugn i att känna tilliten till hennes ord, samtidigt rädd att jag helt enkelt uppfattat fel. Men jag bara drog lättnadens suck att det hade gått bra, att stallmatte hjälpte mig så vi kunde hjälpa Blomman. Jag kan än idag inte förstå exakt att det här hände oss. Jag kan inte bevisa Blommans egna ord precis, en del tror nog slumpen gjort sitt verk, men jag bryr mig inte. Jag har inget behov av att övertyga någon och det upphörde kort därefter jag talade om min förmåga att kommunicera telepatiskt med djur, för det insåg jag är bortom vissa människors kontrollbehov och komfortzon. 

Redan när Odette låg i magen, kändes vi sammansvetsade. Om några dagar blir hon ettåring och jag kan inte förstå att det här året gått så fort. Så snabbt. Någonting hon gjort sedan första dagarna är att vilja vara nära. Antingen springa vid sidan eller buffa in sin nätta lilla mule i halsen och famnen. Jag kommer heller aldrig glömma när hon som någon vecka gammal rymde från hagen och sin mor, för att delta när jag mockade boxar. Förkyld som jag är idag och som jag var då, lokaliserade hon förmodligen mina harklingar, haha. Det blev obeskrivligt viktigt att alltid finnas där med henne, så förutom all tid om dagarna, satt jag med långt in på kvällarna för att bara finnas. Vi sade sällan någonting, men energin hade ett harmoniskt flöde.

Jag favoriserar absolut inte mina hästvänner – dem betyder alla det allra högsta för mig på sina speciella vis. Kort sagt är Orcado min energikälla från naturkraft, Orchidéa är min syster i hästkropp med den förståelsen vi naturligt har för varandra. Medan Odette är den där individen som jag drömmer om. När kroppen och sinnet vilar dag som natt, leker hennes skepnad inom mig ändå. Hon är min “one in a million”-häst. Det är som att vi präglats från första början.

Det vänder i sol och vind

Kära du!

Orchidéa har haft boots på framhovarna i hagen. Det har gått fyra dagar med intensivbehandling mot rötan. Att ha boots på alla timmar om dygnet har verkligen inte varit något problem, endast till vår fördel. Hovarna har varit skyddade från att packas in i jord och avföring. Samt att jag har kunnat behandla med både Grankådssalva och Hovboost Probihorse. Det har fått verka ifred. Invärtes har vi bemött det här bakterieangreppet med barken från Pau D’Arco, Flytande Probihorse och dubbel dos av mineralerna som jag slarvat med att ge under tiden jag var sängliggandes.

Resultatet är mycket fint och idag tog jag av bootsen för att det fryser till ordentligt i marken nattetid och då mår hovarna bra av att luftas ordentligt.

När jag kom hem tog jag med Orcados och Odettes mineralburkar som behövde fyllas på med ny kompott. Tyvärr, får jag utesluta Natriumet i deras mineralblandning på obestämd tid eftersom det förmodligen är där skon klämmer för dem. Det blir för salt, det kyliga klimatet och utebliven motion bidrar till att de helt enkelt inte är sugna. Saltsten har dem fri tillgång på i hagarna, så jag bedömer att det är prioriterat att de får i sig de övriga mikromineralerna och slicka salt vid behov.

Jag fick en fråga från en nyfiken om jag med andra ord blandar mina egna mineraler till mina hästar. Svaret är: Ja, det gör jag. Eftersom jag inte anser att det går att matcha med det som finns färdig på marknaden blandar jag enskilda mineraler utefter mina hästars individuella behov och våran grovfoderanalys. De största och absolut bästa förmånerna jag har som lärt mig beräkna både MJ, smb rp, makro- och mikromineralerna är att jag kan reglera dosering från varje individs behov vid vila, grad av träning, och så vidare. Samt att jag minskar kraftfodermängden drastiskt eftersom jag inte behöver ge det mer än som krubbskrammel för att mineralerna ska slinka ned.