Vingligt och svajigt

Jag visste det. När som helst skulle det värsta slå till. Jag har känt i kroppen att någonting är fel. Kroppen hade laddat om med negativitet, gaser och jag har haft alla tänkbara besvär med allt möjligt. Så natten till igår svämmade det över. Svett- och frysattacker samt en huvudvärk som slog ut all energi. Jag ville inte, men var tvungen att sjukanmäla mig från arbetet. Den morgonen sov jag länge. Även en lång stund mitt på dagen. Nu känner jag mig piggare, lugnare och inte lika illa som tidigare. Jag planerade att besöka vårdcentralen, men ärligt talat visste jag inte vilket av alla problem jag skulle söka för. Hur som helst, sov jag långt förbi akuttiden att det spelade väl ingen roll i slutänden ändå.

Samtidigt vet jag inte om jag ska be om ursäkt för att uppdateringen är katastrofal, kanske borde jag be mig själv om ursäkt. Jag, som inget hellre vill driva bloggen med hög kvalité, när livet i allmänhet behöver prioriteras. Egentligen är det så, att Urhästen består av ungefär fyra procent av mitt liv. Utstående läsare kanske tycker att jag dött, men i själva verket ser ni inte mycket mer än ens hälften av vad jag gör eller vart jag befinner mig. Trots att jag lägger mitt hjärta i varje skrivet inlägg.

Det som händer i framtiden är inte oklart. Jag ska förlåta mig själv för att jag inte har lagt all energi och tanke på att bli friskare. Sedan blir uppdateringen mer regelbunden igen – precis som förr. För övrigt mår i alla fall min lilla Orcharmé bra. Orchidéa får vila ett tag på grund av en mäkta märklig hålvägg. Förstår inte mycket, men förstår nog inom sin tid. Inte för att hon är sämre igen, snarare tvärt om, men den ser inte ut att behöva mer belastning än vad som blir av att ströva i lösdriften. Orcado har fått EQ + Biopromin + ÄCV, vilket han slukar. Orchidéa som är extremt kräsen äter inte om jag tar i mer än en matsked ÄCV, samtidigt som jag kan ha i tre matskedar till Orcado utan ett illa uttryck.

Idag åker jag och Husse till huvudstaden och jag ska få min födelsedagspresent – musikal och hotellvistelse. Imorgon hoppas jag hinna umgås lite med mina fina hästvänner ♥

12092340_1209422855738245_1580649858_n 12064070_1209422862404911_388405367_n 12064035_1209422859071578_1494196120_n

Guldstjärna och guldram

Nu är jag ordentligt trött, efter en riktigt ansträngande dag. Jag tvekade om jag skulle orka blogga, men till sist insåg jag att det här stallbesöket behöver förevigas. Orcado fick komma in till stallet idag. Första gången jag tog med honom från lösdriften, till stallet, stod på stallgången och gick tillbaka till lösdriften. Jag vill inte ta honom för givet. Allt vad han ska kunna och redan vet får vara. Från och med att vår resa startade får han visa i sin takt vad han kan och visa vad han vill kunna.

I lösdriften kom han fram i rask trav och det är bland det mysigaste som finns för en hästägare. I lugn och ro fick jag pyssla på honom Orchidéas lädergrimma, som på hans huvud vart ganska trång. När vi gick till stallet ville han gärna göra sig stark som en oxe. För det första vill jag inte rycka till i hans nätta huvud, men heller inte hålla ett konstant tryck. Jag kom fram till att ta ett mjukt tag om grimskaftet, släppa efter, ta mjukt och släppa efter. Han svarade som jag hoppades med att; mjuka upp musklerna och känna lugnet. Tänka efter, slappna av. Han är väldigt mottaglig för vad jag vill förmedla med endast känslan. Han är finkänslig på det viset. 

På stallgången satte jag fast honom på en lina och liksom jag nämnde i första stycket vill jag inte förvänta mig att han ska klara av någonting speciellt. Det han visar upp på eget initiativ är jag kvick med att uppskatta genom röst och myskli, så att han förstår mig när jag ser positivt på det han gör. Jag vill se honom utvecklas, få självkänslan att växa och berätta att han duger som han är.

Jag borstade igenom honom med piggborsten och det var oerhört skönt, hälsar lilla Grå. Hihi. Han njöt massor av att bli kliad och masserad. Den här gången testade han inte lika mycket hur långt linan gick. Han hittade ganska snabbt en bekväm plats både fram och bak med huvudet, hehe. Sedan tittade Klara in lagom till vi skulle ta fram pälsglansen för allt tagel. Som jag sade till Klara, ”Jag vill inte hamna efter med den, för då får jag väl aldrig upp tovorna igen”, haha. Precis som med det andra är han hur cool som helst. Tittade efter vad jag hittade på, men inget mer än så.

Efter det var det dags att ta fram hovkratsen. Här berättade han liksom sist att det gjorde honom irriterad, att det här skulle kunna eskalera till ett tillstånd då han blir nervös. Javisst, nådde vi den gränsen efter två försök till att lyfta benet, när han strax efter lade sig ned. När han reste sig upp igen tittade näbben fram och pickade någon gång, men jag stod fast vid att vara lugn och tålmodig. Samt berättade jag varför; jag vill lika gärna lyfta på benen och se under hovarna, som jag lika gärna vill känna igenom övriga kroppen, för att jag bryr mig om honom. Efter ett par försök till att få lyfta framhoven förstod han och accepterade det. Glädjetårarna var nära – en perfekt prestation. Från irritation till avslappnad. Det handlar om att blicka framåt eller hur? Att ge chanser, så att vi individer får chans att våga och vilja vara våra bästa jag? I alla fall i min närhet.

En egenskap som jag rent av älskar med Cadon, är hur mycket han pratar med mig. Hur mycket han berättar för att jag ska förstå de olika situationerna. Han är väldigt tydlig, vill vara delaktig och någonting som jag nämnde i något tidigare inlägg är att han gärna söker min närvaro när egna beslut ska tas, istället för att koppla bort och stänga portarna till sitt inre. Exempelvis att han ber mig upprepa lyft med hoven, för att han ska få känna på känslan och bli bekväm med den. Då formas en tillit som betyder mycket för honom.

Idag har han gett mig ett nytt perspektiv på känslan ”nervositet”. Nervositet behöver inte alls innebära ”spring, stress, negativitet”. Det kan lika så vara en instängd nervositet som finns på insidan. Som ibland blottar sig eller enbart ligger dolt som ett tryck i bröstet. Den kan visa sig bakom skratt och skämt. För Orcado låg den mycket på insidan den här gången och det gjorde att han tog knepiga beslut. Som att lägga sig och undra, ”Hoppsan, det här blev inte som jag tänkte mig”. Utan att vara det minsta stressad, men ändå bli klumpig. Jag vill fokusera på att stötta honom i att landa i sig själv för att ta en distans till sin självkontroll.

Sista benlyftet avrundade stallvistelsen för den här gången. Han fick lite EQ + Biopromin + ÄCV för första gången och det slukades med ett nafs. Sedan gick vi ut till lösdriften igen och åh, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka hur fantastisk han är. Tänka sig att mycket kan hända och fortfarande kännas lugnt och tryggt när det går som bäst. När saker och ting kunde gått tokigt till. Tiden i stallet blev kort, men jag vill inte lägga någon ribba högre än vad vi orkar ta oss an. Det är bättre att förväntningarna ligger på noll eller lågt för att se hur kärlek övervinner allt.

Det jag vill och önskar med lilla Grå är att forma en trygg rutin som vi kan luta oss mot till vardagen. Det ska vara tryggt och lugnt i stallet. En vana att befinna sig i när vi inte hittar på någonting annat. Det är dessutom en bra grej att göra för att lära känna varandra. Stänga ute omvärlden för att under en stund rå om varandra. Jag kunde inte vara mer glad och fylld av lycka när vi släppte ut honom. Jag uppskattar hela den här individen. Det känns också som att han uppskattade umgänget, då han gärna hade följt med in igen.

60 61

Lugn och ro är allt jag vill

När jag tittade in i stallet, sade ”Hoho” och såg nyfikna ögon glimta bakom tagel. Orcado var lugn, men vaken. Jag tittade in i boxen och visste inte riktigt vad vi skulle hitta på i väntan på Stallmatte. Till sist kom vi in på tanken att vara utanför den där eländiga boxen.

Att stå på en lina på stallgången var inga problem.Trots att energin ökade i takt med den sakta soluppgången utanför stalldörrarna. Jag stod vid hans sida och märkte att han ville röra sig ännu mer. Dess värre var lugn och ro allt jag önskade. Jag backade därför ifrån honom sakta. Jag satte mig på huk och förmedlade ett lugn (så gott det gick, med tanke på starten på morgonen). Jag pekade på att vi snart skulle få komma ut, jag lovade det. Lilla Grå rörde sig så långt linan räckte för att se hur situationen stod till. Han ville så gärna hitta en plats som kändes rofylld och trotsa all energi som fanns inombords.

Efter en minut eller två, bad han mig komma närmare. Det är lite spännande, därför Orchidéa hade velat löst det här själv. Samtidigt som Cadon sökte min närvaro för att finna ro. Jag tog med mig piggborsten, gick fram och masserade honom längst halsen och ned mot bogen. Under magen och över ryggen, ned på skinkan. Han stod alldeles stilla och vevade runt med mulen, hihi. Vilket samarbete – kommunikationen var närvarande. 

När jag hade masserat honom med borsten var det ett nytt moment att se hur han skulle reagera under tiden jag bytte till hovkratsen. Han stod fortfarande i harmoni och tittade på vad jag gjorde. Sedan förberedde jag honom för att lyfta hoven genom att massera höger framben, klappa upp och ned för att koppla en helhet med den tidigare upplevelsen. Detta var dock känsligt. Han ville medvetet be mig avsluta det jag gjorde – lyfta benet. Genom att bita två gånger mot handen, ville han meddela det här. Han berättade att det väckte lite nervositet. Jag lade uppmärksamhet på att han ville se och nosa.

Det här var ingenting konstigt och tack vare Orchidéas lärdom kunde jag förstå det här mycket bättre än någonsin. Jag berättade att jag ville lyfta och se hur hovarna mår, lika gärna som jag ville massera och känna igenom kroppen. Jag gjorde ärliga försök till att involvera honom till att se hur jag lyfter, känna efter hans reaktion och försöka hitta en lösning. Istället för att hänga upp mig att han ville bita mig, valde jag att se anledningen bakom. Vilket resulterade att jag efter två till försök kunde lyfta hoven och med glädje från bådas håll. Han är fantastisk, vilken gosse.

Det är någonting som händer inom honom när jag är ödmjuk. Han hamnar mellan två världar. Ett gränsland. En där han väljer friheten under ansvar och en annan där han blir som snarlikt låst och ber mig att vara delaktig i beslut som egentligen är hans egna. Väldigt intressant och varje dag sedan den här mysstunden i fredags vill jag tillbaka för att finna mer eller någonting nytt.

21 33 35 42

Äntligen fri

Natten till fredagen var inte bra. Jag vaknade varannan timme för att vara på den ”säkra sidan”. Jag fick inte missa alarmet och försova mig till utsläppet som skulle äga rum klockan halv sju på morgonen. Hopplöst. Vaknade sedan halv sex, det tog fem minuter innan jag somnade om. Det var de fem längsta minuterna på länge. När alarmet väl ringde kvart i sex, hur tror ni att jag mådde då? Jag vet att jag inte var så värst pigg och kry i alla fall. Irriterad som få, dessutom.

I stillsam panikartad chock vaknade jag kvart över sex och fick tyvärr stressa iväg, någonting som jag är van att göra sedan flera månader tillbaka i samband med slutet av övningskörningsperioden. Jag tog med mig brevet till SSS (Sveriges Shetlandssällskap) som innehöll Orcados pass, givetvis. Det här ska jag hinna med att posta – perfekt och skönt att få det gjort, var den spontana känslan av att få det genomfört.

Väl i stallet träffade jag en lugn, men vaken, liten Orcado. Cadon stod och tittade lite nyfiket bakom sin enorma lugg. Väl vad som hände i stallet vill jag skriva i ett separat inlägg, eftersom det var en sådan fin stund. Det tog inte lång tid innan Stallmatte och hennes, nyblivna valack, Kristall tittade in under taket. Efter en kort stund tog vi ut båda pållarna till lösdriften och det var en otroligt känsla att få se lilla vännen Grå springa av all energi och känslor som blomstrade inom honom. Han var innerligt lycklig av att få komma ut i den friska morgonluften. Att Kristall blev hans nya vän, var endast ett stort plus för honom. Jag tror att de får underbart mysigt tillsammans. Så småningom ska även Stallmattes äldsta dotters häst Magic flytta in och då blir det en liten grupp hästvänner.

Följande bilder är katastrofala fotmässigt. Det var mörkt ute och jag hade inte tid för att ställa in manuella inställningarna mer än lite blixtsnabbt. Oavsett kvalitén blir jag glad av att se på bilderna. Min fina Orcado, hans fina stund i friheten!

22 23 24 25 28 30 31 32 34 38 41 43 44