Stolt över Cadon!

Jag är otroligt stolt över Cadon idag. Över mig också, faktiskt. Jag gav mig inte och inte han heller. Jag lyckades omvända hans inställning och fram i tömmen fick jag en fantastiskt trevlig Cadon som tyckte att det var riktigt skönt när spärrarna släppte. Många nöjda frustningar senare var vi äntligen hemma från dagens körtur och vi båda var svettiga.

Det blev samma tur som igår, 7 km genom skogen. Kommer kalla turen för 7:an, hehe. Hur som helst. Den själv tog 2 tim och 30 min. Då lät jag honom hålla den takt han hade och nöjde mig där. Idag hade vi Jullan och Florran med sig och då granskade jag honom djupt. Jag fick upptäcka att han KAN skritta mer elektriskt än vad han gjorde när vi var ute själva. Han KAN jogga i traven i flera kilometer efter kilometer. Han är bara en fruktansvärt smart kille som väljer det som är mest bekvämt och ja, det kan jag absolut köpa under olika omständigheter, men idag när han blev avslöjad kom jag på att faktiskt locka och dra fram räven bakom mitt öra och be om att han ska hålla det där tempot – typ hela tiden.

Jag lät honom inte släpa benen efter sig. Jag var där direkt och arbetade aktivt med att få fram honom till tömmen. Till en början höll han givetvis inte med, rynkade på ansiktet och sade nej tack. Men jag frågade, om och om igen. Jag nöjde mig inte med en blank avvisning. Idag fick han banne mig försöka. En vänskap handlar fint om att ge och ta. I flera omgångar har jag tagit, men jag har givit. Nu är det på tiden att vi försöker balansera det här när vi äntligen fått ordning på signaler och dess betydelser.

Det kan mycket väl uppfattas som att jag var sträng och orättvis mot honom, och jag erkänner; sträng var jag kanske, men inte ett dugg orättvis. Det är orättvist att utsättas för någonting som dem inte är mogna för, men han har visat i många omgångar nu att han kan. Det är bara dags att proppa i Lilla Grå ett stort lass med självförtroende som talar om för honom att han kan bara han bestämmer sig. Det visade sig efter halva turen, när vi var på gränsen att bli tokiga på varandra, att ja; det med fart är ju ganska kul och jag vet att tempo är Orcados kopp med te, så att säga.

Det här är absolut en balansgång som kräver bra grund att stå på. Jag kände så fort vi bar av att han var alert, men han behöver hela konceptet som jag nämnde igår. Trygghet, tydlighet, teori som knyter till det praktiska → utmaning och uppgifter. Där kan vi hitta effektiva äventyr som stärker på riktigt.

Sol och regn på oss

Dagens körning med Cadon var spännande. Först och främst var han barfota runt om. Jag vill se hur han tar sig fram på promenad respektive under arbete. Det var ingen större skillnad och jag tycker att han knatade på bra.

Cadon är bra på att ta uppgifter och utmaningar. Han gillar tydlighet och när teori med det praktiska vävs samman. Han arbetar heller inte gratis. Så att få honom med på noterna kräver verkligen av mig. Jag inser en del saker när jag går igenom den här fasen att jag mest bara ska acceptera läget som det är. Bland annat det här eviga skrittandet. Vi skrittar, skrittar och skrittar. Han verkar inte ha ett dugg bråttom, vilket han i och för sig inte borde ha. Men jag gillar fart och känna att det finns någonting i tömmen. Ibland är det som att han mest bara är där framme, men hamnar sällan mellan ”hand och skänkel”, som det brukar uttryckas. Då när han ibland ålar, tittar sig omkring, tänker på annat, är inte fokuserad… Så upplever jag att vi k-n-a-p-p-t kommer någon stans, samtidigt som jag ska försöka styra upp fartyget och där. Det är där jag kan tappa tålamodet.

Det är bara mig jag riktar kritiken till, för jag begriper att det här är någonting som jag behöver arbeta med mig själv. Det jag precis har beskrivit är saker som vi alltid haft som behov av att bli bättre på som ekipage, men som jag sällan lagt vikt i att faktiskt reda ut.

Under dessa turer som vi inte har mycket annat än skritt att arbeta kring, eftersom det är gångarten som han föredrar, så har jag lagt mycket fokus på mig själv. Hur driver jag, när driver jag. I vilka moment och delmål kan jag fördela utmaningarna för att han ska känna tryggheten, rytm och ett tydligt syfte. Det första jag verkligen har fått skärpa till är; att sluta smacka i tid och otid eller fladdra med pisken och röra honom med den helt utan konsekvenser. Att bli mer konsekvent och tydlig med hur och när jag driver har gjort att en smackning betyder öka tempot. Tidigare har jag fått smacka, smacka och smacka. Inte för att han sket i att lyssna – han hörde, men signalen tappade till sist sitt värde när smackandet dök upp när som helst och hur som helst. Det är en sak som jag har upptäckt med mig själv.

För att förebygga att han inte ska byta körfält när vi kör så har jag fäst blicken längre fram. Det är en sådan sak som ridläraren alltid gormade om på lektionerna då jag gick på ridskola, ”titta framåt Lovisa”. Jag kan väl säga så här; idag förstår jag varför. När ekipaget tar sig ostadigt framåt hjälper det inte att stirra på vad som finns mellan skaklarna, för då är det lätt att det jag sänder ut via min energi just det; ett ekipage som tar sig ostadigt framåt. Om jag fäster blicken bortåt och föreställer mig hur vi aktivt kliver mot horisonten så blir det tydligt för Cadon med. Det var lärdom nummer två.

Sedan har vi det här med balansen av vad man ska nöja sig med och vad jag kan be mer av. Den är finkänslig. Som ett exempel kan Cadon skritta på stadigt, sedan blir han plötsligt alert för att han kanske ser något spännande och ökar tempot. Är det smart att då be om trav? Nej, det behöver det inte alls vara och varför inte då tänker du. Jo, för att fokuset är trots allt inte på mig eller oss. Det väver inte samman teori med praktik om länken mellan signaler och det som händer runtomkring är bortsuddad. Det bästa är att be om trav när han har ett jämnt flow sedan innan. Jag kan exempelvis testa hur mycket glöd han har genom att smacka en gång och se hur han reagerar. Om det gnistar till är det ypperligt att fråga om trav. Lärdomen är att tänka moment, utmaning och utföra dessa på en nivå som han kan leva upp till.

Som idag låg fokuset på att skritta, skritta och skritta. Men inte att skritta och dra benen efter sig, utan jag bad honom helt enkelt hålla ett aktivt tempo nästan hela rundan och det fungerade helt okej. Han är lite van vid att få arbeta i vilken takt han vill, så lite ovant var det nog när jag frågade efter lite glöd. Vi behöver fortfarande öva på det, både som uppgift och fysiskt, men han var lyhörd och orkade hålla fokuset allt som oftast. Det är ett riktigt bra framsteg. Jag ser tydligare hur vi kan arbeta oss framåt. Jag förstår hans hintar och önskemål om hur vi kan göra för att samarbeta på ett effektivt sätt och som känns skräddarsytt för honom. Trots allt blev han också mer positiv när jag hade etthundra procent fokus på honom.

Den här känslan att han vill ha teori ihop med det praktiska, alltså regelbundet med utmaningar och uppgifter, är någonting som jag fått se i flera sammanhang, men har av någon anledning inte litat helt på min magkänsla. Mitt tålamod kan ibland få slänga sig i väggen, men Cadon har då ett tålamod som är oändligt. Hans ödmjukhet besitter inte många hästar som jag känner 

Hällandning

Igår promenerade jag och Cadon, som jag nämnde i inlägget ”Motionera hovarna”. Jag spelade in lite filmer, som demonstrerar hur Orcado sätter ned hovarna. Tyvärr, är jag inte tillräckligt bra på att se hur framhovarna landar, som jag är på att se det på bakhovarna.

När vi promenerade tyckte jag att han verkade vara ganska bra på att tålanda, vilket inte är så bra funktionsmässigt för hovarna. Ibland tyckte jag mig se han landa plant med hoven. ”Nåväl, det är bättre än tålandning”, tänkte jag. Sedan kikade jag på inspelningen och fick mig en positiv överraskning. Cadon hällandar mer än vad han ens planlandar! Så, kanske har han inte riktigt så lång väg tillbaka till återhämtning i hovutvecklingen som jag trodde. Dock är han fortfarande, som nämnt, försiktigare när han är oskodd fram. Men det tror jag faktiskt att han kommer förändra nu när vi kan fokusera på att låta hovarna utvecklas (ingen gigantisk hålvägg som tar all energi). Han ska få sin tid på sig, vänja sig, härda sulan och växa fram en rejäl häl och hov i sin helhet.

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.

Motionera hovarna

Igår regnade det hela dagen. När dropparna inte föll dramatiskt från himmeln, hängde de istället i luften. Jag, Blomman och Odette tog oss ut på äventyr. Men först verkade jag dem båda och plötsligt var det mörkare ute i det klockslaget än vad jag var van vid. Så vi tog oss ut på en 4 km-runda i samhällets trånga gator medan lyktor från vägar och hus bländade allt värre i ögonen. Det var mysigt. Blomman klev på riktigt fint, Odette busade med allting som gick att förvandla till bus och regnets små droppar smattrade mot galonöverdraget.

Blomman är så fantastisk. Speciellt den här gången, när vi inte kört alls i mörker tidigare och så vet jag inte om det var ett bra humör eller reptyglarna, men hon var ovanligt finkänslig i tömtagen. Ibland behövde jag endast lyfta handen så svängde hon gladeligen.

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.

Idag var det Cadons tur att få komma ut, men vi tog oss en kortare promenad om 4 km istället för att köra ut. Min och Husses Chihuahuatik på fem år, Ladie, följde med. Angående Orcado så fick han vara barfota runt om och fokuset låg på att komma framåt, men jag ska väl erkänna att jag gick och spände grimskaftet mer än en gång i ren protest om hur lite väl långsamt det gick ibland. Jag klockar hans skritt numera för att få ett hum om hur han rör sig och i vilka sammanhang den får mer rytm, flow och elektricitet. Jag har klockat både när han har skor runt om, halvskodd och totalt barfota. Det finns egentligen ingenting som skiljer hastigheten åt. Han håller sig omkring 2,4 km/h i början av arbetspassen, ökar så småningom till 3,2 km/h och när han väl är uppvärmd och igång hamnar han på omkring 3,8-4,5 km/h. Det som drar ned tempot ibland kan vara när han går barfota fram och grusvägarna är platta med några enstaka stenar som han trampar på. Det här gör honom försiktig/öm, men inte så att han hulkar till av obehag.

Annars var promenaden mysig och våra fötter njöt av att komma ut. Hans hovar blev rena och Ladie spred sin positivitet över världen.

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.