Vi är präglade

Tänk att innan Odette föddes sade jag: “Orchidéa har berättat för mig att det blir ett svart sto med vitt tecken, det låter inte klokt – men jag är helt säker på hennes budskap.”

Jag brukade ofta och länge beundra hennes gigantiska dräktighetsmage, både på avstånd och nära. Speciellt när tiden för fölning närmade sig, för jag kände att min närvaro var viktig. Både för Blommans skull, men också för det lilla livet som levde där inne. Med Blommans tillåtelse, fanns jag där för henne större delar av händelserna framför allt dagarna innan. Då sov jag i stallet och tittade till henne noga mycket ofta. Det var ju inte bara jag som skulle få mitt första föl som människa – min älskade hästvän skulle ju bli moder för första gången. Nyfikenheten fick vänta, det emotionella oss emellan fick oändligt utrymme.

När fölningen satt igång och det visade sig ett svart sto med stjärna i pannan höll hjärtat mitt på att hoppa över ett slag. Blomman hade rätt och jag var så lugn i att känna tilliten till hennes ord, samtidigt rädd att jag helt enkelt uppfattat fel. Men jag bara drog lättnadens suck att det hade gått bra, att stallmatte hjälpte mig så vi kunde hjälpa Blomman. Jag kan än idag inte förstå exakt att det här hände oss. Jag kan inte bevisa Blommans egna ord precis, en del tror nog slumpen gjort sitt verk, men jag bryr mig inte. Jag har inget behov av att övertyga någon och det upphörde kort därefter jag talade om min förmåga att kommunicera telepatiskt med djur, för det insåg jag är bortom vissa människors kontrollbehov och komfortzon. 

Redan när Odette låg i magen, kändes vi sammansvetsade. Om några dagar blir hon ettåring och jag kan inte förstå att det här året gått så fort. Så snabbt. Någonting hon gjort sedan första dagarna är att vilja vara nära. Antingen springa vid sidan eller buffa in sin nätta lilla mule i halsen och famnen. Jag kommer heller aldrig glömma när hon som någon vecka gammal rymde från hagen och sin mor, för att delta när jag mockade boxar. Förkyld som jag är idag och som jag var då, lokaliserade hon förmodligen mina harklingar, haha. Det blev obeskrivligt viktigt att alltid finnas där med henne, så förutom all tid om dagarna, satt jag med långt in på kvällarna för att bara finnas. Vi sade sällan någonting, men energin hade ett harmoniskt flöde.

Jag favoriserar absolut inte mina hästvänner – dem betyder alla det allra högsta för mig på sina speciella vis. Kort sagt är Orcado min energikälla från naturkraft, Orchidéa är min syster i hästkropp med den förståelsen vi naturligt har för varandra. Medan Odette är den där individen som jag drömmer om. När kroppen och sinnet vilar dag som natt, leker hennes skepnad inom mig ändå. Hon är min “one in a million”-häst. Det är som att vi präglats från första början.

Som jag är idag

Jag vill att du ska se mig som jag är idag. Jag vill att folk ska ta mig för den jag är just nu, och inte för vem jag var eller vad jag gjorde förr. Allra helst vill jag att folk ska se mig för den jag är just nu och samtidigt ha förmågan att föreställa sig mina framsteg till att bli den jag vill vara i framtiden.

Någonting jag inte vill, är att känna att du antar mig att vara den jag var igår. Eller ännu värre, den jag var för en lång tid sedan. Jag är hela tiden en person i utvecklingsfas. Min person, den jag är, står aldrig still. Ibland är jag på flykt från mig själv, det ska jag erkänna. Men så gott som alla mina val är medvetna kring varje konsekvens och jag resonerar kring dem. Utvärderar, tänker och känner. Bakom en rad av handlingar finns det en emotionell pilot som är jag.

Jag vill inte att saker jag gör idag ska chockera dig. Istället vill jag att du ska tänka uppmuntrande “Vad fritänkande du är!” eller ge mig ett gott råd insvept i förståelse varför du tror att det inte kan vara lämpligt. Jag vill inte känna mig låst och hämmad i dina versioner av mitt dåtida jag. För jag i jaget är alltid på språng. Vill alltid finna någonting nytt. Vill alltid hitta en väg som känns anpassad efter dagsform och mina förväntningar om framtiden.

Så det är så jag kommer att leva, fri och egen. Trogen mot mig själv och dem som ser mig som jag är idag och vill vara.

Relation före prestation gäller än

Jag har tänkt mycket.

Jag har känt mycket.

Min slutsats är att detta gäller än; relation före prestation. Jag vill inte och som det ser ut idag kommer jag heller aldrig, göra någonting som endast är för min skull. Att få egen vinning av vissa handlingar eller värdering är inte mitt syfte med att äga hästar. Så långt jag bara kan och har möjligt, tänker jag alltid se till att dem får ansvara för sina kroppar och rätten till den. Kanske det sistnämnda som är det absolut viktigaste också.

“Rätten att få äga sin egen kropp och ta egna beslut kring den. Att leva sunt, behöver inte betyda att livet ska vara helt problemfritt. Att drabbas av problematik, är endast problematiskt tills en lösning och strategi är hittad. Det är kanske det viktigaste i livet för mig och enligt mina hästvänner och de hästar jag träffat. Att känna sig levande, det gör man först och främst när livet är en salig kompott av allting.

Det naturligaste faller mig i smaken, kort sagt. Sådant som är naturligt, är det som händer utan att man egentligen påverkar det själv. Om jag blir varm, så svettas jag för att kyla ned mig. Kanske får en lite rinnig näsa, men när jag torkar njuter jag avsevärt mer av en värmande sol än annars. Även om solen inte dyker upp förrän flera dagar efteråt. Regnet och vinden renar hud och hår från att porer ska täppas igen av biprodukten från att ha rört sig mer intensivt.” — Orchidéa, 1/9/2017.

Det här är anledningen till varför jag gör många av mina val. Tid är handlingar. Handlingar ger konsekvenser. Vissa konsekvenser öppnar möjligheter för en och stänger möjligheter för en annan. Det är det här som leder till att individanpassning är det ultimata för varje enskild individ. Ingen är som den andra.

Jag och Blomman kom på tal om det här eftersom jag tänker ofta på det och plötsligt hörde jag henne svara på mina funderingar. Jag reflekterar mycket kring livet, hur situationer hade sett ut om jag bara gjorde på ett annorlunda sätt. Om jag rent av struntade i hur hästarna ser på vår relation, så hade jag kanske haft två smala och snärta hästvänner. Men utan att känna in deras psykiska hälsa finns ingenting kvar. Att motionera sig svettiga är ingenting som dem gör för jämnan, det är kraftansträngning som sker när vissa aktiviteter blir tillräckligt trygga och roliga att det ändå i det slutgiltiga blir motionen.

Det är också just det som är så ofattbart unikt med livet.

Arbete över bommar på volten

Tidigt på förmiddagen idag körde jag och Ladie till stallet. Vi gjorde i ordning paddocken med bommar och sedan fick Ladie vänta där medan jag hämtade Blomman. Tanken var att få hämta henne själv, utan Odette, men jag var inte helt säker på om jag skulle lyckas undvika lilla Räserfräser. Hästarna hade i alla fall vaknat när jag mötte Blomman och när vi var på väg ut svansade Odette med. Attans… men vi tog det lugnt. Dem är vana vid att båda följer med när jag sätter grimman på någon av dem.

Jag skickade ut Blomman ur öppningen och hejdade Odette när hon tänkte att det var hennes tur att kliva ut. Vi tog det lugnt för att fortsätta hålla situationen harmonisk. Odette stod där och glodde undrande, men var inte ett dugg upprörd. Blomman kunde verkligen absolut inte brytt sig mindre. Vi gick några steg, stannade, kollade in reaktionen, gick lite till, checkade av. Men Oos bara stod där och tittade. När jag och Orchidéa var riktigt långt ifrån hagen skrittade Oos och Lemon till övriga flocken.

I paddocken var Orchidéa underbar. Det är fantastiskt hur bra jag tycker att vi har det. Hon är mycket fräschare i kroppen, även om högervarvet är ganska tungt än. Hon är som jag nämnt tidigare något stel/öm/spänd i bogen. Högervarvet framhäver det mer än annars. Det syns också tydligare när skuldrorna får tårna att peka inåt. Eftersom Blomman är helt lös i paddocken får hon reglera om och när hon vill gå på rakt eller böjt spår. Förr har hon kunnat vända in mot mig stegrande, slängt ett ben när jag råkat trycka för hårt eller fara iväg när hon känner att det blivit för mycket. Jag tycker det är hennes ansvar att få bestämma över hennes kropp och ingen annan än hon själv vet bäst hur hon känner.

Trots att det var lite tungt arbetade hon på klockrent. I vänstervarvet höll hon sig på volten, både minskade och ökade storleken. Hon höll ett relativt jämnt tempo över bommarna och fick ett trevligt flow. Uthållighet har hon definitivt, men styrkan att koordinera olika kroppsdelar mer detaljerat saknar hon. När jag ser att hon uppnår mina önskningar tackar jag – varje gång. Jag backar undan med min energi, som annars är riktad mot henne där hennes energi möter upp min, för att ge och ta. Kommunikationen mellan oss var verkligen perfekt, då jag blev förstådd varje gång jag tackade. Likaså varje gång jag hade tackat för mig växte hon och ville ge ännu mer. Vi tänjde lagom på gränserna innan vi bröt av.

Jag vill sällan, helst aldrig (även om det ibland kan vara nödvändigt), nöta någonting. Jag ser ingen mening med att trava tjugo varv på volten i båda varven i sträck, bara för att nöta. Att nöta riskerar för mycket, kan vara glädjedödande rent ut sagt. Själv tycker jag inte om att nöta, utan gillar att variera de sinnen och muskelgrupper som används. Det är då också lättare att se och känna olika brister, skavanker – uppmärksamma det en är bra på, och så vidare.

Det känns i alla fall riktigt bra att så smått smyga igång Orchidéa nu, för hon vill så väldigt mycket och har mycket energi. Vi håller oss till stärkande, uppbyggande och mer intensiva korta arbetspass. I takt med bättre styrka och kondition ökar vi svårighetsgraden.

Tillbaka i hagen låg Odette ned och sov med Lemon. Det var fint att se ♥