Sketcher för hästsmycken

Efter att ha besökt Etsy var jag riktigt inspirerad. Det gick inte hålla sig och det resulterade ett papper klottrat med lite hästsmycken. Jag är osäker hur jag ska ta hem materialet. Många säger att internet är billigt och bra, men det är lättare att gå in i butiker för att se vad de olika delarna har för kvalité och utseende i verkligheten.

Jag får se hur jag gör, men en sak är säker – jag närmar mig drömmarna.

2

Inspiration på hög nivå

Jag planerar nästa fotografering med Orchidéa och det viktigaste för mig är att få fram känslor. Väcka det som kan bli medvetet i våra sinnen. Kanske en känsla som påminner oss om hur viktigt det är att låta vårat inre prata med naturen. Våga låta det samspela, för att nå en annan skärpa av livet. Därför kommer det krävas en hel del mysigt pyssel. När det kommer till fotografier handlar det mycket om utstrålning och utseende.

Det finns ingen egentlig kultur eller något tema som jag dras till, även om vi kan se skymt av western, indian, medeltid och annat som anses ”själsligt”. Eller ”andligt”. Jag gillar tanken på att jag får kombinera allt som tilltalar mig och hur det symboliserar mitt perspektiv på världen. En fjäder kan man säga betyder, för mig, skör styrka. Så lätt och vacker, men trots vind och rusk förändras inte det.

Har ni kollat in Etsy någon gång? Om inte – gör det. Jag söker främst på ”Horse tack” och får upp saker som kan vara till intresse. Om jag hittar en mer intressant ting, så som ett tagelsmycke för att ge ett exempel, går det att klicka sig in till tillverkaren och se fler av dess verk. Här syns lite av det som inspirerar mig, väldigt mycket (drömmer mig bort).

1

Fick ett begrepp

Hur allt började, hur visste du/märkte du att du kunde kommunicera med djur?

Klara, Skogsmullen.

Jag är en riktig naturfantast. Jag älskar allt vad naturen innebär. Jag är tacksam för att den ser mitt unika ”jag”. Precis som den har gjort hela mitt liv. Att kommunicera telepatiskt är ingen avancerad eller komplicerad medfödd förmåga. Alla kan det här med telepatisk kommunikation, men vi alla använder den på våra olika vis. Brukar du få en känsla i magen som för det mesta verkar stämmer? Brukar du ha på känn att någonting är på gång att hända? Kan du ana att din bästa vän är ledsen fast personen aldrig nämner det? Misstänker du att din kärlek är besvarad? Väl, där har du svaret och en början.

Som individ är jag ett extremt exemplar av den person som är envis, bestämd, målinriktad och nyfiken. Dessa egenskaper gör att jag inte kan tänka klart under somliga omständigheter; som att undra och inte veta. Det kan göra mig orkeslös, nedstämd och det går inte en stund utan fundering tills jag kommit fram till svaret. Det betyder att jag har haft många svåra perioder i livet där jag ibland har varit osynligt deprimerad. Med osynlig menar jag att det inte har varit nämnvärt märkbart och jag klandrar ingen för det. Inte mig själv heller, för att jag förstod att det finns ett svar på det jag undrar. Någonstans.

Under min uppväxt har jag varit mobbad, haft få vänner, ibland valt att vara och leka själv. Lekar som ”Häst och människa” har varit min favorit eftersom det många gånger har varit det närmsta jag kommit djurarten. Jag har pratat med mig själv och djur. Att drömma saker som att jag är en människa, som kan hoppa in i en hästkropp är mer än fantasier. Jag minns speciellt stunder med djur som har varit som hemliga. En öppen dialog har varit självklar, men inte ett ord har blivit sagt.

När jag var runt tio år fick jag en bok som heter ”Hur man talar med djur” författad av Penelope Smith. Boken var omöjlig att läsa för någon som aldrig har uppskattat läsning. Det tog mig till slutet av nionde klass att mogna i det här. Jag ville kunna läsa bra, skriva bra, utveckla mitt språk och ordförråd. Därför läste jag igenom alla böcker ur ”The Twilight Saga”-serien och lämnade in noveller och texter till min svenska lärare som fick högsta betyg. Allt gick fort och slutet av nionde klass närmade sig med stormsteg. Jag gick ut med väl godkänt i Svenska från att ha haft på snudd till godkänt.

Därefter kunde jag äntligen läsa min mycket gamla och dammiga bok, om hur jag kan tala med djur.

Det tog någon timme, sedan var boken utläst och jag kände mig som tyngdlös. Det fanns ett begrepp för vad jag alltid visste fanns med mig. Det var inte begreppet telepatisk kommunikation i sig, utan innebörden är någonting som förklarade för mig varför. Varför jag är som jag är, varför jag har gjort som jag har gjort och varför jag tänker som jag tänker. Världen klarnade upp och jag slutade undra.

Det förklarar varför jag automatiskt har dragit mig till djuren istället för människor. Människor har egentligen aldrig varit mina förebilder. De är stressade, högpresterande på inbillningar, inramade i samhället och låsta i sitt inre och ältar utan vidare förståelse. Djur är de som delvis slungas med, men som aldrig riktigt låter det obehagliga fästas.

När jag äntligen hade ett begrepp fick jag också en idé för hur jag skulle plocka fram min förmåga att kommunicera telepatiskt. Under tiden jag gick i grundskolan hade jag knappt använt egenskapen. Dock tog det inte lång tid innan den kom tillbaka till mig när jag aktiverade den. De första samtalen var svåra och ansträngande. Huvudet kändes som ett krigsfällt och kroppen vart oförklarligt trött fort. Utvecklingen har alltid varit successiv. Pendlat mycket upp och ned, beroende på hur jag har mått och vad jag har gjort. Så aktivt som jag använder telepatisk kommunikation idag har jag nog aldrig riktigt gjort sedan jag var barn.

P5140117

Fantombild om Shetlandsponnyer

När jag och Orchidéa tar en promenad till samhället händer det ofta att en eller flera människor reagerar. Hur dessa reagerar är olika. Hittills vill barn gärna se, men inte röra. Föräldrar vill gärna att barnen ska se och röra. Andra ställer frågor om oss. Stallhusse har också berättat att vi skapat oss ett rykte, hehe. En gång när vi stannade utanför ICA-affären i samhället bytte vi några ord med en gubbe, säkert från grannskapet.

Han berättade lite humoristiskt att våra hästar var lydigare än hans hund (som skällde halsen av sig när hans husse stängde bildörren). Hur som helst frågade gubben ”Vad gör ni med en sån där liten? Det är väl mest till sällskap förstår jag”. Jag svarade som jag brukar när jag inte riktigt känner för att diskutera en längre stund – det som den andre förväntar sig att höra, med ett medlidande i tonen och ger sedan förslag som ”Det brukar väl gå bra att köra?”.

Det händer att människor frågar om Orchidéas brukbarhet på grund av hennes storlek. Det kan inte vara vanligt att man har dessa små hästar till mer än just sällskap. De är små, går inte att sätta upp för stora barn. De är envisa som bångstyriga monster och kostar förstås mindre i drift, för att en storhäst kräver betydligt mycket mer omsorg än en mindre häst… Eller?

I augusti 2014 var Orchidéa med om en traumatisk yttre ögonskada och den krävde ungefär två, nästan tre, månader innan hon friskförklarades. Veterinärerna tog inte mindre betalt för att hon var en Minishetland. Alla hästar, oavsett storlek, kräver att sin ägare på papper tar sitt ansvar. Om att få de fysiska lika väl som den psykiska behoven tillgodosedda. Är det verkligen brukbarheten som sätter skillnaden på liten och stor häst?

Det tror inte jag. Jag tror det är ett normaliserat synsätt många har gällande Shetlandsponnyns brukbarhet. Det är en riktig fantombild, ibland medvetet, ibland omedvetet. En fantasiföreställning bildar en identitet, att leva upp till, för dessa små söta liv som går billigt i hagen och ser extra söta ut med lite hull. Det kan bli svårt för en individ som är liten i storleken att hävda sina personlighetsdrag om de inte får bryta det där synsättet. Då krävs det en markant envishet för att hänga med i svängarna, om ni förstår hur jag menar. Personligen ser jag Orchidéa som en riktig atlet.

Har ni denna fantombild när det gäller Shetlandsponnyer?

WILD-1,1

Foto: Louise Johansson, redigering: jag.