Tack för ett år, Orchidéa

När jag skriver det här inlägget försöker jag tänka tillbaka till det vi har hunnit vara med om. Jag inser att utan Orchidéa hade jag inte varit den jag är idag. Nog för att jag ser mig själv som en individ på ständig utveckling, bak och fram i livet, har Orchidéa fått mig att blicka in till vem jag är inom min hästhållning och hur jag vill bemöta henne som faktiskt är en häst. Jag får gentemot min älskade lilla stora Blomma visa vem jag är och jag har fått tagit reda på vem jag vill vara. Det är inte lätt att vara hästägare, men inget måste peka på att det ska vara svårt heller.

Oavsett vad jag vill, finns där en individ på hundra kilo som vill minst lika mycket. Inte nog med att jag har utvecklats från det ena till det andra, har jag fått vara med hur den här vackra hästen har utvecklats från det ena till det andra. Tillsammans har vi fått uppleva en livsresa som vi båda önskar och vill varar tills döden skiljer oss åt.

Det har tagit lång tid att lära känna henne, det har inte enbart varit att locka med goda förutsättningar för att hon ska ha de grundläggande behoven tillgodosedda. Jag har inte enbart kunnat stå upp för mig själv för att hon på något vis ska ha förstått vilka gränser jag har, för att jag är jag och jag är människa. Saker och ting har inte bara varit så bara. Det har krävts många hårda bett från henne för att jag ska förstå. Förstå att jag behöver förstå för att hon ska förstå varandra. Vi har lagt många stunder åt att skapa en form av distans mellan sitt yttre till sitt inre, mitt yttre och mitt inre.

Det tog lång tid innan jag kunde säga att jag älskade henne för mer än att hon var min häst, men när jag väl kunde säga “Jag älskar dig” för att Orchidéa är just sitt unika jag var det inget konstigt. Naturligtvis har vi flätats samman och jag är tacksam för att hon älskar sig själv, älskar mig och älskar sitt liv.

78Jag och Orchidéa i december 2014. Foto: Toti Lindblom

 

Vila i frid Kakan

Jag fick reda på att Kakan har lämnat oss och jag kan förstå vilken sorg Matilda, “Skogsrusset“, måste känna. Jag har inte följt Kakans resa i punkt och pricka, men jag vet hur fruktansvärt mycket de har kämpat för att försöka få rätt på hennes ben. Och det har inte varit lätt. Så jag bestämde mig för att sörja genom att bläddra igenom hela kategorin “Cocktail Skott” i bloggen. Mot slutet av skrollandet såg jag den här bilden. Det kändes som jag borde uttrycka mig.

Varsågodis Matilda, jag skickar målningen till din mejl och jag hoppas du förstår vilka krigare jag tycker att ni är och framför allt du nu vid dessa tider. 

Kakan

Logga till Hästresan

Jag har inte publicerat någonting av min digitala konst tidigare, men nu är det också relevant – vilket det inte varit tidigare. Jag fick förfrågan från Beatrice, en av grundarna i Hästresan, om jag ville sponsra med en logga. Vilket jag självklart skulle älska att få göra! Det är givande för mig att lägga ned arbete på de som är ärligt drivna och engagerade. Speciellt härligt blir sponsring till ett projekt som kan gynna alternativ hästhållning. Jag blev också tillfrågad om vi får bli en av de hästägare som de besöker, men tackade nej och kanske att jag är redo till näst år.

Hästresan är ett projekt med syftet att samla kunskap om alternativa träningsmetoder, behandlingsmetoder, hästhållning, hästfilosofier och sprida detta till fler personer för att skapa en bättre hästhållning!

Hästresan

Besök och gilla Hästresan på Facebook!

Hästreasan-logga-1