Guldstjärna och guldram

Nu är jag ordentligt trött, efter en riktigt ansträngande dag. Jag tvekade om jag skulle orka blogga, men till sist insåg jag att det här stallbesöket behöver förevigas. Orcado fick komma in till stallet idag. Första gången jag tog med honom från lösdriften, till stallet, stod på stallgången och gick tillbaka till lösdriften. Jag vill inte ta honom för givet. Allt vad han ska kunna och redan vet får vara. Från och med att vår resa startade får han visa i sin takt vad han kan och visa vad han vill kunna.

I lösdriften kom han fram i rask trav och det är bland det mysigaste som finns för en hästägare. I lugn och ro fick jag pyssla på honom Orchidéas lädergrimma, som på hans huvud vart ganska trång. När vi gick till stallet ville han gärna göra sig stark som en oxe. För det första vill jag inte rycka till i hans nätta huvud, men heller inte hålla ett konstant tryck. Jag kom fram till att ta ett mjukt tag om grimskaftet, släppa efter, ta mjukt och släppa efter. Han svarade som jag hoppades med att; mjuka upp musklerna och känna lugnet. Tänka efter, slappna av. Han är väldigt mottaglig för vad jag vill förmedla med endast känslan. Han är finkänslig på det viset. 

På stallgången satte jag fast honom på en lina och liksom jag nämnde i första stycket vill jag inte förvänta mig att han ska klara av någonting speciellt. Det han visar upp på eget initiativ är jag kvick med att uppskatta genom röst och myskli, så att han förstår mig när jag ser positivt på det han gör. Jag vill se honom utvecklas, få självkänslan att växa och berätta att han duger som han är.

Jag borstade igenom honom med piggborsten och det var oerhört skönt, hälsar lilla Grå. Hihi. Han njöt massor av att bli kliad och masserad.

Efter det var det dags att ta fram hovkratsen. Här berättade han liksom sist att det gjorde honom irriterad, att det här skulle kunna eskalera till ett tillstånd då han blir nervös. Javisst, nådde vi den gränsen efter två försök till att lyfta benet, när han strax efter lade sig ned. När han reste sig upp igen tittade näbben fram och pickade någon gång, men jag stod fast vid att vara lugn och tålmodig. Samt berättade jag varför; jag vill lika gärna lyfta på benen och se under hovarna, som jag lika gärna vill känna igenom övriga kroppen, för att jag bryr mig om honom. Efter ett par försök till att få lyfta framhoven förstod han och accepterade det. Glädjetårarna var nära – en perfekt prestation. Från irritation till avslappnad. Det handlar om att blicka framåt eller hur? Att ge chanser, så att vi individer får chans att våga och vilja vara våra bästa jag? I alla fall i min närhet.

En egenskap som jag rent av älskar med Cadon, är hur mycket han pratar med mig. Hur mycket han berättar för att jag ska förstå de olika situationerna. Han är väldigt tydlig, vill vara delaktig och någonting som jag nämnde i något tidigare inlägg är att han gärna söker min närvaro när egna beslut ska tas, istället för att koppla bort och stänga portarna till sitt inre. Exempelvis att han ber mig upprepa lyft med hoven, för att han ska få känna på känslan och bli bekväm med den. Då formas en tillit som betyder mycket för honom.

Idag har han gett mig ett nytt perspektiv på känslan “nervositet”. Nervositet behöver inte alls innebära “spring, stress, negativitet”. Det kan lika så vara en instängd nervositet som finns på insidan. Som ibland blottar sig eller enbart ligger dolt som ett tryck i bröstet. Den kan visa sig bakom skratt och skämt. För Orcado låg den mycket på insidan den här gången och det gjorde att han tog knepiga beslut. Som att lägga sig och undra, “Hoppsan, det här blev inte som jag tänkte mig”. Utan att vara det minsta stressad, men ändå bli klumpig. Jag vill fokusera på att stötta honom i att landa i sig själv för att ta en distans till sin självkontroll.

Sista benlyftet avrundade stallvistelsen för den här gången. Han fick lite EQ + Biopromin + ÄCV för första gången och det slukades med ett nafs. Sedan gick vi ut till lösdriften igen och åh, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka hur fantastisk han är. Tänka sig att mycket kan hända och fortfarande kännas lugnt och tryggt när det går som bäst. När saker och ting kunde gått tokigt till. Tiden i stallet blev kort, men jag vill inte lägga någon ribba högre än vad vi orkar ta oss an. Det är bättre att förväntningarna ligger på noll eller lågt för att se hur kärlek övervinner allt.

Det jag vill och önskar med lilla Grå är att forma en trygg rutin som vi kan luta oss mot till vardagen. Det ska vara tryggt och lugnt i stallet. En vana att befinna sig i när vi inte hittar på någonting annat. Det är dessutom en bra grej att göra för att lära känna varandra. Stänga ute omvärlden för att under en stund rå om varandra. Jag kunde inte vara mer glad och fylld av lycka när vi släppte ut honom. Jag uppskattar hela den här individen. Det känns också som att han uppskattade umgänget, då han gärna hade följt med in igen.

60 61

4 Comments

  1. Hur fin är han inte?!
    Han verkar dessutom vara en väldigt klok och förstående liten polle, tror ni kommer komma långt med er inställning till varandra! :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *