En väl igenkänd gnista åter tillbaka

På dagens datum, den 25 december 2015, dagen efter julafton, skulle jag och hästvännerna få besök av Husse och hans familj. Åh, vilken dag. Den var fantastiskt. Husses syster har varit med innan, men inte brodern eller modern. Det var mysigt på det sättet att det inte hänt förut att så nära och kära velat involveras i hästeriet. Det glädjer mig inifrån och ut. Idag fick vi dessutom till en aktivitet, “mer” än att hänga i lösdriften.

Jag åkte till stallet lite tidigare för att fylla på vatten och sådant. Sedan tog jag med Orchidéa, en lång och tung bom samt fyra bomklossar. Det var lagom tungt, men det hela gick galant utan problem eftersom jag har en sådan rutinerad hästvän numer, hihi. Nej, men hon travade väl runt mig ett par meter för att identifiera situationen och granska hur situationen egentligen såg ut. Jag lät henne ta ett eget beslut. Sedan kom hon på att hon får plats framför hela cirkusen, så vi tömkörde till åkerpaddocken med en lina och sedan drog jag släpet. Rättvist fördelat – skönt med en vän som kan ansvara och vara självständig, tycker jag.

Väl i åkerpaddocken hände någonting magiskt.

Innan vi svängde in, sade jag att vi ska till åkerpaddocken och i följd patrullerar hon in dit. Och skiner upp. Glöden, energin, allt, ökade. Det förhöjdes något otroligt. Precis som innan vi vart så här matta på allt överväldigande nytt. Och saken är den, att hon endast dansade in och jag hade två val. Ett) Släppa henne lös eller två) släppa bommen och bromsa henne. Så jag släppte henne. Hon travade iväg. Helt överlycklig. Hon tittade runtomkring sig, hon såg ut som en drottning äntrade sitt slott. Otrolig syn. Så jag stängde till öppningen och sedan så fokuserade jag på mig och hinderbygget. Hon stannar hos mig, innanför trådarna.

Blomman stannade verkligen hos mig. Hon knatade runtomkring mig, trots att paddocken är markerad med enbart två el-lösa trådar, där ena tråden är ungefär trettio centimeter över marken och den andra är tillräckligt högt för att Ochi ska kunna gå rakt ut utan att nudda. Det hela kändes så stort. Hon vill vara här, hon vill hoppa, hon vill springa, hon älskar det här. Att vara med mig. Det var mäktigt, jag är så ärad. Och energin finns här.

Efter att jag hade satt upp en trippelbarr, mark – tjugo centimeter – trettio centimeter, vart jag riktigt nyfiken på henne. Om vi ska bruka denna energi på ett klokt vis, vart ska vi börja? Så jag tog upp min, ökade stegvis, och varje steg vi tar känns som vi går upp på moln högre och högre upp. Ofattbart. Hon sökte kontakt, hon sög sig åt mig vilket jag nog aldrig upplevt på samma sätt förut. Hur blicken riktar in sig, hur hon stryker öronen, plockar fram den där stekheta energin som när som helst exploderar och far åt alla håll. Det är svårt att veta – vart ska jag fara eller blir det att jag tappar glöden och bromsar oss? Så jag tog all kraft mot trippelbarren och när jag landar för tredje gången ser jag henne för första gången bredvid mig. DET VAR EXEMPLARISKT. Att se båda båda fronter, hov och fot, att landa samtidigt där och då.

Och där sprang vi omkring ett bra tag. Följde efter varandra i olika hastigheter, lekte. Inte tränade. Lekte. Det spelade ingen roll om hon följde efter eller svarade mig och det finns ingenting på att träna kring det. Allt är på full känsla; ärligt och äkta.

79 83

Hinder i serie

Idag åkte jag till stallet tidigt eftersom jag längtade efter mina små hästvänner. Tyvärr, frös telefonen ihjäl efter några fotografier och sedan svartnade skärmen. Jag och Cadonen tog en rask promenad över bron, till åkerpaddocken där vi hoppade två hinder på raken. På vägen till åkerpaddocken värmde vi upp lite extra med att flänga upp och ned i diken. Jag tror att det här med att hoppa diken är någonting alldeles underbart stärkande. När ett dike går att hoppa utvecklas inte bara förmågan att plocka fram modet, utan hela självbilden stärks och blir tydligare. Orcado kan, han vill, han ska – och *SKUTT* så är han över på andra sidan. Det stärker också självaste hopptekniken och självförtroendet som krävs för att förstå att ingenting blir rätt eller fel. Antingen landar en här eller där, eller mitt på, hehe.

Lilla Grå tog sig över varenda hinder med satsning och det börjar faktiskt likna någonting riktigt fint, utseendemässigt. Efter varje hopp landar han och stoltheten forcerar längst hela kroppen ut i varje hovspets. Efter landningarna brukar jag dessutom peppa honom ännu mer genom att fokusera min energi mot honom, när han är närmre skjuter jag ifrån och tjoar “Jaaaa, du kaaaan!” och till svar får jag höra pruttar och ett kast på huvudet. Framför allt ett par ögon som genast söker efter nästa punkt att ta sig till. Här snackar vi om att bygga upp en tydlig självbild och ta sin personliga utveckling åt något bestämt håll. Orcado är i full gång.

Efter hoppningen var det käpp rätt åt skogen som gällde och jag som var nöjd och tacksam redan här fick glatt hänga på. Han visste precis vart han skulle – framåt. Energin, stoltheten, känslan, framåt – rakt fram. “Kom här Lovisa, det finns så mycket att se, du ska få veta” och sedan fick jag en äkta rundtur mitt i skogen. Allt runtomkring oss var vitt av frost. Stenar, mossa, träd, gräs. Allt. Sedan att Orcado tappade bort oss helt behöver vi inte gå in på i detalj, mer än att jag fick ta över täten i hopp om att hitta en stig som ledde till grusvägen igen. Hehe.

14 15 16 17

En reflex i mörkret

Till sist vill jag dela med mig av bilderna på Orchidéa och mig, som Toti tog när hon var här den 29 november. Jag har ingenting att säga. Ord kan inte beskriva dessa ögonblick och jag älskar min bästa hästvän som delar det här äventyret med mig. Som älskar det minst lika mycket som mig. Ingen är lyckligare över oss än vi själva.

39 40 41 42 43

Foto: Toti Lindblom.

När Cadonen släpper loss

När Toti var här, 29 november, fotograferade hon lite under dagen och jag har varit lite seg med att publicera dessa bilder. Eftersom det redan är ett tag sedan har jag beslutat att dra ut på det ännu lite mer, hehe.

Ungefär på det här viset ser det ut när Orcado säger stopp, säger nej, säger att nu får det räcka med prydligheten. När energin inte går att motstå längre, när känslan tar över, när utvecklingen sätter fart. Han pruttar, piper, spänner varenda muskel och blir en liten skräddare som hoppar på stället. Kröker på nacken och flaxar med näven.

Det jag gör är att försöka vara tillmötesgående. Fnissar lite med honom, kanske svarar med samma energihöjning eller helt enkelt låter honom få blomstra i sin egenhet.

201 202 203 204 205 206

Foto: Toti Lindblom.