Arbete över bommar på volten

Tidigt på förmiddagen idag körde jag och Ladie till stallet. Vi gjorde i ordning paddocken med bommar och sedan fick Ladie vänta där medan jag hämtade Blomman. Tanken var att få hämta henne själv, utan Odette, men jag var inte helt säker på om jag skulle lyckas undvika lilla Räserfräser. Hästarna hade i alla fall vaknat när jag mötte Blomman och när vi var på väg ut svansade Odette med. Attans… men vi tog det lugnt. Dem är vana vid att båda följer med när jag sätter grimman på någon av dem.

Jag skickade ut Blomman ur öppningen och hejdade Odette när hon tänkte att det var hennes tur att kliva ut. Vi tog det lugnt för att fortsätta hålla situationen harmonisk. Odette stod där och glodde undrande, men var inte ett dugg upprörd. Blomman kunde verkligen absolut inte brytt sig mindre. Vi gick några steg, stannade, kollade in reaktionen, gick lite till, checkade av. Men Oos bara stod där och tittade. När jag och Orchidéa var riktigt långt ifrån hagen skrittade Oos och Lemon till övriga flocken.

I paddocken var Orchidéa underbar. Det är fantastiskt hur bra jag tycker att vi har det. Hon är mycket fräschare i kroppen, även om högervarvet är ganska tungt än. Hon är som jag nämnt tidigare något stel/öm/spänd i bogen. Högervarvet framhäver det mer än annars. Det syns också tydligare när skuldrorna får tårna att peka inåt. Eftersom Blomman är helt lös i paddocken får hon reglera om och när hon vill gå på rakt eller böjt spår. Förr har hon kunnat vända in mot mig stegrande, slängt ett ben när jag råkat trycka för hårt eller fara iväg när hon känner att det blivit för mycket. Jag tycker det är hennes ansvar att få bestämma över hennes kropp och ingen annan än hon själv vet bäst hur hon känner.

Trots att det var lite tungt arbetade hon på klockrent. I vänstervarvet höll hon sig på volten, både minskade och ökade storleken. Hon höll ett relativt jämnt tempo över bommarna och fick ett trevligt flow. Uthållighet har hon definitivt, men styrkan att koordinera olika kroppsdelar mer detaljerat saknar hon. När jag ser att hon uppnår mina önskningar tackar jag – varje gång. Jag backar undan med min energi, som annars är riktad mot henne där hennes energi möter upp min, för att ge och ta. Kommunikationen mellan oss var verkligen perfekt, då jag blev förstådd varje gång jag tackade. Likaså varje gång jag hade tackat för mig växte hon och ville ge ännu mer. Vi tänjde lagom på gränserna innan vi bröt av.

Jag vill sällan, helst aldrig (även om det ibland kan vara nödvändigt), nöta någonting. Jag ser ingen mening med att trava tjugo varv på volten i båda varven i sträck, bara för att nöta. Att nöta riskerar för mycket, kan vara glädjedödande rent ut sagt. Själv tycker jag inte om att nöta, utan gillar att variera de sinnen och muskelgrupper som används. Det är då också lättare att se och känna olika brister, skavanker – uppmärksamma det en är bra på, och så vidare.

Det känns i alla fall riktigt bra att så smått smyga igång Orchidéa nu, för hon vill så väldigt mycket och har mycket energi. Vi håller oss till stärkande, uppbyggande och mer intensiva korta arbetspass. I takt med bättre styrka och kondition ökar vi svårighetsgraden.

Tillbaka i hagen låg Odette ned och sov med Lemon. Det var fint att se ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.