Tålanda – hällanda

Samtliga bilder är tagna efter körturer på varierat underlag. Mestadels grus och asfalt. För några månader sedan var Orchidéa försiktig på grusvägarna, men hon har alltid klivit på framåt och varit mycket positiv. Vi har tagit saker i hennes takt kort sagt.

Under många år har jag öververkat hennes hovar, “kapat” hennes trakter. Hon har bokstavligt talat gått på ballarna ibland (som jag då trodde var stråle…) och om ni jämför bilderna emellan syns det en tydlig förändring. Framför allt där du kan se hur hälen och strålen har vuxit tillbaka.

Hovarna är inte helt återställda, men vi har kommit en lång bit på vägen. Sättet jag verkade på förr var det jag hade lärt mig = ned med trakten, högsta punkten underifrån sett ska vara strålen till varje pris, strålen måste bära hästens kroppsvikt, hoven måste härdas, “kapa” tån eftersom den automatiskt ser alldeles för lång ut – men det gör inget för hovväggen kommer växa ut i en brantare vinkel från kronranden!

Saken hör till att den metoden fungerar inte enligt hästens inre fots anatomi. Det som finns på insidan är en mjuk, flexibel, blodig kötthov som… ja, anpassar sig, men arbetar för sitt liv att strukturera falsk häl för att inte kollapsa totalt. Orchidéas hovar kollapsade. Hälarna och hörnstöden kollapsade liksom framåt/under för att skydda den inre foten. Där fanns bara spänning och obalans. Vilket är en av orsakerna till eviga hålväggar, ömhet, öm bog (som på grund av spändhet dragit tårna inåt i rörelse vid sämre dagar), trånga trakter och en hov som aldrig kan bli bättre.

Idag knatar Blomman på riktigt trevligt på grusvägarna också. Jag har inte rört hälen under sommaren och strålen har kommit tillbaka. Hon har betydligt mycket bättre vinklar i lederna, dem är inte lika bakåtbrutna. Hon har slutat att mestadels tållanda – börjat hällanda. Det var lite lustigt i början, men numera reagerar hon knappt på enstaka stenar som kan trycka på sulan rejält.

Sedan är det inte världens vackraste hovar, men dem är funktionella. Det är hälens uppgift att flexa hoven när hästen sätter den i marken och får stråltryck. Många har berättat för mig att lättviktiga hästar därav får högre hovar eftersom dem inte lyckas “trampa i” hälen ordentligt. På samtliga hästhovar oberoende ras, har vi liknande hornmateria. Tyngre hästar kan istället ha problem med hovar som vill flyta ut. Dessutom vill en lätt och tung häst ha samma tjocklek på sulan/hälen för att palla med varierad terräng. Det går kanske att tänka sig att hoven ser högre ut på en liten häst om den ska vara funktionell. Och med det här sagt har förstås varje hov sin egen unika förmåga att anpassa sig.

Då jag följt Odettes resa från start känns det mer förståeligt. Hon är en väldigt lätt och liten häst, föddes trång och hög. Än idag är hon hög och trång. Dock har hon inte ont och hon har dem mest perfekta symmetriska och balanserade hovarna jag kan tänka mig. Förmodligen kommer hon aldrig ha en fet stråle på bredden. Hon kommer förmodligen också ha tjock sula för att klara livet som barfota och “brukbar” atlet. Sedan är hon bara ett föl, så jag kan inte förvänta mig en utvecklad hov innan hon vuxit färdigt.

Det jag vill komma fram till är; det är inte schyst att verka bort hälen till varje pris eller verka enligt en metod som gör att man arbetar i motvind hela tiden. Det tar omkring ett år för en ny hov att växa ned från kronranden till marken, men under den här tiden ska det ha hänt någonting som signalerar att det är på rätt väg. Det ska inte vara ett evigt arbete – då görs det inte bra. Respektera hästen, hoven. Acceptera skavanker, undersök vad som rehabiliterar hoven. Var lyhörd för signaler som visar när det är dags att vara mer uppmärksam, hästen visar det på fler sätt än det vanligaste, ömhet. Hur placerar hästen hoven? Hur rör sig hästen? Presterar den bra? Hur ser kost och övriga livsstilen ut?


PS: Det är otroligt hjärtskärande att jag var sådan inbiten på ett sätt att verka förut. Jag skriver det här då jag inser mina stora misstag och är idag väldigt tacksam för allt jag lärt mig, som vidgat mina vyer och alla människor jag lärt känna på vägen.

Om ni tittar på bilderna från 24/6 är mycket av slitaget på tån. Om ni sedan tittar på bilderna från 19/8 syns det tydligt att hoven mestadels hällandat.
Odettes hovutveckling. Det har hänt en hel del, men fortfarande syns en tydlig hällandning och trots detta är hoven rätt så upprätt och hög med sin tjocka sula.

Hon var HET

Igår körde jag Blomman och Oos fick hänga med som vanligt. Jullan följde med sin Florran. Vi tog en sväng på 5,6 km och det tog 1 timme och 10 minuter. Hela körturen var mycket rolig. Jag hann känna igenom många olika känslor. Både dårskap, lycka och längtan.

Dårskap – eftersom både Blomman och Oos var helt tokiga av energi. Ibland drog Blomman på så mycket att jag hade en halv häst i tömmen endast för att hon älskade farten. I början av körturen var hon lite stel, men det här mjuknade till sig med tiden.

Lycka – för att jag blir bara så fantastiskt lycklig när jag umgås med Orchidéa och Odette på det här viset. Det gör mig så glad att få energi från dem. Även om dem tog en stor andel energi igår, hehe, fick jag i stora lass tillbaka. Jag fick mersmak att vilja släppa henne till det fullaste, bara låta Brunsaken släppa loss totalt och sträcka ut sig.

Längtan – att få köra ut ännu mer med Blomman, utan Oos. Vi båda älskar den där lilla Räserfräser och även om hon visar att hon skulle klarar flera kilometers rundor i omgångar så är det inte det bästa att utsätta en individ som behöver vänjas, bygga en stabil och hållbar grund. Men så här är det att jag och Brunsaken vill gärna komma ut mer än vad vi kan i skrivande stund. Vi får se hur självständig Odette är vid sex månader.

Även om jag vet att jag inte ska jämföra, så tänker jag ofta på det faktum att Blomman och Cadon är två totalt olika individer att ha förspänd i rockarden. Det är som natt och dag. Båda har ett driv, en framåtanda och tycker om det. Dem är båda känsliga, lyhörda och flexibla. Ändå är det verkligen inte många likheter mellan dem. Det är många olika nyanser däremellan dessa egenskaper.

I höst hoppas jag kunna lägga mycket fokus på Orchidéa. I alla fall låta henne komma ut själv 1-2 ggr/v, utöver den gången i veckan som Odette är med. Medan Cadon förmodligen kommer ha 1-2 månaders vila i höst/vinter, från körningen. Det tycker jag att han förtjänar med tanke på hur mycket han kämpat och blomstrat ♥