Sol och regn på oss

Dagens körning med Cadon var spännande. Först och främst var han barfota runt om. Jag vill se hur han tar sig fram på promenad respektive under arbete. Det var ingen större skillnad och jag tycker att han knatade på bra.

Cadon är bra på att ta uppgifter och utmaningar. Han gillar tydlighet och när teori med det praktiska vävs samman. Han arbetar heller inte gratis. Så att få honom med på noterna kräver verkligen av mig. Jag inser en del saker när jag går igenom den här fasen att jag mest bara ska acceptera läget som det är. Bland annat det här eviga skrittandet. Vi skrittar, skrittar och skrittar. Han verkar inte ha ett dugg bråttom, vilket han i och för sig inte borde ha. Men jag gillar fart och känna att det finns någonting i tömmen. Ibland är det som att han mest bara är där framme, men hamnar sällan mellan ”hand och skänkel”, som det brukar uttryckas. Då när han ibland ålar, tittar sig omkring, tänker på annat, är inte fokuserad… Så upplever jag att vi k-n-a-p-p-t kommer någon stans, samtidigt som jag ska försöka styra upp fartyget och där. Det är där jag kan tappa tålamodet.

Det är bara mig jag riktar kritiken till, för jag begriper att det här är någonting som jag behöver arbeta med mig själv. Det jag precis har beskrivit är saker som vi alltid haft som behov av att bli bättre på som ekipage, men som jag sällan lagt vikt i att faktiskt reda ut.

Under dessa turer som vi inte har mycket annat än skritt att arbeta kring, eftersom det är gångarten som han föredrar, så har jag lagt mycket fokus på mig själv. Hur driver jag, när driver jag. I vilka moment och delmål kan jag fördela utmaningarna för att han ska känna tryggheten, rytm och ett tydligt syfte. Det första jag verkligen har fått skärpa till är; att sluta smacka i tid och otid eller fladdra med pisken och röra honom med den helt utan konsekvenser. Att bli mer konsekvent och tydlig med hur och när jag driver har gjort att en smackning betyder öka tempot. Tidigare har jag fått smacka, smacka och smacka. Inte för att han sket i att lyssna – han hörde, men signalen tappade till sist sitt värde när smackandet dök upp när som helst och hur som helst. Det är en sak som jag har upptäckt med mig själv.

För att förebygga att han inte ska byta körfält när vi kör så har jag fäst blicken längre fram. Det är en sådan sak som ridläraren alltid gormade om på lektionerna då jag gick på ridskola, ”titta framåt Lovisa”. Jag kan väl säga så här; idag förstår jag varför. När ekipaget tar sig ostadigt framåt hjälper det inte att stirra på vad som finns mellan skaklarna, för då är det lätt att det jag sänder ut via min energi just det; ett ekipage som tar sig ostadigt framåt. Om jag fäster blicken bortåt och föreställer mig hur vi aktivt kliver mot horisonten så blir det tydligt för Cadon med. Det var lärdom nummer två.

Sedan har vi det här med balansen av vad man ska nöja sig med och vad jag kan be mer av. Den är finkänslig. Som ett exempel kan Cadon skritta på stadigt, sedan blir han plötsligt alert för att han kanske ser något spännande och ökar tempot. Är det smart att då be om trav? Nej, det behöver det inte alls vara och varför inte då tänker du. Jo, för att fokuset är trots allt inte på mig eller oss. Det väver inte samman teori med praktik om länken mellan signaler och det som händer runtomkring är bortsuddad. Det bästa är att be om trav när han har ett jämnt flow sedan innan. Jag kan exempelvis testa hur mycket glöd han har genom att smacka en gång och se hur han reagerar. Om det gnistar till är det ypperligt att fråga om trav. Lärdomen är att tänka moment, utmaning och utföra dessa på en nivå som han kan leva upp till.

Som idag låg fokuset på att skritta, skritta och skritta. Men inte att skritta och dra benen efter sig, utan jag bad honom helt enkelt hålla ett aktivt tempo nästan hela rundan och det fungerade helt okej. Han är lite van vid att få arbeta i vilken takt han vill, så lite ovant var det nog när jag frågade efter lite glöd. Vi behöver fortfarande öva på det, både som uppgift och fysiskt, men han var lyhörd och orkade hålla fokuset allt som oftast. Det är ett riktigt bra framsteg. Jag ser tydligare hur vi kan arbeta oss framåt. Jag förstår hans hintar och önskemål om hur vi kan göra för att samarbeta på ett effektivt sätt och som känns skräddarsytt för honom. Trots allt blev han också mer positiv när jag hade etthundra procent fokus på honom.

Den här känslan att han vill ha teori ihop med det praktiska, alltså regelbundet med utmaningar och uppgifter, är någonting som jag fått se i flera sammanhang, men har av någon anledning inte litat helt på min magkänsla. Mitt tålamod kan ibland få slänga sig i väggen, men Cadon har då ett tålamod som är oändligt. Hans ödmjukhet besitter inte många hästar som jag känner 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *