Stolt över Cadon!

Jag är otroligt stolt över Cadon idag. Över mig också, faktiskt. Jag gav mig inte och inte han heller. Jag lyckades omvända hans inställning och fram i tömmen fick jag en fantastiskt trevlig Cadon som tyckte att det var riktigt skönt när spärrarna släppte. Många nöjda frustningar senare var vi äntligen hemma från dagens körtur och vi båda var svettiga.

Det blev samma tur som igår, 7 km genom skogen. Kommer kalla turen för 7:an, hehe. Hur som helst. Den själv tog 2 tim och 30 min. Då lät jag honom hålla den takt han hade och nöjde mig där. Idag hade vi Jullan och Florran med sig och då granskade jag honom djupt. Jag fick upptäcka att han KAN skritta mer elektriskt än vad han gjorde när vi var ute själva. Han KAN jogga i traven i flera kilometer efter kilometer. Han är bara en fruktansvärt smart kille som väljer det som är mest bekvämt och ja, det kan jag absolut köpa under olika omständigheter, men idag när han blev avslöjad kom jag på att faktiskt locka och dra fram räven bakom mitt öra och be om att han ska hålla det där tempot – typ hela tiden.

Jag lät honom inte släpa benen efter sig. Jag var där direkt och arbetade aktivt med att få fram honom till tömmen. Till en början höll han givetvis inte med, rynkade på ansiktet och sade nej tack. Men jag frågade, om och om igen. Jag nöjde mig inte med en blank avvisning. Idag fick han banne mig försöka. En vänskap handlar fint om att ge och ta. I flera omgångar har jag tagit, men jag har givit. Nu är det på tiden att vi försöker balansera det här när vi äntligen fått ordning på signaler och dess betydelser.

Det kan mycket väl uppfattas som att jag var sträng och orättvis mot honom, och jag erkänner; sträng var jag kanske, men inte ett dugg orättvis. Det är orättvist att utsättas för någonting som dem inte är mogna för, men han har visat i många omgångar nu att han kan. Det är bara dags att proppa i Lilla Grå ett stort lass med självförtroende som talar om för honom att han kan bara han bestämmer sig. Det visade sig efter halva turen, när vi var på gränsen att bli tokiga på varandra, att ja; det med fart är ju ganska kul och jag vet att tempo är Orcados kopp med te, så att säga.

Det här är absolut en balansgång som kräver bra grund att stå på. Jag kände så fort vi bar av att han var alert, men han behöver hela konceptet som jag nämnde igår. Trygghet, tydlighet, teori som knyter till det praktiska → utmaning och uppgifter. Där kan vi hitta effektiva äventyr som stärker på riktigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *