Harmonisk stund med sju

Ett täcke låg över en död kropp och det var givetvis Boukjes. Först var jag rädd. Det kändes för främmande att våga närma sig. På ett vis kändes det som hon fanns i energin runt mig och gav mig det sista modet som krävdes för att jag skulle våga. Våga gå fram och röra. Så jag smög fram och såg mulen sticka fram under täcket. Därefter sträckte jag fram handen och fingertopparna snuddade vid pälsen. Pälsen var död och inte levande som förr. Jag strök den dödas kropp vid käken. Huden var kall, hård och torr.

Under den här väldigt korta tiden, som jag på något vis försökte bekanta mig med den livlösa kroppen, kändes det som om jag gjorde någonting förbjudet. Jag var förmodligen chockad, hade panik och var fruktansvärt rädd, för att alltså… Det var knappt så jag förstod vad som låg framför mig. Jag kopplade inte ihop döden med livet – fören jag lyfte täcket för att se ögonen.

Dessa ögon, var endast glober som aldrig i sitt skick hade klarat av att se någonting. Glober som inte ens lös eller speglade världen trots att solen stod högt på himmelen. Jag brukar uppleva att våra ögon är som speglar och reflekterar vårat perspektiv på världen. Men där var ingen reflektion, ingen energi. Efter några ögonblick lade jag tillbaka täcket.

Det upprörda inom mig stillades sakta. Under tiden jag vandrade vidare till lösdriften där de numera sju hästarna lever vidare, kändes det som jag hade lättare för att koppla ihop dessa två begrepp. Döden och livet. Fast det känns fortfarande som enbart begrepp, vad är dess egentliga innebörd? Jag hade som en osynlig filt över mig väl framme i lösdriften. Och hästarna betade inte längre över ett grönt bete. Utan det kändes som något ofattbart ord inte kan beskriva.

Ingen häst noterade mig mer än med en tanke, som gjorde att den osynliga filten värmdes när jag mottog kärleken. Harmoniskt och förstående, saknade vi alla den där del av livet som Boukje stod för.

123 124

Rosa

Boukje

När veterinären undersökte Boukje hade fölet dött, hon hade 41° feber, mörkrött-lila tandkött och kunde knappt gå utan att skaka. Stallmatte berättade även att Boukje samma dag, fast innan veterinären kom, hade haft brunt-vitt sekret rinnande ur näsborrar och ögon som luktade riktigt unket. Det känns overkligt. Boukje var så pass illa att veterinären trodde inte att hon skulle klara av resan till Strömsholm för intensivvård.

Jag ställer mig frågan om hur det kunde gå fort, på det viset. På bara en natt, på bara ett par timmar och sedan hängde hennes liv på en skör tråd. Att stallmatte tog beslutet att låta Boukje passera, var enligt mig, det klokaste. Nu lever hennes individ vidare och har förhoppningsvis tagit sig ur den smärtsamma zonen.

Att minnas Boukje som en vacker skönhet blir inte svårt. Hon var inte endast vacker, utan tiden på Eldvallas Gård gjorde det möjligt för Boukje att utvecklas. Från att inte vilja bli rörd, till att älska beröring. Från att springa ifrån det obehagliga, till att möta upp det med en ödmjuk och positiv uppsyn. Boukje var fantastisk och speciell.

Det tragiska, för min del, är att jag lätt faller in i tänket ”Aldrig”. Boukje fick aldrig se sitt föl. Hon fick aldrig lära sin son eller dotter det unika livet. Hon strövar aldrig mer med övriga flocken. Det där med ‘aldrig’ kan bli en lång och sorglig lista och det känns för djävligt rent ut sagt. Dessa negativa tankar kan locka fram all sorts oro, nervositet, sorg och oförståelse.

Idag när jag träffar hästvännerna undrar jag hur stämningen är och att de kan vägleda mig, som känner mig ganska vilsen för tillfället.

37 39 70 89 110 117

Du vilar i frid nu

”Döden är inget man ska frukta, men inget som man heller ska ta för givet.”

Det sade en hästvän till mig en gång. Med de orden låter jag en diamant rinna från mitt tomma ansikte, producerad av en kropp som faktiskt inte förstår sammanhanget i detta liv vi levde tillsammans, för ett kort ögonblick sedan. Tom på känslor, för jag vet inte hur det ska kännas när Boukje dör. Mer än att jag önskar en vila i frid och att hennes individ hittar sig ur den smärta du fick uppleva.

Alla mina tankar går till alla som Boukje berörde, till djupet av våra hjärtan. En älskad häst och bästa vän.

66

Inbillning och önsketänkande

Är det lätt att veta när man talar telepatiskt? Eller är det lätt att blanda ihop med inbillningar? Hur vet man om det är på riktigt? ”Klickar” det bara eller hur fungerar det?

Emelie

Genom att häva mentala blockeringar blir jag mottaglig för individers tankar och känslor via telepatisk kommunikation. För att häva dessa krävs det att jag rotar djupt inom mig och reder ut sådant som blockerar mig mentalt från omvärlden. Är jag hungrig borde jag mätta min mage, men lider jag av sorg och förlust kan bearbetningsprocessen vara en livstid. Oavsett vem jag är och hur jag fungerar behöver jag lära mig att förstå hur jag fungerar och acceptera det. Det handlar inte om att älska sig själv och vara hög på livets lyckliga stunder hela tiden eller förtränga känslor, snarare lära sig sitt ego, ”jaget”, och att förstå det.

När jag hävt mina mentala blockeringar blir jag mottaglig. Jag upplever intryck, känslor, ord och perspektiv genom den telepatiska förmågan och kan då utbyta mina sinnen med andras sinnen. Min fysiska kropp med andras. Vart leder det? Jag är då medveten om min egen existens, vad jag önskar, vad jag vill, vad jag drömmer och vad jag inbillar mig, vad jag tänker och mina personliga åsikter. Jag känner mig själv och kan konstatera min egen personliga utveckling. Skulle det vara så att jag kommunicerar med ett djur, blir jag omedelbart medveten om att det är dennes individs existens, vilsna fas i livet, drömmar, känslor och tankar. Inte mina egna. Alla individer är unika och detta kan jag känna av genom energier och just det att jag bemöter någon främmande.

Det är det som är väldigt fascinerande, eftersom jag medvetet känner när den telepatiskt förmågan tar mig intill djurets innersta punkt – individen.

4