Den gräsliga tårtan

329

  • Små grankvistar med barr
  • Små björkgrenar
  • EquiGard
  • Biopromin
  • Nyponskott
  • Nyponblad
  • Maskrosblad
  • Maskrosblommor
  • Torkade brännässlor

Jag lovar, hon smakade i alla fall! Och hon åt lite, men den ratades ganska fort. Jag och husse försökte i alla fall. Till nästa gång ska det försöka bakas ihop något godare. Björkgrenarna, nyponskotten och brännässlorna var helt klart utmärkande godast, men jag tror inte att brännässlorna var helt torkade.

Jag blir väl den där mattemorsan som försöker baka världens godaste och misslyckas, men ger inte upp utan ska försöka misslyckas nästa gång. Dock är jag faktiskt inte nöjd här – jag ska en dag baka en god och hälsovettigare tårta till hästar! ♥

Tårtan var ingen succsé

Husse följde med till stallet idag och det gjorde mig alldeles varm i kroppen. Idag har vi sjungit “Ja, må hon leva” och bjöd Orchidéa på en, vad vi trodde, smarrig tårta. I lösdriften tog det lång tid innan Orchidéa hade tid för att överhuvudtaget komma fram. Det var inte fören jag gick närma och tjatade hål i öronen på de som hästarna till sist kom fram. På åkte lädergrimman och vi tog lång tid på oss att komma till stallet. Bland annat var Orchidéa lite slagen av värmen och samtidigt tröttseg på det. 

Efter att Kladbollen hade ratat tårtan borstade jag igenom henne och husse åkte iväg för att fiska. Jag verkade hovarna och sedan gick jag och Orchen en promenad. Jag berättar om verkningen i ett enskilt inlägg så småningom. Däremot ska jag berätta att promenaden var ganska… Olämplig, men nyttig likaväl. Alltså, min hästvän Kronblads Orchidéa, har minst sagt utvecklats att bli en ödmjuk individ. Trots att hon var stekhet i solen med sin ulliga päls, gick hon tålmodigt efter mig. Helt med på beslutet, men ändå seg. Vi stannade flertalet gånger på vägen som kompromiss antar jag. För att äta och… Gäspa. Ni vet den där dagsformen “Jag är öppen till det mesta, bara jag slipper anstränga mig mer än nödvändigt”. Den inställningen hade hon, för att försöka pricka känslan. Haha!

Hon är en ängel, en sann underbaring som fungerar utmärkt i de situationer vi hittills har genomgått. Idag träffade vi på människor, som jag den här gången lät hälsa på Orchidéa. Vill hon inte, får hon helt enkelt säga till själv – ta det beslutet själv. När Orchidéa var bitsk sade jag mest ifrån om andra ville hälsa, just för att jag inte hade orkat riskera andras hälsa. Blomman vart alldeles tacksam i tanternas och gubbarnas klappar, gulli-gull-prat och allt vad de kunde komma på för att beskriva hur vacker och snäll hon var. Blomman endast stod där och njöt. Perfekt dag för att bli lite extra uppmärksammad. Utöver detta susade bilar, bilbussar, traktorer och hingstar (hon brunstar också för den delen) förbi henne och allt hon gör är att ge en vänlig blick och lunkar vidare.

Nåväl. På väg hem hade jag tyvärr ett svajande humör. Klockan närmade sig slutet av stallvistelsen för den här gången och övningskörning hem stod på schemat därefter [ångestladdning]. Detta gjorde att Orchidéa återigen fick en ypperlig anledning att bita tag i mig innan jag gick in för stressen. “Såklart” var jag inte mentalt mottaglig för detta, utan viftade surt på näven så repet svajade framför henne. Hon förstod mig och jag förstod henne, men kombinationen krockade aningens. Dock ältades detta inte, vilket visar på hur långt vi har kommit i utvecklingen. Vi höll oss på varsin sida av vägen och knatade sista minuterna i våra egna tankar. Dock kunde jag ibland inte låta bli att snegla åt hennes håll, för att hon är så fin att titta på.

Älskade, älskade, Blomman.

334335339340341342

300 301 308 311 315

En dag för två år sedan

Grattis på födelsedagen älskade, uppskattade, bästa, vackraste, kärleksfulla, lilla, stora Orchidéa – på din tvåårsdag! ♥

Jag har inte möjlighet att vara där och gratulera, men jag får skriva det här speciella inlägget. Ord kan egentligen inte beskriva vilken betydelsefull individ hon är, för mig. Det är som att jag inte riktigt kan förstå det själv eller sätta finger på vilka känslor som eskalerar inom mig när jag tänker på bara hennes tilltalsnamn. För det eskalerar, hur mycket jag älskar henne. Hur mycket hon gör det möjligt för mig att skapa magi där hon är trollformeln, hur mycket hon alltid finns där oavsett i min närhet eller på distans. Det faktum att hon finns och att jag fann henne. Att hon finner mig. Att hon väljer att umgås med mig, utan att känna sig trängd, tvingad eller övertalad.

En dag för två år sedan levde jag i destruktiva förhållanden mot mig själv. Jag hade en period som jag inte tog hand om mig själv. Men jag tog tag i mitt inre, insåg att min livsstils karaktär hade bleknat och det ville jag förändra. Efter en tid i denna insikt, när jag hunnit ta mig an mig själv och plockat ihop mina splittrade delar, träffade jag den människan i mitt liv som jag sedan aldrig skulle kunna tänka mig att leva utan. Husse är en individ som jag har umgåtts med regelbundet i över två år och han har varit med i drömmarna där jag ser en liten häst. Alltså, det står en liten häst bredvid oss i ett vackert landskap. Drömmen är lite svår att se då den inte är fullt skarp, precis som många av mina bilder från drömmar som fastnar på hornhinnan. Men, där står en mörkare liten häst med i bilden, lite dov solnedgång och jag har alltid undrat – vem är detta? Är det min förra hästs föl? En annan häst? Vem är främlingen i bilden?

Så här, två år senare, förstår jag och har bilden framför mig betydligt mycket tydligare. Det är inte ödet, meningen, slumpen, tur eller otur. Det är hur vi har skapat oss möjligheter, som har lett våra gemensamma handlingar mot att tillsammans en dag mötas, på samma väg. 

68 78 128Foto: Toti Lindblom