Lyckan i olyckan med Blomman

Den 22 juli fastnade Blomman med höger bakben över skakeln. Jag och Blomman (och Odette var förstås med) körde en sväng tillsammans med Jullan och hennes Florran. Allting var toppen och jättekul. Därefter bestämde vi för att galoppera på åkern för att hästvännerna skulle sträcka ut. Det som är bra med galopp på åkern; jag kan lossa Odette så att jag och Blomman kan fokusera på det som hon behöver – galoppträna. Medan Odette pysslar med det hon känner för.

Istället hände det som inte får hända.

Orchidéa är bland det finaste jag har kört. Jag är fantastiskt lycklig och tacksam över att hon klarade sig med endast två ytliga skrapsår (som dessutom läkte ihop på någon vecka). På åkern var jag inte alls sådär finkänslig som jag behöver vara med Blomman. Jag var alldeles för inställd på hur det är att köra Orcado nuförtiden. Du vet, som jag skrev i inlägget “I början av sommaren“, så har Cadon krävt mycket pepp för att öka motivationen. Med Orchidéa är saker annorlunda. Hon längtar ut och är på allvar en signal från varje kommando – så taggad är hon. Samma ögonblick då jag frågade om galopp tände hon till. Jag gav en alldeles för het signal och hon blev busig. Hon knorrade halsen, bockade – inte alls högt – men hon får för sig att svänga in på en vänstervolt. Jag hinner inte rakställa henne innan hon av misstag landade med benet över skakeln.

När jag såg att benet var fast och Blomman fortsatte busa framåt bad jag henne, med allvarlig klang, att sakta in. Och vad gör hon? Saktar in, gör halt och litar fullt ut på mig. Hon väntade lugnt tills hon var lös. Här tackar jag verkligen för att jag har snabbkopplingar överallt, för det gjorde att hennes ben slapp vänta längre än nödvändigt. Varken hon eller situationen gjorde mig rädd. Vi var trygga tillsammans. Det fanns inga tvivel. Trots tidigare körolyckor som jag har varit med om förut.

Efteråt ledde jag henne för att se hur hon rörde sig. Eftersom jag inte såg någonting avvikande kopplade jag på rockarden igen. Helt fantastiskt – hon visar inte att det skulle vara obehagligt på något vis. Vi skrittade igång, checkade av. Svängde snävt i båda varven, smög in i trav. Kort efteråt provade vi galopp och det hon gör är bara perfekt. Totalt trygg. Galoppen var rakställd, bra tempo och hon svävade fram mycket vackert. Lyssnade perfekt när vi skulle sakta av igen. Sedan skrittade vi hem, väldigt ödmjuka och nöjda.

Det började med att jag gjorde ett misstag och hur mycket du kanske vill beskylla Blomman, så var hennes val baserade på mina handlingar. Hon gjorde allting korrekt. Precis allting.  Just körningen generellt består hela tiden av att ge och ta ansvar, sända och mottaga dialoger. Hästen för ekipaget framåt, men häst och kusk behöver vara överens om hur vi tar oss från punkt A till B. Även i de värsta situationer behöver kommunikationen finnas där.

Om jag med en allvarlig och “tro mig”-klang på både röst och kroppsspråk menar halt, behöver hästen nästan bli intresserad, nyfiken, lyhörd, och undra vad det är som händer och vilja höra upp. Precis som hästarna kan förmedla det samma under turerna. “Ja, ja, nu lunkar vi vidare” brukar jag svara Cadon när han tittar på ponnyätande monsterstenar, men det är för att jag är mycket mer van att se dem i flera olika miljöer. Min självsäkerhet blir hans lugn. Och vise versa.

Det är liksom viktigt att alltid föra dialoger. Med kommunikation kan du förebygga olyckor och stärka säkerheten. Tilliten som ekipage och som enskilda individer. Sedan kommer det hända olyckor ändå. Olyckor och misstag händer vem som helst och kan hända när som helst. Men återigen, kommunikationen. Den sitter i våra väsen. Tumma aldrig på kommunikationen och var ödmjuk. Var alltid en strävade efter medvetenhet kring hur du förhåller dig till det här.


Efter ‘lyckan i olyckan’, som jag brukar kalla händelsen, har Blomman återhämtat sig, longerats och fått kroppen genomkollad. Vi har dubbelkontrollerat hur allting känns med tömmar, trassel, draglinor och pisken.

Sedan har vi införskaffat en slaggjord. Slaggjorden förebygger att rumpan lämnar marken mer än vad som är säkert.

Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.Lovisa Ivarssons foto.

Andra gången över bron

Blomman och Odette fick upptäcka världen den här kvällen. Vi provade ett nytt huvudlag som jag köpt ny som begagnad; svart lädergrimma med silverbeslag. Den satt bra, är fin och ekipaget trivdes. Jag tycker om att den är riktigt rejäl och stabil.

Vi körde en snutt på 3 km, 47 min. Över bron har vi tagit oss en gång tidigare och det gick jättebra även den här gången. Det var skönt att få köra åt det andra hållet där det inte är lika mycket trafik och folk. Vi skrittade mycket, fart var mindre intressant. Tog några travsträckor där det var plant och mjukare i underlaget. Travsnuttarna gör att Blomman blir lite varmare i kroppen, samt får flåsa och frusta av sig lite, men annars gör skritten det bästa för henne i samband med igångsättningen.

Blomman är något stel i bogen, men knatade positivt fram ändå. Det som hände var att hon gled åt vänster så jag fick arbeta aktivt med att fokusera på vilken fil av körbanan vi hade och verkligen ge och ta i tömmen för att inte råka bli stum/stel tillbaka. Odette känns tryggare bredvid sin mor desto mer vi hålls. Hon tycker det är spännande att få vara med, titta och uppleva. Oos är ganska duktig på att trycka på sin moder åt höger/vänster för att bestämma vart det är roligast att gå. Hon är inte så klen heller, en riktigt stark Räserfräser, haha.

Ett stort plus på köpet är rena hovar och det tycker vi alla om. Ingenting rensar bättre än en motionsrunda.

Odettes historia

Hej på er, det var så länge sedan som vi hördes ordentligt sist. I maj förra året publicerade jag diffusa inlägg som ledde till ett säkert adjö på obestämd tid. Det har givetvis hänt otroligt mycket. Otroligt mycket, för att lägga betoning på otroligt och mycket. Stuteriet som jag har mina hästvänner inackorderade på har två föl. Eldvallas Lemon Crem och OO’s Odette. Men ett av dem är mitt.

Lemon, som han kallas till vardags, är född några veckor innan Odette, men ändå är hon större än honom. Dem växer upp och ihop, är riktiga vänner. Hittills är allting med Odette väldigt enkelt, men ändå avancerat. På samma gång kombineras det här på ett ultimat sätt som gör att jag helt enkelt inte får nog.

Allting med Odette betyder världen för mig. Hela mitt väsen är präglat till den här individen. Min svanprinsessa. Allting hon gör, vill jag se. Allting hon lär sig, upptäcker, utforskar, äventyrar, vill jag vara en del av. Jag har ett starkt behov av att vara vid hennes sida tills vi är upplösta av tiden själv.

Jag vill se Oos växa, falla, utvecklas. Jag vill vara hennes värsta fiende och bästa vän. Jag vill prata om svek och berätta livets historier. Jag vill stå vid hennes sida när hon känner sorg för första gången och jag vill känna hur tilliten eskalerar till någonting nästan så energiskt att det rinner över kanten. Redan har vi fått erfara en liten touch av allt det här. En liten beröring av allt mellan himmel och jord, men trots detta klarar jag knappt av att vänta innan jag får ta del av ännu mer. Jag är ivrig, längtansfull och hopplöst förälskad.

Hon är så fantastiskt livlig. Hon är aldrig tillräckligt mätt på livet för att klara av att göra en aktivitet längre än en kort stund, eller känna en och samma känsla längre än för några ögonblick. Enligt henne bör livet vara varierat och att växla aktivitet och känsla mellan varven fräschar upp tillvaron. Återvinna, är ordet som har fått en helt annan innebörd för mig.

Jag har mycket material att visa er, men uppstarten sker mycket försiktigt. Jag arbetar noga och vill anstränga mig så gott jag bara kan. Jag behöver dokumentera, reflektera. Ta varje ord, känna efter om det bringar rätt känsla, gestaltar situationer så liknande verkligheten och dess innebörd på bästa matchande sätt. Stiftelserna kommer fortsätta vara korta och lätta att tolka fritt eller långa och upprepande, knappt rum för ert eget andrum.

Välkommen tillbaka Lovisa och tack till alla som regelbundet besöker oss ♥

Orchidéa fölar 24 april 2017


Om fölningen
OBS! Jag reserverar mig för att stava och bygga meningar fel. Jag går på tomgång sedan ett par dagar tillbaka. Samt att känsliga tittare varnas inte, allt på den här bloggen tittas på egen risk, hehe.

På dagen, den 24/4/2017 skrev stallmatte, Cammen, att Orchidéas juver var stenhårda och att det hade utvecklats väldigt fort under dagen. Jag åkte ut. 

Väl i stallet känner jag på hennes juver och de var som sten! Mjölkade ur en droppe av misstag när jag skulle känna om det var något i spenarna. Mjölken var då genomskinlig. Jag hade en stark magkänsla av att det är nära nu, enda sedan i fredags har jag haft den känslan förmedlad av Blomman. Det kändes i hela kroppen att det var fölning på schemat kommande dagarna och lika starkt kände jag att det som väntar på att få födas till jorden är ett svart sto med något vitt tecken. Det är nästan läskigt hur rätt jag hade.

Jag hade precis bäddat ned mig i halmen, sagt “på återseende” till Cammen och äldsta dottern Jonna, och satt på filmen Flintstone Rock Vegas (eftersom Svanprinsessan inte fungerade). Innan visade Blomman tydliga smärtsamma värkar i hållningen, tömde tarm, urinerade, vankade av och ann, slog med huvudet, lade sig om vartannat, inte intresserad av sitt hö. Hann se ungefär tio minuter av filmen när jag hör från Blommans box att hon lade sig ned och började att andas mycket häftigt. Det var igång och jag hörde av mig till Cammen.

Klockan 22:11 var Odette i famnen hos Blomman och vi alla var så lättade, nöjda och präglade till det här, för mig, oförglömliga minnet. Fölningen gick jättebra. Cammen hjälpte till att dra ut Odette eftersom hon var stor och satt ganska hårt. Ingenting kunde gått bättre. Strax var Odette på sina långa ben och Blomman fann kärlek i sitt föl vid första ögonkastet.

Efter några timmar släppte efterbörden, hel och fin, Odette hade diat och sovit. Jag gick upp en gång i timmen för att se till att Odette verkligen diade och fick i sig mängder med råmjölk. För övrigt är Odette ett välskapt föl. Hon har ett litet underbett, men det bekommer mig inte alls eftersom föl kan se lite skrumpna ut när de är precis nykläckt. Ingen av föräldrarna har något bettfel. Förmodligen växer underbettet bort och förändrar sig självt eller så har hon det som vuxen med. Det är många hästar som har bettfel och lever oproblematiskt. Om det blir ett problem kommer jag göra allt i min makt för att hon ska leva ett sunt liv. Det här kan inte bli annat än perfekt! 

Orchidéa är en fantastisk mor. Hon är så ödmjuk, mild och vass på samma gång. Hon visar Odette precis vad hon tycker, men lyssnar ömt på Odette när hon hummar eller gnäggar, restas eller vill dia. Vid varje steg vill Blomman vara med, som att varje sekund räknas till det vackraste hon känt och sett. Dem älskar varandra och det gör mig så stolt att se dem. Varje gång Blomman låter mig vara nära, mysa, klia, pussa, prata, inspektera, klämma och känna, så känner jag mig så starkt bunden till henne. Efter allt vi har gått igenom och för allt vi är värda så ger hon allting tillbaka. För mig blir det som ett kvitto på att våran relation är fullständigt obrytbar. Tilliten blir till ära varje gång hon påminner mig om hur mycket vi betyder för varandra. Jag är tacksam att allting har gått bra och att jag, Blomman, Cadon och Oos har har hela livet framför oss nu.

Hon kommer heta OO’s Odette i passet och kallas Odette, men såg nu att jag råkat kalla henne Oos ovan, haha. Kärt barn har många namn. Vill också tacka var och en av er som kämpar, bringat oss kärlek och lycka, hopp, tro, strävan. Det här har varit en tuff tid, med mycket oro, stress och ångest. Kommande natt är den första jag ser fram mot på länge. Sova i min säng och tills jag vaknar av mig själv. I vetskap om att allt är lugnt, bra, perfekt, obeskrivligt fantastiskt.