God natt Orchidéa

Det är så extremt svårt att skriva, jag vet inte hur jag ska börja. Vad ska jag välja för ord? Dem ekar i mitt huvud när jag raderar textraden gång på gång. Är det verkligen verklighet? Orchidéa sover för gott. Hon vilar för evigt. Tack för allt, min älskade syster i hästkropp. Sorgen gör mig sorglig, men det var samtidigt som stod så otroligt mycket fel till att jag känner i djupet av min sorgliga själ att det här beslutet var det absolut bästa för henne.

Orchidéa hade problematik med sin bakkärra. Problemen och hög smärta klättrade fram i kroppen, hon kompenserade och belastade kroppen felaktigt. Det fanns bättre dagar och riktigt risiga dagar, hon hade lärt sig dölja och överleva ändå. Hon hade redan som ynka femåring inflammationer, smärtor och lidande på grund av sin förmodligen medfödd defekt. Hon var inte frisk i kroppen och det var ingenting som jag en dag bara upptäckte, utan jag såg fler och fler symtom visa sig längst med tiden. Jag försökte bli expert på hennes situation, vilket gjorde att jag aldrig kunde se på henne utan att observera, granska och analysera. Efter att två yrkesverksamma tittat på Blomman tog jag beslutet att hon inte ska lida mer.

Det är bland det värsta beslut jag tagit och jag har sådan växande ångest inom mig, känslor som säger ditten och datten, anklagelser mot sig själv och mitt inre vrider och vänder på allt vi varit igenom. Men hur jag än tänker lutar denna ångest mot att det är sådana beslut som måste tas som djurägare. Den ofattbart mörka sidan med att vara högsta ansvarig, vara den med sista ordet. Hemskt är paniken när det kommer till den dagen.

Blomman somnade in på den äng som hon spenderat hela sommaren åt att rymma till. Jag slöt hennes ögon och hennes blod jordades i marken hon vandrat på. En otroligt sorglig stund, men jag blev stärkt av att all smärta lämnade hennes kropp samtidigt som sista andetaget föll ur henne. Jag är så innerligt tacksam över hennes lugn, för jag vet att hon krigade för allt hon älskar och vårdar till det sista. En del av mig vet att hon hade motsatt sig om hon kände att det här var helt obegripligt. Hon visste.

Tack Orchidéa, min blomma, min syster. Tack för allt. Tack för att du är du, för att jag fick leva med dig. Tack för allt du har lärt mig, visat mig, fått mig att förstå och inte förstå. Tack för att du varit en sådan fantastisk individ att få dela livet med. Alla våra minnen känns just nu svåra att nå, men dem omfamnar mig och mitt hjärta väl. Jag ska göra allt i min makt för att varje dag kämpa för det du levde för. Att ta hand om, vårda och värna om dem du älskar och håller kär. Jag ska kämpa för att ta hand om mig själv, familjen och ge utrymme för tid och rum i universum. Jag ska kämpa för att leva i din filosofi och jag ångrar inte ens ett andetag ihop med dig. Jag älskar dig så oändligt och ord blir otillräckliga.

Nu ska jag, Orcado och Odette leva vidare i din anda.

Halva träningsschemat avklarat

Igår tackade jag mina hästvänner för andra träningsveckan ihop med Orchidéa och Orcado som har varit härlig. Dem har kämpat på riktigt bra och jag är mycket nöjd med min och deras utveckling. Jag har planerat tre veckor i taget och det betyder att över halva tiden har passerat – och tiden har gått mycket fort. Allt kring träningen har hittills känts lagom. Varken för lite eller för mycket för mig eller hästvännerna.

Utvärdering

Orchidéa
Börjar komma in i rutinen att bli körd två gånger i veckan. Hon har också stabiliserat sig framför rockarden på det sättet att hon lär sig parera draget och vikten i uppför- och nedförslut. Hon skrittar på aktivt och är väldigt nöjd. Det märks att hon är svag i kroppen rent allmänt och bakkärran. Hon kommer behöva lång igångsättning där mestadels fokus ligger på att arbeta fram en stark och balanserad skritt på olika underlag och olika långa distanser.

Orcado
Vi arbetar regelbundet med följsam kontakt i tömmen för att han ska veta att jag jobbar lika aktivt som honom. Han behöver få tillit till mig, att vi är nöjda med en aktiv skritt och endast kör kortare distanser. I början av körpassen upplever jag honom “gå med handbromsen i”, alltså något svårmotiverad, ofokuserad, spjärnar gärna mot med halsen och nacken. Övergångar i massor, tydliga och konsekventa signaler, oändligt med beröm. Jag får blicka mycket inåt och tänka på hur jag förhåller mig som kusk mot honom – han lär mig. Fysiskt är han övervikt och påverkad av miljön, men när han väl piggnar till (vilket brukar hända efter ungefär 20 minuter) och blir glad tittar en otroligt alert och jag riktigt känner hur rutinerad och stark han faktiskt är.

Överblickande märks det stor skillnader mellan O&O. De är verkligen som natt och dag, både psykiskt som fysiskt! Orchidéa är ur form som fasen, men överlycklig att vara igång. Hon skiner som en sol, skrittar på längst vägar trots tung trafik och har lätt för varje signal trots att hon är orutinerad och klen. Orcado är också ur form, men han har fortfarande muskler som går att aktivera igång, under fet och päls. Han är mycket svår att arbeta fram – ingenting kommer gratis och det går verkligen inte att “åka vagn” med honom förspänd av den anledningen. Jobba, jobba, bli lika alert som jag önskar att han ska vara, typ. Men när han väl piggnar till är han otroligt rutinerad, kraftfull och hans kapacitet känns längre än jag når många gånger.

Det är väldigt roligt att vara igång och på väg någonstans. Ynka två veckor har gått, men det är två veckor. Mer än ingenting alls. Personligen gick jag från sängliggandes av all möjlig sjukdom (elak förkylning, skelettmuskler i vänstra bröstkorgen som blev sönderhostade, numera smärta i högra ryggmuskeln på grund av skev överbelastning i kroppen, fortsatt harkling och aktiv inflammation i tjocktarmen på det) tiiiill att vara så gott som igång jag med. Jag tycker egentligen inte om att utvärdera bara hästvännerna, för att dem utvecklas så bra som jag låter dem. Jag kan framhäva och påverka deras framsteg väldigt mycket bara på det sättet som jag är med dem.

Förutom att köra Orchidéa och Orcado varannan dag två gånger i veckan, har jag lyckats hitta på ännu en aktivitet utöver det med båda. Tömkörning ena veckan och idag skrittade vi runt koner på långatyglar framför stallet. Det var mest för att bara lösa gåtor och få lite variation. Jag vill inte råka trötta ut med enformig träning.

Nu ska jag avsluta inlägget och börja titta på vecka 4-6 träningsschema för dem – så himla roligt! ♥

Det vänder i sol och vind

Kära du!

Orchidéa har haft boots på framhovarna i hagen. Det har gått fyra dagar med intensivbehandling mot rötan. Att ha boots på alla timmar om dygnet har verkligen inte varit något problem, endast till vår fördel. Hovarna har varit skyddade från att packas in i jord och avföring. Samt att jag har kunnat behandla med både Grankådssalva och Hovboost Probihorse. Det har fått verka ifred. Invärtes har vi bemött det här bakterieangreppet med barken från Pau D’Arco, Flytande Probihorse och dubbel dos av mineralerna som jag slarvat med att ge under tiden jag var sängliggandes.

Resultatet är mycket fint och idag tog jag av bootsen för att det fryser till ordentligt i marken nattetid och då mår hovarna bra av att luftas ordentligt.

När jag kom hem tog jag med Orcados och Odettes mineralburkar som behövde fyllas på med ny kompott. Tyvärr, får jag utesluta Natriumet i deras mineralblandning på obestämd tid eftersom det förmodligen är där skon klämmer för dem. Det blir för salt, det kyliga klimatet och utebliven motion bidrar till att de helt enkelt inte är sugna. Saltsten har dem fri tillgång på i hagarna, så jag bedömer att det är prioriterat att de får i sig de övriga mikromineralerna och slicka salt vid behov.

Jag fick en fråga från en nyfiken om jag med andra ord blandar mina egna mineraler till mina hästar. Svaret är: Ja, det gör jag. Eftersom jag inte anser att det går att matcha med det som finns färdig på marknaden blandar jag enskilda mineraler utefter mina hästars individuella behov och våran grovfoderanalys. De största och absolut bästa förmånerna jag har som lärt mig beräkna både MJ, smb rp, makro- och mikromineralerna är att jag kan reglera dosering från varje individs behov vid vila, grad av träning, och så vidare. Samt att jag minskar kraftfodermängden drastiskt eftersom jag inte behöver ge det mer än som krubbskrammel för att mineralerna ska slinka ned.

Hovvård att ta ikapp

God kväll på dig!

Jag har en aktiv inflammation i tarmen, gått med övre luftvägsinfektion i snart fyra veckor och tragglar med trista hovstatusar på hästarna. Min lycka är inte gjord förrän framför allt hovarnas status förbättras. Jag har inte varit mycket i stallet på senare tid som ni förstår, men idag var det dags och jag planerar att åka ut regelbundet för att komma ikapp (och trotsa att jag egentligen borde vila).

Cadon har haft en hålvägg på höger framhov för drygt ett år sedan. Det krävdes att en del av hovväggen skars bort för att komma åt och det ledde i sin tur till ojämnheter. När den mänskliga faktorn är orsaken till obalansen vill jag åtgärda det i takt med att hoven blir redo och växer ut. Det är väl ungefär där vi är nu. Cadon är den av mina hästar vars hovar ser trevligast ut i skrivande stund.

När jag lämnade Cadon i hagen hörde Blomman mitt hostande från fjärran trots att hon inte såg mig och kom till grinden i full fart. Där hon parkerade och tittade nyfiket. Efter Cadon kommer Blommans hovar, som just nu är så fulla av röta i strålarna, och dras med underutvecklad bakre del av hovarna främst fram, att hon var öm när jag kratsade dem. Jag verkade, kletade grankådsalva och satte på boots fram som hon får ha i hagen. Jag provar det här, för om det skyddar och ger hovarna bättre chans att återhämta sig var det grymt värt att jag försökte. Om det ger resultat kan hon gå skyddad några dagar i veckan samtidigt som jag imorgon startar en kur med Pau D’Arco.

Annars var hon mysig och lite gnällig när jag kramade och pussade på henne. Sådant gulligull som hon inte alltid är jätteförtjust i, hehe. Enligt hennes storlek på juver diar Dettan inte mycket längre. Och på tal om Dettan – Räserfräser – så har hon helt klart värst hovar. Dels hålväggar, dels strålröta, dels ojämnheter. Saker som är så vanligt på unghästar. Min teori varför det händer Dettan är ganska enkel: Hon behöver få i sig sina mineraler som hon behöver, men fröken vill bara pilla i sig det som hennes mor serveras i foderbyttan. Eftersom hon övergår mer och mer till hö, får hon inte tillräckligt med mineraler genom att dia. Vi ska hitta ett sätt som får mineralerna att slinka ned. Det gäller bara att hitta det som hon inte kan motstå! ♥

Hästarnas kost har enorm påverkan och betydelse för hur hovarna ska må. Jag ser skillnaderna som kommer på kort sikt och långt fram i tiden. När kosten är lite ur balans, syns det på hovarna.