Härlig vårdag

Idag har jag myst med O&O. Orcado fick komma in en stund för att borstas lite och bli vårfin. Sedan fick Blomman komma in och jag borstade igenom henne för att sedan klä upp i repgrimma och ledrepet. Vi sprang runt lite på åkern och jag vart nästan lite chockad när hon visade mig hur rutinerad hon är på det här med voltarbete. Jag behövde ingen stick för att sänka eller höja energin, vi spelade varandra väl ändå. Wow, vilken känsla det var.

Dock kändes det nästan lite maniskt, därför när jag tog upp hennes huvud från gräset satte hon av direkt i vald gångart och så fort vi saktade av för att få den där värdefulla pausen bokstavligt talat dök hon ned med hela huvudet i gräset. En sekund senare hade hon hela munnen full av gott ängs gräs – haha. Jag försökte få henne att kanske försöka vända sig lite mot mig när vi skulle avbryta, men det var liksom inte meningen.

Aja, hon sprang riktigt fint i alla varv och energin var det inget fel på. Full fart och när vi var på väg till lösdriften var båda lite lagom svettiga, hehe. Det är skönt att bara flåsa rent luftgångarna och jag skrattade jättemycket. Där var jag verkligen lycklig. Bredvid min finaste Blomma, som sakta börjar komma tillbaka från att ha varit lite låg och känts lite nedstämd efter allt med Lily bland annat.

42 43 44 45 139

Marstall Vito

Tidigare har O&O fått St. Hippolyts EquiGard som ett basfoder. Ett foder som jag kom fram till som har låg socker- och stärkelsehalt, utan spannmål, melass och anpassat för EMS-, Crushing- och fånghästar bland annat. Jag har blandat ungefär en näve tillsammans med det enskilda som hästvännerna har haft behov av.

Sedan såg jag att EG hade löpt ur sitt bäst-före-datum, vilket för mig var lite snopet eftersom det varken luktade eller såg annorlunda ut. Då Orchidéa ändå inte tycker om det valde jag att kasta det som fanns kvar. I samband med att hitta någonting nytt att ersätta det gamla med bestämde jag mig för att fördjupa mig ordentligt i höanalysen som vi har på årets grovfoder. Utifrån analysen försöka göra en god foderstat.

Jag står helt för att en häst inte behöver spannmål, melass, socker- och stärkelserika foder och oftast behöver en häst sällan något överhuvudtaget om de har ett grovfoder som är av bra variant. I mitt fall erbjuds O&O extremt fint hö, tillräckligt för en högt presterande tävlingshäst. Det som brast var dock kvoten av kalcium (Ca) och fosfor (P). Samt för lite selen. När jag och min vän hade räknat lite på det här testade jag att beräkna en foderstat med foderstatsprogrammet från HästSverige.

En väldigt spännande upplevelse och jag har inte mycket egen erfarenhet eller kunskap att gå på, men jag vågar ändå tro att det är sant eftersom kvoten som räknades ut manuellt och med programmet stämde överens. En sak som går att diskutera är dock varför jag inte fick något svar på vilken halt selen i grovfodret låg på och varför jag inte kunde ange halten av selen i foderstatsprogrammet. Det beror helt enkelt på att markerna här är tillräckligt selenfattiga för att ens räkna med. Jag har inte vidare fördjupat mig i den punkten, men det vore spännande att forska mer i hur markerna ser ut idag.

Hur som helst, letade jag efter foder som kan balansera upp och täcka det som behövdes och då föll jag för att testa Marstall Vito. Först var jag inne på att sätta ihop ett helt eget foder av lite allt möjligt, men det hade kostat en hel del och det har jag inte riktigt råd med för tillfället. Och jag bara kände att; något annat än snabbmat för hästar borde finnas. Så av en slump hamnade jag på Exemia och såg att de gjort mycket arbeten kring eksemhästar. De är återförsäljare av Boetts täcken också, ett företag som gett mig ett seriöst intryck och positiv upplevelse.

Marstall Vito är spannmål- och melassfritt. Med en sockerhalt på 3,9% och stärkelsehalt på 3,5%, vilket är totalt 7,4%. Det är speciellt anpassat till hästar med bland annat ämnesomsättningsfel, fång, EMS, PSSM, Crushing och eksem. När jag knappade in värdena i programmet jämnades Ca/P-kvoten, samt täckte upp selenhalten. Som mycket annat måste en prova sig fram, visar det sig att det här inte blir bra, då är det så. Jag tvekar dock på det, för det känns som ett väldigt bra specialfoder. Det hade också varit roligt om O&O tyckte om det – och det gjorde dem, tjoho. Det ska bli spännande att se effekten på hästarna efter ett tag. I framtiden kommer en uppföljning och lite djupare tankar kring foder för övrigt.

123 124

Han gör mig så stolt

Desto mer han får äventyra, desto piggare blir han. Han blir bara starkare och starkare, för var moment vi går igenom. Det är helt otroligt, egentligen. Han är väldigt duktig, bra, exemplarisk, kraftfull och villig. Nu har han tömkörts längre sträckor, haft skaklar och dessutom – dragit vagn.

Vi kopplade på vagnen för en första gång igår, och allt går så himla bra. Visst, han är ovan, men ingenting – absolut ingenting – kunde ha gått bättre. Dessutom står han, för det mesta hihi, alldeles lugnt och stilla och kan vänta väldigt bra på vad som ska ske. Han vill det här så otroligt mycket, det märks. Han är verkligen redo att ta det stora steget och jag känner så stark tillit tillsammans med honom. Jag är väldigt trygg med honom och även om jag kan bli ännu tryggare i oss som ekipage, vet jag framför allt att jag får hjälp med att stärka mig själv ihop med honom. Jag tycker att vi matchar så himla bra, verkligen.

Det jag gjorde var att sela honom och jag tänkte att “Vi tar på allt, brösta, däckel och så får jag väl tömköra på en lina om det nu visar sig gå så pass bra” Och bra, det gick det verkligen. Åh, kan inte sluta le när jag skriver det här. Jag hade förberett med vagnen på stallplanen och i väntan på stallmatte så repeterade vi lite vad vi gjorde en gång när vi övade på att backa in mellan skaklarna. Det gick jättebra. Sedan stod han stillsamt och nyfiket lade blicken i fjärran. Ropade något glatt gnägg till dem andra. Och tro det eller ej, men jag kopplade faktiskt på innan stallmatte hade kommit. Jag kände mig helt säker och trygg. Han med.

När jag hade hakat på skaklarna i däckeln och bakselen, dök stallmatte upp kring ladugårdsknuten. “Vi har tjuvstartat lite” med världens flin på ansiktet. Mitt ansikte alltså. Vi gick några meter och lika bra som allt kändes hoppade stallmatte spontant upp i vagnen och Cadonen drog. Han drog som en liten muskelknutte. Och vilket koncentrerat ansiktsuttryck han fick (!). Öronen avslappnat bakstående från huvudet och vid den lilla uppförsbacken innan bron drog han på så in i norden att huvudet nästan släpade i backen. Då kopplade jag även på draglinorna i däckeln. Han måste helt enkelt få dra korrekt. Då hände det en hel del – vagnen vart mycket skönare att dra och han kunde dra utan att ha vikten hängandes i ryggen och magen.

Vi gick en liten bit till innan vi vände.

Idag gick jag och Lilla Grå en lång lösgörande promenad slash tömkörningstur. Han var väldigt pigg och fräsch. Vi gick den här gången genom samhället, förbi skolan och bortåt. Rundan gick utan problem och det var skönt att känna lite kravlöshet och få upptäcka nya miljöer. Delvis blev vi passerade av mopeder, bussar, bilar, gående, men. När vi skulle passera en bajshög, då var det helt självklart att lukta på den. Och jag kämpade peppande med honom att försöka stålsätta oss mot det begäret. Hur uppmuntrar jag en oxstark och hormonsprudlande unghingst? Jo, med det han älskar bäst – fart. Så när han yrde omkring och skulle vända bakåt igen frågade jag lite snällt om “Yah, kom då!” och dubbelenergihöjning. Då kunde han tänka framåt för några sekunder. När verkligheten föll över honom (att bajshögen och möjligheten att lukta på den försvann längre bort) tjöt han till, for upp i luften med världens vackraste krumbukter. Till sist, när jag tjatat hål i örat på honom svarade han “Okej, men får jag inte lukta så ska vi fasen kuta härifrån innan jag blir sårad på riktigt!” Med mäktig kraft travade han ikapp mig och vi sätter av i en kraftfull galopp i flera tiotals meter. Fråga mig inte hur jag orkade. Jag som dessutom har extrem smärta i kroppen.

När jag inte hade någon anda kvar saktade vi lugnt in och medan han betade lite laddade jag på kroppen med syre igen, haha.

Orcado har otroligt mycket energi och vi har nog många körturer/tömkörningspass framför oss innan vi har full rutin och klaffar till fullo med kommunikationen. Men alltså, wow. Jag känner mig inte ett dugg osäker i att koppla på vagnen till kommande tömkörningstur, för den bryr han sig inte ett dugg om. Det är snarare att bygga upp kunskap och erfarenhet, men det kan man inte bli rik på utan att få öva först.

Nästa vecka ska vi försöka tömköra två, tre, gånger och en gång av dem då med vagn. Sedan vill jag också gå en promenad eller hålla till i paddocken med bommar, koner, plastgardiner eller dylikt. Lite galen toklek, hihi.

122

Mycket stora framsteg

Jag och Orcado tömkörde idag och nu var det en dag emellan som han inte fick komma ut på äventyr. Det var en betydligt mycket lugnare hingstaherre överlag konstaterat. Men oh, han är ju så förälskad i alla ston som vi olyckligtvis måste slita oss ifrån när vi ska någonstans.

Från stallgången tog vi oss i alla fall oproblematiskt och hela vägen från stallplanen. När vi skulle passera lösdriften där stona går gnäggade han lite och vände huvudet för att se, men vi lyckades faktiskt traska vidare relativt obehindrat. På bron gick det också relativt bra. Lite yvig och fladdrade för att kika bakåt. Vid kommande korsning, inte långt därifrån, flyger en ettrig liten hund i full fart och skäller med så gäll röst att jag höll på att tappa öronen. Superduktiga Orcado stod stillsamt och nyfiket, tittade noga. Han var så otroligt duktig så jag uppmuntrade verkligen det. Orcado för en månad sedan hade vänt om och pinnat iväg. Detta exemplariska beteende hade han vid varje möte av bil idag också.

Efter att ha tittat ett par minuter på den här lilla pricken till hund valde han självmant att gå framåt. Så det uppmuntrade jag också och såg som väldigt positivt, stärkande och utvecklande. Men. Sedan gnäggade Lilla Grå efter lite hästligt sällskap och får svar från grannhästarna, två Shetlandshingstar. Vi kunde inte se dem, men de var upptäckta. Det här lockade fram Orcados “förskräckt förtjusning”-sida. Han blir superglad, men skrämd av det okända, känner nyfikenhet och försöker vara modig.

Hur som helst, gick det här också väldigt bra. Han tog sig framåt, men sedan inser han att framåt inte tog honom närmre de okända hästarna. Så då skulle han vända om, och det är här vi krockade innan vi fann lite ordning och reda. Så jag gör allt vad jag kan för att böja halsen, räta upp och tänka fram, men bara att böja hans hals är ett träningspass i sig. För tyvärr blir det en form av dragkamp när mina tankar går hejvilt, hans tankar går hejvilt. Jag försöker tänka på både att ge/ta/ge/ta i tömmarna för att undvika det stumma trycket (som ändå inte är lönsamt), tänka på piskens position och verkan, min blick och hur mina ljud kommer fram, samt min fysiska position, men det är svårt. Det är inte lätt.

Mitt i allt när jag är så nära att tappa tålamodet och sunda förnuftet på riktigt, så andas jag och tar nya tag återigen. Helst hade jag velat drämma pisken i marken med full styrka, vråla rakt ut att det nu får vara nog, men nej. Böja, räta upp, bjuda framåt. Lugnt, metodiskt, tålmodigt. Till sist hade vi rutin på det här och det var väl den stora framgången. Att när han var på väg att vända om hädanefter så behövde jag endast stödja upp med ett lättsamt ledande tömtag så gick det bra utan den här dragkampen. Mitt mål är att vara tillräckligt sammansvetsad så att han kan gå helt självständigt framtill, såklart. Att han går så där rakt och tryggt som han brukar och kan.

När vi klev av grusvägen och hamnade på asfaltsvägen vart han faktiskt mycket bättre. Han höll sig relativt stadig, men då fick han i stället för sig att försöka småäta alla löv, kvistar och grästussar som fanns bredvid vägen. En gång klev han rätt ut från vägen och ned i diket för att äta gräset. Alltså, hur är det ens möjligt att få dessa idéer? Då vart jag återigen nästan irriterad och nästan tålamodslös. Jag fick ladda om, på nytt, igen. Suck, andas. Den sista biten innan det var dags att vända handlade återigen om att rakställa och bjuda till framåt, inte vända eller zickzacka vänster och höger.

Och till sist gjorde vi en perfekt U-sväng och var äntligen på väg hem. Och allt går klockrent, precis som innan hans kärlek för våren och hormoner växte fram. Han skrittar så vackert framtill. Vi travar också väldigt lugnt. Testar på att öka, länga och korta traven. Allt går jättebra, hela vägen hem.

När vi närmar oss stallet gäspar han för fullt. Det betyder att det finns mycket information som slutligen sjunkit in och är på väg att behandlas. Själv reflekterar jag över hur jag kan bli en bättre människa. Han var väldigt nöjd när vi skrittade förbi stona och Likör. Raka vägen till stallet och när jag selade av var han svettig. Min T-shirt var fuktig.

Det känns bra att vi får ha dessa svåra utmaningarna och att vi vågar bemöta dem för att våga göra stora framsteg och utvecklas, enskilt och tillsammans. Det gör också att de bättre stunder framhävs och blir extra tydliga. Det är otroligt hur långt vi har kommit och jag längtar så mycket tills vi förstår varandra bättre, samarbetar och kommunicerar ännu bättre. Även om han är ganska fladdrig periodvis så tror jag att jag ska våga koppla på släp till nästa gång vi tar den här turen. Det kanske förändrar hela uppgiften också, blir roligare att få dra lite. Vi får se, vi får se.

Allt som allt är jag jättenöjd över Lilla Grå, för att han är verkligen helt otrolig. Han vill så mycket, har så mycket energi och har minst lika mycket idéer som han inte är rädd för att presentera. Han berörs så mycket av allt runtomkring honom också. När koncentrationen och fokuset väl finns där tillsammans med självkontrollen är allt bara helt obeskrivligt fantastiskt. Då känns det faktiskt som att vi är oslagbara, när varje liten detalj klaffar perfekt. När det inte klaffar ut i minsta detalj är jag bara så tacksam att vi står tillsammans och försöker arbeta med varandra och inte emot varandra.

117 118 119 120 121